När jag upptäckte att jag var homosexuell var jag 37 år. Ja, just
det. Det var nämligen inte så lätt att upptäcka det eftersom
homosexualitet på den tiden inte var en del av det etablerade samhället.
Många smög med sin läggning. Och jag kände överhuvudtaget ingen
dragning till det som talades om som fula gubbar utan kände mig bara
litet klumpig i förhållande till flickor och sedan kvinnor. Inte heller
förstod jag mig på killsnacket med skrytet om brudar och läckra det ena
och det andra. Nej det fanns överhuvudtaget inget i min
föreställningsvärld som rymde homosexuell kärlek. Därför testade jag
heterosexuell och det är jag glad för då jag genom mitt samboende med
kvinnor lärt mig hur det är att leva i par och samarbeta i ett hem -
något som inte förunnades flera av min homosexuella vänner.
En bedårad 37-åring (men rädd)
När jag alltså i 37 års
ålder blev kär i en man så förstod jag först inte vad det var och
uppslukades sedan i en drömlik försenad tonårstid. Jag var dock så rädd
att jag levde under falsk namn i homosexuella kretsar på kvällstid och
på dagtid som den städade juristen Bo Widegren. Denna tid var hemsk
p.g.a rädslan för att bli nedslagen, för att bli fockad från jpbbet, för
att vänner skulle vända mig ryggen, för att min familj skulle förneka
mig, ja för allt. Men samtidigt underbar då jag genast träffade flera
fina män som jag i dag är innerligt tacksamma mot för deras generositet
och ömhet att vägleda den vilsne 37-åringen som var så nervös och uppgav
sig vara Sven Gustavsson, jobbare från Norrland i den homosexuella
kärlekens mysterier. Jag fick ju snart lära mig att det jag lärt mig
tillsammans med kvinnliga bekanta att man kunde hålla varandra i hand,
ge en öm smekning och än värre pussas var strängeligen förbjudet
eftersom det kunde väcka folks hat och våldshandlingar. Men också det
sköna att vara med en man i vardagen och få smekningar på ett sätt som
jag aldrig tidigare känt.
Homosexuella socialister
Gudskelov så började jag genast
arbeta sexualpolitiskt i Homosexuella socialister och gick då också i en
medvetandehöjande grupp inom RFSL där vi stöttade varandra. Jag insåg
nämligen snabbt att om jag höll min identitet hemlig så skulle jag ha
svårare att hitta Mannen i mitt liv. Dessutom skulle ett sådant
förhållningssätt innebära att jag kände skam för min egen sexuella
läggning och kan man tänka sig något mer destruktivt än att förneka en
så stor del av sin personlighet. Därför fick mina arbetskamrater svälja
första förvåningen snabbt då jag hade min pojkvän i fotoramen på
skrivbordet på tjänsterummet och också tog med honom på
juristföreningens fester. Av mina vänner blev det en snabb selektion de
som inte trivdes med den nye Bo och de som gav blanka faen i med vem jag
delade säng. Min familj var svårare. Min bror skällde ut mig därför att
jag nu rasat från den storebrorspiedestal där han placerat mig, min
syster teg men förhöll sig vänlig, min mamma börja klaga på vad hon
gjort för fel och ojjade sig över att jag nu inte skulle bidra till
skaran av barnbarn och min pappa teg i fyra år. När jag berättade för
mina föräldrar så sa jag stolt (och litet arrogant) att jag skall som
jurist arbeta för att jag skall få gifta mig och kanske skaffar jag mig
också barn.
Partnerskapslag
Mina båda föräldrar han uppleva att jag på
Socialstyrelsens uppdrag skissade på olika förslag, ett till sambolag
och ett på ändringar i äktenskapsbalken. Detta utmynnade genom en
parlamentarisk utredning så småningom i en partnerskapslag som trädde i
kraft 1 januari 1995. Den 9 januari det året "partnade" jag mig med min
nuvarande man. Vi är överens om att efter den 1 maj i år så skall vi
överföra vårt partnerskap till äktenskap. Under åren har jag också
tillsammans med en kvinna, som lever i samboförhållande med en kvinna,
fått en dotter som numera är 15 år och till stor glädje för både mig och
min partner. Mitt löfte till mina föräldrar är snart alltså uppfyllt.
Förtrycket öppnade ögonen
När jag upptäckte min homosexualitet och de närmaste åren när jag mer
och mer insåg det förtryck som vi homosexuella fick utstå så blev jag
förbannad på samhället som så nonchalerade en stor grupp medmänniskor.
Nu känner jag mig enbart tacksam för det eftersom upplevelsen av
förtrycket öppnat ögonen på mig för andra fördomar och missförhållanden i
samhället. Jag kunde lika väl blivit en intetseende borgarbracka som
stängde villadörren till alla orättvisor i samhället. Känner man
förtrycket och fördomarna i sitt eget skinn så kan man antingen försöka
försköna verkligheten eller också se den och jobba politiskt för
förändringar. Jag har alltså min homosexuella läggning att tacka för att
jag inte blundar mig genom livet.
Att bli älskad av en fin man
Men den största gåvan som min
homosexuella läggning fört med sig är att jag sedan 1981 har haft
världens finaste man som livspartner. 28 år. Det har inte alltid varit
en dans men oftast och när det varit svårt så har vi faktiskt använt det
svåra för att stärka vårt förhållande. Jag är inte vad man kallar
religiös och framförallt vill jag inte fastna i kyrkans växel utan vill i
så fall ha en direktlinje. Men en sak är jag övertygad om, nämligen
att Kärlekens Gud ler vänligt mot alla älskande, homo- som
heterosexuella par. Och för detta att jag får leva med Pelle är jag
innerligt tacksam - livets största gåva att bli älskad för den man är.
Därför tänker vi nu ansöka om att befästa detta med äktenskap. Men Pelle
hinner bli 63 år och jag nästan 70 innan det går i fullbordan.