Fake och Försvar är det ett
måste?
I SRs
kommentar påstår Fredrik Furtenbach att regeringen skapat gräl
med oppositionen och dessutom blottlagt en spricka i Regeringen, nämligen att
Hultqvist och Wallström drar åt olika håll. Saken blir knappast bättre av att
Mats Knutsson går ut med samma ytliga
högerkommentar under rubriken ”Analys” . Grunden är att Stefan Löfvén i sitt tal vid
Folk och Försvar sa ”ett enskilt
militärt angrepp direkt mot Sverige är osannolikt..”. Medan den i Försvarsbe-redningen
framförhandlade kompromissen lyder ”ett
väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas”. Med rätta har
Utrikesdepartementet ansett att Förvarsberedningens uttalande är alltför
alarmistiskt och velat tona ner. Varje
förnuftig person delar UDs hållning, men Furtenbach och Knutsson struntar
naturligtvis en realitetsprövning och
lägger utan denna verklighetsprövning skulden på den ”grälsjuka” regeringen. Naturligtvis
tiger båda om de hutlösa
överreaktioner som de borgerliga representanterna i Försvarsbe-redningen gett
prov på.
Skall vi fantisera om
säkerhetsrisker eller anknyta dem till en verklighetsutredning?
Men egentligen
handlar hela frågan om skall vi i Sverige ha en realistisk bedömning av
säkerhetsrisker? Osannolikt eller kan inte uteslutas, bra fråga som varken
Furtenbach eller Knutsson ställer sig. Varför ger varken Furtenbach och
Knutsson sig in och svarar på frågan om ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte
uteslutas eller t.o.m är osannolikt.
För att dölja denna ytlighet i analysen sätter man sig till doms och lägger skulden på Regeringen. Det
är ju nämligen så att Regeringens formulering är slutsatsen av den senast gjorda bedömningen av säkerhetsläget, medan Försvarsberedningen väntas göra sin
värdering först senare. Frågan en
kommentator med seriös inriktning rimligen måste ställa är skall vi lita på
regeringens formulering som grundar sig på en utvärdering av säkerhetsläget
eller en hypotetisk formulering av beredningen?
Folk och Försvarskonferensen är
ett forum för det försvarsindustriella komplexet där andra sätt motverka
konflikt än dyra krigsleksaker inte får plats
Furtenbachs
och Knutssons bristande seriositet skyler dessutom över att Folk och
Försvarskonferensen mer och mer blivit ett forum för det försvarsindustriella
komplexet. Vid konferensen lyser
alternativa åtgärder att motverka konflikt med sin frånvaro. Symptomatiskt ägnade P1i sitt timmes-långa
program några minuter åt en intervju med representant för Svenska Freds.
En
seriös kommentator som Furtenbach - möjligen även Knutsson - borde rimligen ha
anmärkt hur säreget det är att ägna sig enbart åt militär säkerhet. Denna snedvridning av debatten är ju hela tiden
ägnad
att hausa upp alla krav på penningförstärkning av militära
investeringar. Jag hade förstått om man
talat om terroristbekämpning, cyberförsvar, IT-beredskap, försvar mot
hälsorisker eller naturkatastrofer.
Däremot framstår leken med stridsvagnar, flyg och soldater som hopplöst
föråldrad.
Är verkligen säkerheten i Östersjöområdet
försämrad eller sprider man med avsikt en falsk bild?
Hultqvist
& Co talar om försämringen p.g.a. Putins intåg i Georgien 2008 och
Krim-annekteringen 2014. Den förra handlade om två utbrytarrepublikers
självständighet och Krim om att garantera den ryska flottbasen och
försvarsanläggningen vid Svarta Havet, vilket i och för sig inte försvarar
Rysslands hantering, men gör den mer begriplig.
Dessa speciella omständigheter gör också att
säkerhets-bedömningen såvitt avser Östersjöområdet rimligen måste bli
annorlunda. Sannolikheten för att
Ryssland skulle angripa baltstaterna och andra som är medlemmar i NATO och
alltså medföra att den samlade krigsstyrkan från Väst skulle göra motanfall mot
Ryssland måste te sig som så motbjudande även för Putin, att en sådan krigssituation
måste bedömas som inte bara osannolik, utan även rimligen utesluten. Därför är i grunden för hela krigshysterin
med Putin som ett subjekt i detta rena ramen skräckfantasin som helt saknar
verklighetsförankring. Ändå odlas den inte bara av dessa kommentatorer, utan av
samlade media med få undantag.