Efter ett långt och slitsamt yrkesliv inom domstolsväsendet bosatte jag mig 2004 i Skåne och övergick jag  till att odla bin och blommor samt skriva i tidningar och på blogg.  Något efter pension blev jag av min facktidning uppmanad att skriva en krönika.  Av en händelse kom jag för några dagar sedan över en kopia och återpublicerar den nu här.  

Min morfar skilde sig från mormor när äktenskapet gick snett och gifte sig av kärlek med vad som då kallades husan. När vännerna då slutade hälsa sa morfar: ”Om någon inte hälsar på mig så faller det tillbaka på den som är oartig - jag hälsar i alla fall på honom”.

Jag har alltid beundrat min morfar. Han hade så stora händer och kunde ta om pojkhuvudet och bara hålla tryggt och kärleksfullt. Inte minst har minnet av morfars ställningstagande varit viktigt för mig när jag själv valt partner utanför den heterosexuella normen.

Min pappa sa alltid när hans argument tröt: ”Ja, du skall väl också växa till dig i ålder och visdom.” När jag gick i skolan var jag ordförande i Konservativ Skolungdom. Men efter notariepraktik i Norrland, där jag såg följderna av att malm, skog och elektricitet togs söderut till industrin dit arbetsföra fick utvandra för familjens försörjning, så var det svårt att blunda för utsugningen av denna del av landet. Med ett känsligt och öppet sinne var det enda naturliga att bli röd som kvällssol i nedgång. Det är väl det som kallas mognad?

Det är viktigt för mig att reagera mot förtryck eller översitteri. Även då det kostat uppskattning, eller rent av befordran. Det är inte en naturlag att överbetald överhet skall betjänas av underbetalda undersåtar, inte ens hushållsnära. Det fordras emellertid mod att hindra översitteri. Men om vi är solidariska med varandra så krävs endast den andel mod som ankommer på var medlem i gruppen. Det är egentligen detta demokrati handlar om i dagens Sverige.

Vi jurister hanterar ofta ärenden med en upprörande verklighet. För att klara av detta är det lätt att så intensivt skjuta bort känslorna att en mental elefanthud bildas. Då hamnar man i professionen lätt långt från människorna, som man då knappast kan hjälpa, eftersom man inte förstår deras dilemma. I den litet fyrkantiga juridiken är det viktigt att med känslighet avrunda de skarpa hörnen. En helt annan sak är att tillfälligt parkera sina egna känslor i den privata logen för att lämna scenen fri för klienten att skildra det svåra som uppkommit.

”Du skall alltid kontrollera i ditt hjärta om det är riktigt”, sa min 92-åriga gammelmormor Siri. Hon berättade att därinne fanns en sång som ljöd så klar och ren. Det fordrades emellertid att man ansträngde sig för att lyssna. Hon varnade också femåringen för att bli ingenjör som hennes framlidne make eller jurist som hans pappa – ingenjörer är tekniska och bortser från mänsklig mjukhet och jurister formaliserar mänsklig verklighet.

Men vilket samhälle skapar vi om tekniker, ekonomer och jurister – förutom den professionella skickligheten – inte lyssnar till ”hjärtats sång”?

När jag lyssnade till hjärtat upptäckte jag att det satt till vänster och blev så småningom socialdemokrat.