Mitt intryck av partiledardebatt var att Reinfeldt var arrogant och försökte spela överlägsen. Sådant har som vi vet straffat sig tidigare, och gör det nog även om två år.

Det är klart att man inför valet behöver ha debatter mellan de olika kandiderande partierna. Men som debatt betraktat blir det ryckigt och svåröverblickbart när åtta personer ska föra fram sina åsikter och kanske replikera mot fyra-fem andra och jag tror att många vanliga väljare gärna skulle se en debatt mellan de båda statsministerkandidaterna för att få en bild av hur en blivande statsminister resonerar och tänker sig att agera, gärna med mer resonemang och mindre av typ boxningsmatch.

Det vore bra om någon kanal tog initiativ till en serie statministerdueller mellan de båda konkurrenterna om statministerposten, Löfven och Reinfeldt.

Rolf L.

I DN:s kulturbilaga 20 april analyserar Henrik Arnstad anders Behring Breiviks förankring i fascismen (http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/darfor-ler-anders-behring-breivik) och plötsligt förstår man varför han kan sitta och le eller vara helt känslokall mitt i de fasansfulla berättelser och redovisningar som kommer fram vid rättegången i Oslo. Facsismen finns ju under ytan på många håll, därför är det viktigt att förstå och därmed kunna neutralisera olika dåd som har sitt ursprun i de fascisitiska rörelserna.

Rolf L.

Man kan undra över lekmannadimensionen i svensk politik: Är det självklart bra att ha en yrkesmilitär som försvarsminister, en lantbrukare som jordbruks-(landsbygds-)minister,​ lärare i utbildningsutskottet etc. etc. Ska diplomater leda utrikesutskottet. osv. Bryr sig någon om en sådan dimension i det demokratiska lekmannasystemet?

Principiellt kan man idag undra om det här självklart bra att utnämna en yrkesmilitär som försvarsminister. Ska vi ha expertstyre istället för folkstyre?

Vilket ynkligt skådespel som utspelar sig nu efter Ekots avslöjande av den planerade vapenfabriken i Saudiarabien! Man kan naturligtvis förundra sig över varför avtalet överhuvudtaget ingicks 2005 med en ökänd diktatur och människorättsförnekare.

Men nu finns det där och uppenbarligen tog avtalet en ny, särskilt märklig vändning, då "någon", någon gång under/efter 2007, startar ett mörkläggningsbolag, senare åtföljt av ett annat, med syfte att lyfta ut projektet ur statsförvaltningen. Samtidigt har FOI varit representerat och information har naturligtvis lämnats fortlöpande till (åtminstone) försvarsdepartementet. Tolgfors krumbukter när det gäller egna kunskaper (han var ju handelsminister innan han fick bli försvarsminister) och företrädarens aktiviteter inger ingen respekt.

Efter ca 30 år i Regeringskansliet är det för mig självklart att alla typer av extraordinära händelser och planer rapporteras uppåt i hierarkin i berörda departement i olika föredragningar. Allt annat skulle vara tjänstefel av handläggare och huvudmän. 

Tolgfors och Reinfeldts sätt att svänga sig är pinsamt. Och när grillas Bildt? Det är bra att det blir ett ordentligt KU-förhör så att alla partiledares olika roller i denna motbjudande affär blir belysta.

Rolf L. 

Det är fascinerande att följa kommentarerna till valet av ny partiledare för socialdemokraterna. Inte bara s-symatisörer och s-skribenter verkar positiva till att vi nu i Stefan Löfven har fått en partiledare som utstrålar trygghet och kompetens. Även i det borgerliga lägret är tongångarna förvånansvärt positiva. SvD har t.ex. haft svårt att dölja sin uppskattning av vår nye partiledares förankring i arbets- och näringsliv, och DN utbrast häromdagen i sin huvudledare att "Löfven visar vägen".

Man får närmast intrycket av en kollektiv suck av lättnad: äntligen en sosse som är som sossar brukar vara! Nu gör det ingenting om Reinfeldt och hans regering sjunker ihop, det kommer en trygg sosse som tar över! Längtan verkar ha varit stor i alla läger ...

Rolf L.

Efter en dag i Landstinget kan jag (återigen) konstatera att den av alla alliansens landstingsråd i Stockholms läns landsting som helt saknar förmåga att hålla sig till ämnet och mest håller på med allmänt sluggande är trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm (M). Det är verkligen synd för en intresserad allmänhet att de inte får chansen att lyssna på en riktig debatt om den så viktiga kollektivtrafiken.

De andra borgerliga landstingsråden försöker åtminstone föra relevanta resonemang i debatterna, även om någon, särkilt Filippa Reinfeldt (M), odlar konsten att kasta över ansvaret på andra än de ansvariga politikerna när något har gått snett. Senaste exemplet är försäljningen av vårdcentralen Serafen som borgarna sålde för ca 700 000 och som nu är till salu för ca 20 miljoner!

Rolf L.

Här slåss man med näbbar och klor (och ett och annat argument) för att komma så nära makten som möjligt: VU och partistyrelsen. Men sen - när det verkligen gäller - verkar det vara väldigt få som är beredda att ta ansvar! "Nej", "inte aktuellt", "känner inte för det" är repliker man får höra.

Är inte det konstigt att vilja bestämma men inta ta ansvar när det brinner? Och ger inte detta märkliga signaler till vanliga väljare och sympatisörer?

Rolf L.

Moderaterna är nu riktigt stora i Stockholm. De verkar uppleva sin nuvarande maktställning som vore den tidlöst självklar, även om historien säger annorlunda och snarare berättar om återkommande växlingar vid makten. I en sådan sinnesstämning riskerar både människor och partier att drabbas av hybris och känsla av självtillräcklighet.

Problemet med detta är att den demokratiska beslutsprocessen inskränks. Det visar sig i arrogans och totalt ointresse av verklig dialog med opposition och oliktänkande. Och sämre demokratiskt förankrade beslut i stora framtidsfrågor leder i förlängningen till sämre beredda beslut. I nästa steg kan det också devalvera förtroendet för det öppna och demokratiska beslutssystemet. En annan effekt av impulsstyrd verksamhet är att risken för rädda och osjälvständiga tjänstemän ökar. Obekväma fakta uppskattas inte alltid, utan kan istället resultera i smisk på fingrarna.

Det här belyser jag utifrån tre - sinsemellan olika - aktuella politiska frågor, nämligen Slussen, kollektivtrafiken och TV-Eken.

När det gäller Slussen, en plats av största betydelse, inte bara för oss stockholmare utan för hela landet – ett riksintresse kort sagt – driver Sten Nordin (M), finansborgarråd, sina allianskamrater framför sig för att med minsta möjliga majoritet i fullmäktige och mot ett ovanligt stort antal medborgares och organisationers uppfattning, anta ett mycket kontroversiellt förslag till stadsplan. Slussen har förvisso planerats och diskuterats i flera omgångar, men en ärligt menad dialog över blockgränsen har inte prioriterats. Inte heller verkar professionen, dvs. tjänstemännen i staden, ha fått resonera sig fram till vad som de anser bör ske, utan någon politisk tjänsteman sägs helt enkelt under beredningen ha pekat med hela handen och sagt att ”det här alternativet ska ni utgå från”.

Om staden och regionen inte ska storkna i trafikinfarkt så måste kollektivtrafiken byggas ut kraftfullt. Detta – vilket naturligtvis är positivt – verkar dagens moderater förhoppningsvis inse. Däremot verkar det ansvariga trafiklandstingsrådet, Christer G Wennerholm (M), helt ointresserad av en dialog med andra än sig själv. Ett förtroligt tankeutbyte över blockgränsen finns inte i hans tankevärld. Som aktiv lobbyist i ett spårvägssällskap driver han ståndpunkten att spårvägar är så viktiga att de får gå före både tunnelbaneutbyggnad och busslösningar. Och detta trots att allianskollegor i t.ex. Solna och Nacka protesterar, samtidigt som man kan konstatera att bortåt 40 miljarders kostnader för Wennerholms spårvägsvision bara ger ca en (1) procents ökning i kollektivtrafikresor. Inte heller i det här fallet spelar alltså kostnaderna så stor roll för moderaten Wennerström. Och även i detta fall blir relationen mellan politik och profession förvrängd. Wennerholm talar om för SL: s tjänstemän vad de ska tycka. Priset blir ”ministerstyrda” utvecklingsförslag och redan har en verkställande direktör med integritet valt att sluta.

I en helt annan fråga, TV-Eken, drev stadens trafikkontor sedan flera år tesen att eken måste fällas av trafiksäkerhetsskäl. En sådan ståndpunkt vore självklart helt OK om det hade funnits en akut risk, vilket det inte gjorde, inte ens enligt kontorets egen konsult. I det här fallet drevs frågan i symbios mellan kontor och ansvarigt borgarråd, Ulla Hamilton (M). Den utvecklades till en märklig konstellation av karaktären ”vi mot en oförstående omvärld”. Inte heller här fanns något intresse för politisk dialog. Hamilton hävdade i stället, märkligt nog, att det inte alls var en politisk fråga om denna särskilt skyddsvärda gamla ek skulle fällas eller inte, trots att hon bara något år tidigare hade lagt fram ett program för fullmäktige om särskilt skydd för gamla träd i närmiljön. I denna osunda koalition mellan politik och profession höll man omvärlden helt utanför, antingen det gällde oppositionspartier, engagerade organisationer eller vanliga intresserade medborgare. Att fälla eken blev till sist så viktigt att man inte ens ville invänta undersökningsresultat från fristående arborister för att få ett bredare beslutsunderlag när det gäller säkerhetsläget.

Vad kan man nu dra för slutsatser av dessa tre exempel? Jo, Sten Nordin, Christer G Wennerholm, Ulla Hamilton och alla andra moderater i ledningsposition måste våga möta omvärlden på ett öppnare sätt. I en vital demokrati är man inte så rädd för öppen och aktiv dialog över gränserna; opposition och medborgare aldrig farliga! Dialog skapar djupare förståelse för beslutsprocessen, ger bättre beslut, stärker tilltron till det politiska systemet och därmed demokratin.

Rolf L.

I debatten om nämndemän vid svenska domstolar hörs debattörer som rimligen är väl belästa men som ändå har svårt att finna sans och balans i sin argumentering. Johan Ingerö, ledarskribent på SvD verkar vara en sådan.

Utan tillstymmelse till analys eller historisk betraktelse dömer han ut nämndemannasystemet vid våra domstolar. Om vi börjar med ett historiskt perspektiv så har systemet med nämndemän vuxit fram som et behov av representation från det lokala samhället som komplement till överhetens expertis.

I demokratiseringen av Sverige, till vilken den höger som Ingerö representerar till slut har anpassat sig, är även lagstiftning och domstolsväsende anpassade till ett demokratiskt samhälle. I detta moderna demokratiska samhälle sker såväl myndighetsutövning som rättsskipning i samspel mellan expertis och lekmän, amatörer om man så vill. Det är som bekant regel i offentliga sammanhang: Kommunfullmäktige och kommunala nämnder t.ex. eller varför inte alla lekmän i riksdagen, som dessutom stiftar de lagar som rättssystemet ska hantera?

Det Ingerö nu gör är att han bryter ut domstolsväsendet och menar att det har utvecklats till "folkdomstolar" och att systemet med nämndemän handlar "om pöbelvälde under kontrollerade former"! Där fick också alla nämndemän utsedda av moderaterna veta att de i själva verket ingår i folkdomstolar som representant för pöbeln! Något för Arkelsten att utveckla vidare, kanske, när hon ändå skriver om historien.

Varför inte gå vidare, Johan Ingerö, och ta bort lagstiftningen från alla lekmän och amatörer i riksdagen? Den kanske kan övertas av lagrådet? Kolla med Reinfeldt om det är OK!

Rolf L.