Dags för en nyansering av debatten

DN skrev i början av december Judehatet måste stoppas närmast med anledning av mordbrandsattentatet mot synagogan i Göteborg .  Härvid kan även nämnas brandattentat mot moské i Örebro och ett flertal mordbrandsbrott mot flyktinganläggningar. Mordbrand har alltså blivit mer vanligt förekommande att uttrycka politiskt hat. Mordbranden i Göteborg tycks enligt åklagaren ha sitt ursprung i Israel-Palestina-konflikten,vilket ger DN-ledaren anledning till följande: ”Det står smärtsamt klart efter denna höst och vinter att antisemitismen har blossat upp på allvar, att den har samma ruttna föreställningsvärld som de senaste hundra åren men att den i dagens Sverige ofta grasserar hos människor med rötter i Mellanöstern. Attentaten mot judar de senaste dagarna visar att samhället låtit dessa stämningar växa alldeles för länge…”

”Konflikt ger näring åt antisemitism"

är Sydsvenskans rubrik också i början av december. SSD citerar idéhistorikern Henrik Bachner: Israel-Palestinakonflikten är inte orsaken till dagens antisemitism, utan fungerar snarare som näring åt antijudiska strömningar. – Den erbjuder en möjlighet att politiskt exploatera antisemitismen.  Bachners uttalande måste ses mot bakgrund av att han är knuten till Svenska kommittén mot antisemitism och rasism, SKMA. I debatten kring hans forskning är han känd för att antisemitförklara var och en som på något sätt uttalar kritik mot Israels agerande mot palestinierna i Mellanöstern-konflikten.  Kanske finns det anledning att granska uttalandet?

Palestiniernas verklighet

Jag har utförligt tidigare beskrivit Israels sabotage mot tvåstatslösning och omfattande markstölder i bloggartikeln Finns det anledning att skilja på antisemitism och kritik/hat mot staten Israel? .Det handlar om följande punkter

1)    utdrivning av ca 800.000 palestinier i samband med Israels bildande och vägran att låta dessa flyktingar återvända; palestinsk egendom har utan ersättning konfiskerats , 

2)    bosättningar på Västbanken för mer än 600.000 judar med vägar stängsel, alltså en annektering av palestinsk mark,  

3)    försök till etnisk ”rensning” av Östra Jerusalem  genom rivning av palestiniers bostäder och omfattande av staten subventionerad bosättning av judar där,

4)    avspärrning av Gaza, som därigenom kvarhålls på en låg ekonomisk nivå och inte kan återuppbyggas efter krigen och

5)    icke-judiska medborgare inte tillerkänts fulla medborgerliga rättigheter i Israel,vilket kulminerat i proklamationen av en judisk  stat.

Ingen annan stat skulle tolereras bära sig åt på detta sätt, även om historiska förebilder inte saknas.

Enligt tvåstatslösningen skulle västra Jerusalem bli huvudstad för Israel och östra för Palestina.  Det är därför som Trumps inhopp med glädjeutrop från Netanyahu blivit utlösande för demonstrationer.

Palestinier protesterar mot Trump – och fördömer judehatet i Malmö

Judehatet dånade över Möllevångstorget, vilket naturligtvis inte kan tolereras. Men de antisemitiska slagorden fördöms också av palestinier som avskyr Donald Trumps erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad. Det är oacceptabelt att hota döda judar, men inte att palestinier skanderar ”vi vill ha vår frihet tillbaka”. ”Vår konflikt handlar inte om religion utan om politik och mark”, säger Muhammed Abdul Karim vid en palestinsk demonstration i Landskrona. I Malmö har också sedan länge  - faktiskt ursprungligen initierat av den förtalade Ilmar Repalu – existerat samtal mellan judiska församlingen och muslimska samfälligheten. Även  på SKMAs hemsida poängteras under rubriken Antisemitism :    Kritik av Israels politik är av självklara skäl inte antisemitism. Israel är en stat vars politik och agerande kan och bör granskas och kritiseras på samma sätt som andra staters politik och agerande.

Israelkritik har grund i lidande p.g.a. Israels beteende mot grannarna

Expressen har särskilt anställt en ledarskribent att återkommande skriva om judehatet, Naomi Abramowicz, och hon skriver om olika händelser centrerat kring en judinnas liv. Dessutom skriver  i samma tidning Stefan Krakowski att judehetsarna ska dömas och utvisas från Sverige och Gunnar Hökmark, aktiv i  SamfundetSverige–Israel, fyller på med att Sverige låter judehatet hända gång på gång, båda utgår från att israelhat är antisemitism. Visst finns det antisemitism från högerextremt håll som har rötter i nazistiska tankegångar.  Och visst finns det sådan överföring i konflikten mellan judar och araber. Men är det i alla fall inte rimligt att utgå från verkligheten i nuvarande konflikt och skilja på nazistinfluerad antisemitism och israelhat?  Särskilt som den senare verkligheten upplevts av många invandrare personligen eller förmedlats av släkt och vänner i konfliktområdet?  Dessa upplevelser leder naturligtvis till känslor som kan vara svåra att härbärgera?

Detta är naturligtvis berättigat, men kan inte tillåtas gå ut över andra i Sverige.

 Naturligtvis har de rätt, som hävdar att Mellanösternkonflikten inte får innebära att medborgare i Sverige – judar eller andra – trakasseras eller hotas.  Däremot tycker jag, det är rimligt att man vid diskussionen utgår också ifrån att palestinier i Sverige och andra  kan demonstrera sin upprördhet över staten Israels beteende  på samtliga de punkter jag ovan anfört, vilka samtliga strider mot internationell rätt och grundläggande demokratiska värderingar. Jag menar att judar i Sverige naturligtvis inte har ansvar för vad staten Israel gör, men å andra sidan måste staten Israel beteende kunna kritiseras i Sverige    utan att det uppfattas som antisemitism.  Detta blir än mer komplicerat när man i judiskt inspirerade demonstra-tioner i Sverige använder den israeliska flaggan.  Denna flagga vajar också över de olagliga judiska bosättningarna och israeliska stridsvagnar på gränsen mot Gaza och uppfattas därför naturligt som en provokation.

Skilj på berättigad israelkritik och antisemitism

 Vänskapsför-bundet Sverige – Israel med Lars Adaktusson och Gunnar Hökmark i spetsen inte bara demonstrerar mot antisemitism utan för Israel. på hemsidan talas också om att ”Sverige får inte fortsätta att vara en fristad för terrorism och antisemitism. Sverigemåste vända om och upphöra att vara Israels värsta ovän i västvärlden” .Man talar också om:”Kom och ge ert stöd för det judiska folket och för staten Israel!”.  Tendensen i Nyheter från Israel kan beskrivas genom citat om Göran Rosenberg, som bla skrivit att Israel glider mot apartheid, med ”sin patologiska avsky mot Mellanösterns enda demokrati”. Även ovan nämnda SKMAs ordförande Svante Weyler, känd för sina i P 1 fällda uttalanden om Ilmar Repalu, försöker inskränka utrymmet för israelkritik: ”tolka aldrig judehatet som en slags politisk protest”. Efter Förintelsen är det naturligtvis begripligt om även politiska protester mot Israels övergrepp mot palestinier på ockuperad mark tolkas som antisemitism. Men då har man enligt min mening etablerat oförsonlighet mot palestinier och  indirekt stött övergreppen. Skilj  alltså på israelkritik och antisemitism.  Det känns fint att avslutningsvis peka på ett skånskt initiativ: judar och muslimer visar vägen mot ett Sverige fritt från antisemitism och islamofobi.