Jag känner en lätt förundran över att politiska bedömare (ledarskribenter såväl som politiska reportrar) verkar se så statiskt på det offensiva initiativ i regeringsfrågan som Stefan Löfven har tagit. Självklart skriker nu allianspartiernas ledare högt av indignation, eller rädsla. För vad säger att just nuvarande partiledare för C och Fp sitter kvar eller har samma styrkraft över sina partier om de förlorar och det blir ett regimskifte?

Många politiska bedömare har inte förstått hur illa vanliga väljare tycker om den cementerade blockpolitiken. De vet att alla goda förslag inte ryms enbart inom den ena halvan av riksdagen eller fullmäktige. Hur fördummande det är viss exempelvis av det sätt på vilket den borgerliga majoriteten uppträder i Stockholms läns landsting. Beslut som får breda och långsiktiga konsekvenser bereds som om det inte existerar en opposition. Nämnderna blir transportkompanier och inte ett beslutsforum i demokratins egentliga anda.

En stark ledare som inger förtroende, som har förhandlingsvana och som upplevs som ansvarskännande, kan ha en mycket starkare dragningskraft än vad vi som är inne i det politiska systemet – politiker och proffsbedömare – kan förstå. Eller som Ulf Bjereld konstaterar: ”Nu väntar en intensiv kamp om vilken av dessa tolkningar som skall få fäste i den offentliga debatten och i folkopinionen. Styvnackad blockpolitik á la allianspartierna eller öppenhet för blocköverskridande regering á la Socialdemokraterna.”.

Det är hög tid för en regeringsbildning som har så bred förankring som möjligt över blockgränsen!

I den infekterade debatten om framtida Slussen har nu mark- och miljööverdomstolens dom fallit. Domstolen går emot mark- och miljödomstolen vilket innebär att Stockholms stads beslut om ny detaljplan för Slussen blir gällande.

En central del i hela processen har varit om det s.k. Glashuset öster om Katarinahissen och som vetter mot vattnet ska få byggas för med andra byggnader. Det var på den punkten som mark- och miljödomstolen fällde stadens plan. Dels beroende på att fastighetsägaren överklagade, men också på den allmänna betydelse för stadsbild m.m. som Glashuset har.

Sedan dess har fastighetsägaren tagit tillbaka sin överklagan då man kommit överens med staden om möjligheten att själva bygga de aktuella husen framför Glashuset och samtidigt fått löfte om en avsevärd minskning av tomträttsavgälden (just detta är f.ö. föremål för särskild prövning i förvaltningsdomstolen då anklagelse har rests om muta).

Mark- och miljööverdomstolen går nu emot mark- och miljödomstolens beslut när det gäller möjligheten att bygga framför Glashuset. Resonemanget är som följer (s. 39 i domen):

"I detaljplanen (för Glashuset, min anm.) finns skyddsbestämmelser som anger att glasfasaden mot norr inte får förvanskas. Av planbeskrivningen framgår att skyddet har inriktning på den karakteristiska glasfasaden mot vattnet…. Bestämmelsen att glasfasaden mot norr inte får förvanskas avser att skydda glasfasaden i sig (min kurs) och kan inte anses utgöra ett skydd för att Glashusets förhållande till vattenrummet ska vara intakt."

Med andra ord: Mark- och miljööverdomstolen väljer att tolka skyddet av glasfasaden som ett skydd mot förstörelse eller förvanskning av den fysiska glasfasaden i sig, men bortser helt från dess stora betydelse i stadsrummet mot vattnet ("förhållandet till vattenrummet") vilket ju var ett grundläggande skäl för att huset fick byggas i den känsliga miljön. Den formella grunden för ett så begränsat synsätt av domstolen är att bara detaljplanekartan men inte planbeskrivningen är juridiskt bindande.

Inte blir man imponerad av en sådan tolkning i detta betydelsefulla ärende! Hur inskränkt kan man vara i en överdomstol?

Rolf L.

Under ganska många helger nu har jag retat upp mig på att SVT uteblir med sina nyhetssändningar. Senast nu på påskdagen (31/3) sändes inga nyheter, vare sig via Rapport eller Aktuellt. Och på vanliga lördagar verkar regeln vara att låta sena Aktuellt utgå och tidigare på kvällen bara sända Rapport (kort).

Jag tycker att det är otroligt svagt att vår public service inte har någon nyhetsutsändning en påskdag? Visst finns TV 4, men där är det också mycket korta nyhetssändningar under helgerna.

Den principiella frågan är hur public service kan lämna walk over till sina privata konkurrenter. Det framstår som särskilt underligt mot bakgrund av SVT: s egna propagering när det gäller betydelsen av public service. 

Rolf L.

I dagens DN kan man med förundran läsa om Slussenplanen och stadens överklagande av mark- och miljödomstolens beslut.

Var går egentligen gränsen för muta om man efterskänker 80 miljoner i tomträttsavgäld och låter den klagande fastighetsägaren köpa och själv bygga de hus som man tidigare klagat över?

Den principiella planfrågan är om gällande detaljplans förbud mot att bygga för "Glashuset" i detta riksintresseområde kan upphävas bara för att nuvarande fastighetsägare är beredda att göra det i egen regi - mot rundlig ersättning!

Denna maktutövning av bara ett halvt kommunfullmäktige  i en så långsiktig fråga smakar särskilt illa när det nu finns utarbetade alternativ till den plan som Stockholms moderater till varje pris vill trumfa igenom!

Rolf L.

Den samlade journalistkåren kan nu i sina agendor lägga in följande politskt viktiga händelser efter korvgrillningen hos Annie i Maramö:

- pyjamasparty hos Fredrik

- ryska posten hos Jan

- disco hos Göran

Det borde bli fullt upp med analysmöjligheter inför valet 2014!

Avknoppning var modeordet hos moderaterna när man gick till verket för att sälja ut så mycket som möjligt av välfärdens olika institutioner. Förskolor, skolor, hemtjänst och vårdcentraler som folkligt valda ledamöter ansvarade för skulle privatiseras. Att använda sig av lagligt reglerade upphanddlingsrutiner dög inte, utan man hittade i stället på de s.k. avknoppningarna, dvs försäljning av verksamheter till redan anställda. Alltså inte till kooperativ, utan till privat drift och ägande.

Det saknades inte varningsklockor. Utöver de politiska invändningar som bl. a. kom från oss socialdemokrater fanns rättsliga utslag och varningar från statskontoret som visade att metoden inte var acceptabel. Men moderater och alliansens företrädare i övrigt var så ivriga med sina privatiseringsplaner att de sålde ut verksamheterna till reapris. Till grund för försäljningspriset låg bara värdet av lokaler och inventarier, medan värdet för varumärke och verksamhet inte togs med, trots invändningar från både politiker och tjänstemän. Alltså ett medvetet val av de ivriga utförsäljarna.

DN har i sin serie DN granskar gått igenom Stockholms avknoppningar och konstaterar i reportaget "så blåstes Stockholms skattebetalare" (17/1) att elva kommunala verksamheter som 2008 såldes ut för 3,4 miljoner idag värderas till 81,7 miljoner kronor! DN:s chefredaktör Peter Wolodarski kommenterar samma dag i DN.se det som hände att "det är en politisk skandal, på samma sätt som när landstinget i Stockholm sålde ut Serafens vårdcentral till kraftigt underpris (såldes för ca 700 000, köptes nyligen av Capio för ca 20 miljoner(!), min anm.). På frågan om ansvar framhåller Wolodarski att det faller på personer som dåvarande "finansborgarrådet Kristina Axén Olin (M), skolborgarrådet Lotta Edholm (FP) och ädreborgarrådet Ewa Samuelsson (KD). I fallet Serafen faller ett tungt ansvar på nuvarande landshövdingen i Stockholm Chtis Heister", tidigare finanslandstingsråd i landstinget.

Det blir nu intressant att se om någon av de ansvariga politikerna har modet att träda fram och ta sitt ansvar. Hittills har alla fegat ur och vägrat kommentera sitt handlande. Nu när förundersökningarna om eventuell brottslighet har lagts ner kvarstår ändå en moralisk plikt att inte fortsätta att gömma sig i anvarsfrågan, utan att stå upp för vad man beslutat om. I Stockholms  läns landsting har inget av de landstingsråd som i olika grad har varit med om utförsäljningen av Serafen vågat träda fram - exempelvis moderata landstingsråden Filippa Reinfeldt och Christer G. Wennerholm - och personer som liksom Chri Heister inte längre är verksamma på samma plats låtsas att de inte behöver kommentera frågan då de nu är verksamma på annan plats.

Visst är det ett ynkligt skådespel! Vi kräver av ungdomar och vanligt folk att stå för vad man gör och ta ansvar, medan politiker i högsta ansvariga ställningar hukar och gömmer sig bakom formalia och ordridåer. Men om inte förr så lär de i samband med kommande valrörelse tvingas fram och förklara sig. Det är en sak att fela, men varför så fega?

Per Ankersjö (C), innehavare av en borgarrådspost i Stockholm vilande idag på ca 0,6 procent av rösterna, har i SvD den 18 december i en brännpunktsartikel förkunnat att "Centerpartiet måste bli tydligare". Otydligheten i partiets politik sägs vara den främsta orsaken till att väljarna bestraffat partiet i val och opinionsmätningar.

Men, säger han sen, "det är inte väljarnas det är fel på utan oss", vilket nog får sägas vara det mest tydliga i hela artikeln!

Resten är närmast en orgie i otydlighet. Han antyder att ett skäl till att centern har uppfattats som otydlig kan hänföras till "1970-talets kärnkraftspolitik och motståndet mot Öresundsbron", men säger sedan ingenting om hur man ser på framtidens energipolitik. I stället åberopar han "de värderingar som genomsyrade partiets första program 1912. Han förtydligar sen att centern är "ett liberalt decentralistiskt parti" vilket leder honom till att föreslå en "flytt av rätt till viss lagstiftning och beskattning till regioner", oklart hur och vilka.

I sin strävan att bli tydligare vill Per Ankersjö sedan att alla människor ska garanteras "utbildning och såväl digital som fysisk infrastruktur i hela landet. Till sist konkluderar han att "förändring är inte alltid lätt".

Inte heller tydlighet, kan man lägga till.

Rolf L.

I ett blogginlägg häromdagen (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1670 ) tog jag upp det deprimerande förhållandet att fascismen i sina olika skepnader sprider sig i vårt europeiska omland. Det är i den kontexten som jag menar att man måste se Sverigedemokraterna och dess re-make från tidigare tydligt nazistiskt parti. Sverigedemokraternas medlemmar är ju en sammanslutning av människor med en sådan bakgrund. Med Jimmie Åkesson som partiledare har den nya inriktningen genomförts; de gamla bilderna av koppel, armbindlar och brunskjortor har systematiskt tvättats bort och en uppträdandekod som ansluter till gängse normer i medelklassens samhälle har införts.

Som Karin Pettersson skriver i AB 2012-11-22 har inte de nazistiska åsikterna försvunnit, de tonas bara ner i en ordentligt tvättad kommunikationsplan (http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/karinpettersson/article15815509.ab ). Hon menar att Expressens avslöjande om SD är journalistik när den är som bäst. Några av Sveriges ledande politiker uttrycker sig rasistiskt, beväpnar sig med järnrör, kallar en kvinna för hora och hotar en man med våld. Sedan ljuger de upprepade gånger om det inträffade. Karin Pettersson menar att detta är en påminnelse om att medierna har svikit sitt uppdrag; SD är ett rasistiskt parti.

Johan Croneman är inne på samma spår i sin krönika i DN 19 november (http://www.dn.se/kultur-noje/johan-croneman-agendas-och-anna-hedenmos-kris-var-varre-an-jimmie-akessons ). Croneman menar att Jimmie Åkessons framträdande i SVT:s Agenda den 18 november kan ha förvandlat SD: s kris till en framgång. Han menar att Anna Hedenmo helt förvirrande tog oss bort från kärnfrågan genom att fördjupa sig i tolkningen av en viss mening i partiets partiprogram och hur man skulle skilja mellan det skrivna och det talade. ”Anna Hedenmo spelade inte hem en enda poäng”.

I SR:s Studio 1 den 22 november får partiets nye talesman i rättsfrågor breda ut sig om sin syn på partiets kris och hur allvarligt de publicerade filmerna med invandrarfientliga utfall, järnrör m.m. egentligen är. Man hör hur reportrarna har förberett sig för riktigt avslöjande frågor som dock faller platt till marken.

Det verkar som om journalisterna inte har förstått att framträdanden i olika journalistiska finrum är Sverigedemokraternas livsrum, oavsett om det gäller försvar av helt uppenbart negativa händelser. Partiet vill och måste helt enkelt synas så mycket som möjligt i former och sammanhang som gäller de etablerade partierna.

Ska man då inte redovisa vad SD har för sig och står för? Självklart! Nyheter är nyheter och ska naturligtvis redovisas. Men om man ska lyssna till Karin Petterssons och Johan Cronemans budskap, så måste intervjuarna i efterföljande uppföljningsprogram våga utgå från det faktum att man pratar med en företrädare för ett rasistiskt parti och att man är ordentligt påläst om bakgrund och framtidsmål. Och – man kan mycket väl uppfylla alla krav på opartisk nyhetsförmedling utan att fördenskull släppa in partiets företrädare i medias olika finrum. Allra minst behöver man för att visa sin opartiskhet bjuda in Jimmie Åkesson och andra företrädare för SD i olika morgonsoffor med sina puttriga samtal. Det är trots allt ingen demokratisk rättighet att få delta i underhållningsprogram av skilda slag. Public service och andra journalistiska fora har ingen anledning att fjäska för Sverigedemokraterna.

Rolf L. 

Sverigedemokraternas inre liv avslöjades brutalt i veckan som gick. Egentligen inga nyheter; fascismen är den klangbotten mot vilken de ledande partimedlemmarna verkar.

Men problemen är djupare än så när man blickar utåt. Pilkorsarna i Ungern är på frammarsch, Gyllene gryning växer i Grekland liksom fascismen/nazismen i Ryssland och andra östländer. Lägg sen till Le Pen i Frankrike och den illavarslande utvecklingen i Belgien och Holland.

Det är alltså något av en tidsanda som sköljer över bl. a. Europa. Den enda mellannationella företeelse som kan hålla denna tendens stången är EU. Så mycket viktigare då att vi slutar med det allmänna surmulna gnället på EU och bidrar till att unionen kan förbli en kraft som verkar för fred och motverkar sönderfall.

Det behöver inte betyda att vi lägger oss platt för Bryssel i alla frågor, men att vi driver våra nationella frågor inom ramen för fredstanken och med hänsyn till andra medlemmars intressen, särskilt de länder som idag har så stora problem: Grekland, Spanien, Portugal och i värsta fall några till. Ett land som Ungern, vars regering ligger nära brunhögern, måste punktbevakas och hårda demokratiska och rättsliga villkor måste ställas upp för de länder på Balkan som vill komma in i EU-gemenskapen.

Här hemma har vi en uppgift i att visa vad Sverigedeomkraterna egentligen står för och hur det svenska samhället skulle förändras om de fick något att säga till om.

Rolf L.

Regeringen Reinfeldt har nu hittat på ett sätt att verka kraftfull när det gäller trafiken i Storstockholm. Moderaterna i Stockholm och folkpartisten Björklund har ju länge försökt få Stockholmarna att säga ja till Österleden.

När man nu har kringgått det moderata trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm, som ägnat sig mest åt spårväg i stället för tunnelbana, och banat väg för en T-bana mot Nacka så slår man till med sin smarta idé: bygg tunnelbanetunnlar samtidigt med vägtunnlar mellan Nacka och Östermalm!

Men om man då missar folktäta områden som östra Södermalm och Hammarby Sjöstad; hur smart är det? Inte kan man känna respekt för politiker som drar en tunnelbana så att den missar de stora upptagningsområdena bara för att kunna bygga en billigare motorled?

Tunnelbanan ska naturligtvis gå där den gör mest nytta. Om Österleden ska byggas måste den kunna motiveras på egna meriter.

Rolf L.