Journalister som en fara för demokratin

Johan Eherenberg skrev 21/10 en krönika Det journalistiska haveriet i ETC som anknyter till mina tidigare inlägg på denna blogg om vad jag kallat mediagate med den sammanfattande tanken att de politiska journalisterna hindrar landets politiska samtal att utvecklas och att vi måste – eftersom de har ett uppenbart politiskt syfte - sluta lyssna på deras berättelse och skapa en egen. Det journalistiska uppdraget var i drevet inte att bara skildra nyheter, utan att skapa en svag ledare som man kunde avsätta. Det vi sett är en ny nivå av maktspel där medier öppet tar på sig en aktiv roll för att skapa politik.  Journalister som granskar makten och använder justa metoder i sin nyhetsförmedling är naturligtvis en garanti för demokrati ocgh dess goda fungerande.  Men vad händer när man använder sig av de metoder som anges nedan och sprider halv- eller osanningar? Jo, då uppsdtår ett allvarligt demokratiskt problem där de som har makt över media använder denna att ändra på demokratins regler och skada aktiva politiker.

Nyhetshaveriet

Drevet rymmer många fakta av intresse
• det som ropades ut inte var sant utan överdrivet
• det ”glasklara” var väldigt dimmigt
• genom skvallra, överdrifter, inte granska läckors påståenden och genom att klistra dit egna ”sanningar” såsom ”han frivilligt avgår”, ”han får inte ut sin politik”
• ljuget om egna källor som får kommentarerna att framstå som initierade och mer vederhäftiga än dina och mina spekulationer
• drevets karaktär framgick också av att journalister med kameror ofredat Håkan Juholts 80-åriga gamla mamma och jagat hans barn på skolgården
Avslöjande blir det här även i nyhetssändningarna hos public service. När Mats Knutson eller Inger Arenander kväll efter kväll blivit intervjuade av sina kollegor (en rätt tafflig teater) är maktspel enda berättelsen samtidigt som de inte ser hur de själva faktiskt är delaktiga i det. De vet inte mer än du, de gissar och de lyssnar på kompisar som gissar och tycker och sedan lyssnar de på ”trovärdiga källor” som om dessa inte hade en egen agenda.
Så långt Johan Ehrenbergs krönika.