Visst tycker vi alla att bonusar och liknande belöningar har utvecklats på ett oacceptabelt sätt. T.o.m. borgaralliansen. Numera.
2009-03-30, 11:47 Permalink
Andra bloggar om: Lo Socialdemokraterna Media Folkrörelser
Nu stannar Elmehagens ersättning för 10 års arbete på 87 mkr….. då är det en helt annan sak.
Bra Wanja…..87 mkr känns rimligt. Det får jag jobba i 266 år för att tjäna..... Rolf Lindell: Ja, men försök vara litet konstruktiv! Ska vi alls vara med i leken? Hur ska vi utforma villkoren framöver? Sådant tycker jag att vi ska använda energin till. Att bittert bara klaga hjälper föga.
Hej, jag håller helt med dig som framgår av ett några bloggar på min hemsida: Lundberg-gate, Lundberg-gate fortsätter och Lynchjustis à la Lundberg. ( http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=31344, http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=31363 och http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=31397). Men nu börjar det bli bara tröttsamt med denna enda fråga som ämne på så många s-infos bloggar. I vart när man fortsätter att försöka punktera all rimlig politisk plattform för arbetarröelsen. Oavsett vad man tycker om Wanjas agerande i AMF så är väl viktigt att få fram riktlinjer för hur LO skall agera i fortsättningen och därmed kunna övergå till huvudsaken nämligen att minska klyftorna i samhället på alla områden, dvs en politik som skall föra oss i regeringsställning 2010.
Rolf Lindell: Håller med, det börjar bli tröttsamt. Särskilt tröttsamt att lasta allt detta på Wanjas axlar. Både LO och partiet har låtit utvecklingen löpa fram mot dessa vansinnesnivåer under årens lopp. Och vad gjorde egentligen Erland O. i ersättningskommittén? Och näringslivets Bäckström? Och ordföranden?
Visst ska man akta sig för populism. Och gärna ha fakta på bordet.
Men principerna kan vi ju diskutera ändå. Ska LO vara med och rekrytera fonddirektörer på de villkor som den arbetsmarknaden kräver, eller ska LO försöka hitta andra rekryteringsprinciper, mer andliga än materiella? Och riskerar man då inte att göra sämre rekryteringar? Ska en LO-ordförande tjäna pissiga 59 tusen? För att sedan kunna dryga ut lönen med en massa styrelseuppdrag? Ska LO ha lönesättningar som motsvarar 2000-talets kunskapssamhälle eller 1900-talets fabrikssamhälle? Några principfrågor att sätta tänderna i medan mediedrevet fortsätter och utredningskvarnarna mal. Rolf Lindell: Helt enig. Det är principerna bakom lönesättning och ersättningsformer som både parti och fack måste ta itu med på ett öppet sätt.
Läs den här insändaren från Folket i Eskilstuna:
"En särskild politisk klass "Det bildas en alldeles särskild politisk klass .....som får mer gemensamt med motståndarna som de träffar i salongerna än med människorna som de företräder." Citatet är hämtat ur Katrin Säfströms krönika i FOLKET den 31 mars. Citatet liksom hela krönikan är en träffande beskrivning över vad Wanja-krisen verkligen visar: Att det inte handlar om några enstaka klavertramp utan om att det ledande skiktet inom arbetarrörelsen växt in i det kapitalistiska samhällets salonger. Erland Olausson, till nyligen LO-s vice ordförande och avtalssekreterare och Lundby-Wedins kollega i AMF-styrelsen, är ett talande exempel. Han har suttit ihop med kapitalägarnas absoluta topprepresentanter och skrivit deras pensionsavtal och det kan inte vara betydelselöst att han själv bara de 5 första åren av sin pensionering får 4 miljoner kronor. Alltså 800 000 kronor om året, 66 000 kronor i månaden! Olausson har tjänat över en miljon tre hundra tusen kronor om året. Han går i pension vid 60 års ålder dessutom. Ett strålande exempel på vad Katrin Säfström syftade på. Wanja själv har ju legat på 1 200 000 kronor. Katrin Säfström skriver att dessa människor "riskerar att mista perspektiven". Hon har helt rätt. Man skulle kunna uttrycka det så att de faktiskt tappar alla arbetarrörelsevisioner de eventuellt har haft. Man kan se detta på vad dessa arbetarrörelsetoppar gör när de av olika anledningar lämnar sina uppdrag. Går de tillbaka till enklare uppdrag, till sina forna arbeten eller till gräsrotsarbete inom rörelsens basorganisationer? Kanske någon men jag kan inte komma på något exempel. Däremot kan jag på rak arm räkna upp f.d. ministern Jan Nygren som gick till toppbefattning inom krigsindustrin, Ulrika Messing som blev egen företagare, Per Nuder som går toppjobb inom kommunsektor och det privata näringslivet, och Göran Persson vars nuvarande karriär är allmänt känd. Listan kan mångfaldigas. Och varför tror man att Margot Wahlström som tjänar långt över 200 000 kronor i månaden för att delta i det nyliberala projektet EU:s förvaltning skulle drivas av några andra ambitioner än de nyss nämnda? Det är också förlusten av arbetarrörelsens ursprungliga visioner om jämlikhet och rättvisa som gör att dessa ledare står handfallna när nu det kapitalistiska systemet går in i väggen. De demokratiskt socialistiska visionerna som ett alternativ till kapitalismen finns helt enkelt inte hos de socialdemokratiska ledarskapet. De har accepterat "MARKNADSEKONOMIN" med hull och hår. Kapitalismen alltså. Aldrig har behovet av ett alternativ inom arbetarrörelsen varit så akut. Ett steg i formeringen av detta togs då ett par socialistiska vänsterorganisationer och olika oberoende i lördags bildade Arbetarinitiativet för att samla alla antikapitalistiska krafter i EU-valet. Arbetarinitiativet samordnar sej med liknande enhetslistor i en rad andra europeiska länder. Syftet med valkandidaturen är att ge Europas arbetare en röst och ta kamp mot nyliberalism, girighet, massavskedanden och sociala nedskärningar. Parollen är att arbetarna inte ska betala kapitalismens kris. Systemet och dess ledare ska istället ställas till svars. Med sin krönika har Katrin Säfström visat på ett centralt problem vi i denna process måste hantera: Privilegierna och visionslösheten i den nuvarande ledningen för arbetarrörelsen. Peter Widén" Rolf Lindell: Min huvudpoäng är att man inte löser några problem med att byta ut en LO-ordförande. Inte heller tror jag att lösningen mot överdrivna jobbersättningar ligger i att luta sig mot känslomässiga reaktioner från yngre akademiska (?) teoretiker som vill krossa kapitalismen och helt kasta ut marknadsekonomin. Men låt oss gå tillbaka till det erlanderska ursprunget med bejakandet av blandekonomin och analysera var, när och varför det spårade ur. För som jag har framhållit i ett senare inlägg: Det är inte Wanja som är problemet, utan de bakoliggande systemen och principerna.
Förnamn och efternamn är obligatoriskt. E-postadress och webbadress är valfritt.
Skriv sedan din kommentar och klicka på Spara kommentar. |