Önsketänkande

Redan LO-ledningens ingress är i bästa fall önsketänkande men har under alla omständigheter inget med Lissabonfördragets verklighet att göra. Av bl.a. artikel 251-281 Fördraget om EUs funktionssätt står uttryckligen att domstolen kan ogiltigförklara beslut - förutom av av medlemsländernas olika politiska organ även - av Kommissionen, Rådet, EU-parlamentet och Centralbanken. Fördragstexten visar alltså att juristerna med Lissabonfördraget inte med en millimeter fått sin suveräna makt beskuren.
Därför ger LO-artikeln en märkligt schizofren upplevelse. Å ena sidan vill man alltså godta Lissabonfördraget, vars text om domstolen jag nyss refererade, och å andra sidan för läsaren presentera önskedrömmar om att makten över de politiska besluten på EU-nivå ska inte ligga hos EG-domstolen utan hos våra valda företrädare i Europaparlamentet och i de regeringar som sammanträder i ministerrådet.

Domstolens fria skön

Att man genom fördraget satt Juristerna i Luxemburg i högsätet framgår också med önskvärd tydlighet just av artikeln . Där ges nämligen exempel på att de politiska åsikterna lätt på domstolsplanet: Juristerna... i Lavaldomen helt bortsett från den så kallade ”Flexicuritydebatten” där Sverige och Danmark pekas ut som eftersträvansvärda exempel med arbetsmarknadsmodeller som förenar en trygg och flexibel arbetsmarknad. Domstolen har struntat i att politikerna genom det nyligen antagna tjänstedirektivet angivit att det är värdlandets regler som ska gälla för gästande företag. Domstolen har också helt blundat för att det i inledningen till utstationeringsdirektivet anges att direktivet inte syftar till att på något sätt påverka den nationellt bestämda strejkrätten. Domstolen verkar heller inte ha brytt sig om det undantag för den svenska arbetsrätten som Sverige förhandlade fram i anslutningsfördraget.

Man kan bara konstatera att domstolen faktisk dömer i "lufttomt rum" och då lägger man i botten de grundläggande principerna om de fria rörligheterna. Så kommer det att fortsätta även med det nya Lissabonfördraget och dess Rättighetsstadga. Detta har vi ord på från professorerna i arbetsrätt med EU-inriktning vid universiteten i Stockholm, Uppsala och Lund. En omfattande rättslig analys har också utförts av professorerna Niklas Bruun & Jonas Malmberg för Facken inom industrin "Anställningsvillkor för utstationerade arbetstagare i ljuset av Laval och Rüffert” 2008-06-04.

Fortsatt Laval med Lissabon

Att Lissabonfördraget och rättighetsstadgan, som i och för sig innehåller mycket bra, inte förändrar de fria rörligheternas överhöghet över de grundläggande rättigheterna enligt Stadgan framgår f.ö. direkt av lagtexten. Jag hänvisar till Art 6 punkt 1 tredje stycket i Fördraget om Europeiska Unionen med med tolkningsbestämmelserna i Stadgans Art 51 och 52. Härav lär framgå att rättigheterna gäller inom de gränser som uppställs i fördragen. Och i fördragen talas om grundprinciperna som inte får kränkas, nämligen de om fri rörlighet.

Slutet på artikeln från LOs ledning kan inte annat än betraktas som ett sorgligt försök att vända upp och ned på den sanning som finns att läsa för var och en i Lissabonfördraget: Att stoppa det nya fördraget för att undanta den svenska arbetsrätten är inte realistiskt eller ens önskvärt. Det är inte rimligt att agera mot ett förslag som ger våra folkvalda mer makt. Varför göra en fråga som handlar om vänster och höger till en fråga om ja eller nej till ett fördrag som stärker löntagarna? Varför säga nej till ett fördrag som ger politikerna på Europa­nivå mer makt på bekostnad av bland annat juristerna i Luxemburg? Varför stoppa ett fördrag med en rättighetsstadga där viktiga fackliga rättigheter finns inskrivna?

Domstolen endast bunden av fördragstext

Eftersom domstolen är suverän så måste lagtexten som den har att tolka ändras och i princip måste till ett dokument av samma dignitet som fördraget där principerna om de fria rörligheterna återfinns. Därför bör man stödja tanken på en "social klausul" i ett protokoll av fördrags dignitet.

För att garantera att tolkningen inte blir densamma under Lissabonfördraget måste en rad ytterligare åtgärder vidtas både på EU-nivå och nationell nivå. Därför är det missvisande att påstå som det heter i LO-artikeln att "vi själva i Sverige kan begränsa effekterna av domen". Den viktiga ändringen måste ske i Utstationeringsdirektivet, där domstolen på eget bevåg ansett att minimum "den hårda kärnan " också var ett tak som uteslöt krav på avtalsmässiga löner.

Dessutom behövs i Sverige att det nya utstationeringsdirektivet tas in i svensk rätt genom ändringar i bl.a. utstationeringslagen och en del andra ändringar..

Hur kan man stoppa fler Laval-tolkningar?

På alla dessa tre punkter är jag enig med artikeln. Men i EU är det ingalunda självklart att ändringar i relevant lagstiftning görs. Det finns starka krafter gillar domstolens rättstillämpning och som vill ha minimilöner och sänkta löner genom lönedumpning. En politisk högervind har inte bara i Sverige fört andra politiska krafter in i Kommissionen, Rådet och Parlamentet. Däremot vill alla genomföra Lissabonfördraget - vi dock bara med garanti för den svenska modellen. Som politisk kraft bör Socialdemokratin därför villkora ratificeringen med att erforderliga ändringar genomförs som garanterar denna. Allt annat är att slänga bort sina trumf och blåögt tro på att folk är snälla i en hård politisk verklighet.

Inte heller i Sverige är det självklart hur regeringen och Svenskt Näringsliv ställer sig. Det danska exemplet som avsåg en dansk paketlösning på nationell nivå gjordes genom en överenskommelse mellan alla demokratiska partier och arbetsmarknadens parter. Någon sådan handlingsinriktning har vi inte sett här. Tvärtom förefaller högerregeringen oenig och Svenskt Näringsliv drev finansiellt Laval-målet. Därför bör Socialdemokratiska partiet även villkora medverkan vid ratificering med att regeringen ingår en överenskommelse betr. erforderliga ändringar.