Édouard Louis: Vem dödade min far?

Artikeln återfinns på DN kultur https://mobil.dn.se/kultur-noje/edouard-louis-vem-dodade-min-far/

Foto: Fredrik Funck

En höstdag besöker den franske författaren Édouard Louis sin svårt sjuka pappa. Han har knappt råd med mediciner. Ditt livs historia är historien om politiker som avlöst varandra för att bryta ner dig, skriver sonen.

När man frågar vad ordet rasism betyder för henne svarar Ruth Gilmore, amerikansk intellektuell, att rasism är när vissa befolkningsgrupper exponeras för en för tidig död. Det är en definition som även gäller för homofobi, manlig dominans, transfobi, klassherravälde samt alla former av socialt och politiskt förtryck. Om man tänker sig att politiken är levande personer som bestämmer över andra och att det finns individer i ett samhälle de inte själva har valt, då utgörs politiken av skillnaden mellan befolkningsgrupper som är uppburna, understödda och beskyddade, och befolkningsgrupper som är exponerade för död, förföljelse och mord.

Förra månaden åkte jag och hälsade på dig i den lilla stad i norra Frankrike där du bor nuförtiden. Det är en ful och grå stad. Havet ligger bara några kilometer bort men du åker aldrig dit.

Jag hade inte träffat dig på flera månader. När du öppnade dörren kände jag först inte igen dig. Jag betraktade dig, och i ditt ansikte försökte jag se vad som hänt under den tid jag varit långt borta. Senare sa kvinnan som du lever med att du nästan inte kunde gå längre. Hon sa också att du behövde en apparat på natten för att kunna andas, annars skulle ditt hjärta stanna, det kan inte längre slå utan assistans, utan en maskin till sin hjälp.

När du reste dig, gick på toaletten och sedan tillbaka igen blev du så andfådd av dessa tio meter att du fick sätta dig ner. Du ursäktade dig. Du förklarade att du hade en allvarlig typ av diabetes, att du kunde få en hjärtattack när som helst. När du beskrev allt detta blev du andfådd igen, till och med att prata var för jobbigt. Veckan innan hade du blivit opererad för något som läkarna kallade ett bråck i magen – en benämning jag inte kände till. Din kropp hade blivit för tung för att bära sig själv, din mage drar neråt så att den slits sönder inifrån. Du får inte köra bil längre, inte dricka alkohol, du kan inte längre duscha utan att ta enorma risker. Du är knappt femtio år gammal. Du tillhör den kategori människor som politiken har tilldelat en för tidig död.

Under hela min barndom hoppades jag på din frånvaro. Jag kom hem från skolan sent på eftermiddagen, vid fem. Visste när jag närmade mig att om din bil inte stod parkerad framför huset så innebar det att du gått på kafé eller åkt hem till din bror och att du skulle komma hem sent, kanske vid midnatt. Om jag inte såg din bil på trottoaren framför huset innebar det att vi skulle äta utan dig och att jag inte skulle träffa dig förrän dagen därpå. Alltid när jag närmade mig vår gata tänkte jag på din bil och bad tyst för mig själv: Gör så att den inte är där, gör så att den inte är där, gör så att den inte är där. Jag lärde bara känna dig av misstag. Eller genom andra. För inte alls särskilt längesen frågade jag min mamma hur ni träffades och varför hon blev förälskad i dig. Hon sa: ”Parfym. Han hade parfym och på den tiden, ska du veta, det var inte som i dag, hade män aldrig parfym, så var det bara. Men det hade han. Han var annorlunda. Han luktade så gott.”

2002. Den dagen kom mamma på mig när jag dansade ensam på mitt rum. Jag hoppade till, andfådd. Jag trodde att hon skulle säga till mig men i stället sa hon med ett leende att det var när jag dansade som jag liknade dig mest. Jag sa: ”Har pappa dansat någon gång?” Att din kropp skulle ha gjort något så fritt, så vackert, något så svårt att få ihop med din besatthet av maskulinitet, fick mig att inse att du kanske en gång i tiden hade varit en annan person. Min mamma nickade: ”Din pappa dansade hela tiden! När han dansade tittade alla. Jag var så stolt att han var min!” Jag sprang genom hela huset och ut på gården där du stod och högg ved inför vintern. Jag ville veta om det var sant. Jag upprepade vad hon nyss hade sagt och du tittade bort och muttrade: ”Man ska inte tro på alla dumheter din mamma säger.” Du rodnade och jag visste att du ljög.

En dag skrev jag i min anteckningsbok apropå dig: att berätta historien om hans liv är att skriva historien om min frånvaro.

När jag tänker på det i dag får jag känslan av att din tillvaro har varit en negativt bestämd tillvaro. Du har inte haft några pengar, du har inte kunnat studera, du har inte kunnat resa, du har inte kunnat förverkliga dina drömmar. I språket finns nästan ingenting annat än negationer för att beskriva ditt liv.

I boken ”Varat och Intet” undersöker Jean-Paul Sartre relationerna mellan varat och våra handlingar. Bestäms vi av det vi gör? Bestäms vårt vara av det vi tar oss för? Är kvinnan och mannen vad de gör, eller finns det en skillnad, ett glapp mellan sanningen om oss och våra handlingar?

Ditt liv bevisar att vi inte är vad vi gör, utan tvärtom att vi är det som vi inte har gjort, eftersom världen eller samhället har hindrat oss. Eftersom Didier Eribon menar att vi – gay, trans, kvinna, svart, fattig – är dömda på förhand och att det har gjort vissa liv, vissa upplevelser, vissa drömmar oåtkomliga.

2004. På högstadiet får jag för första gången höra talas om kalla kriget, att Tyskland var delat i två och Berlin delat av en mur. Att en storstad som låg så nära hade kunnat delas i två delar av en mur från i princip en dag till en annan gjorde mig fullständigt omtumlad. Jag var helt uppslukad, resten av dagen hörde jag inte vad någon sa, jag tänkte inte på annat, bara på det, försökte föreställa mig muren mitt i en väg som människor dagen innan hade kunnat gå över utan att skänka det en tanke.

Du var redan över tjugo när muren revs, så jag fantiserade om vilka frågor jag skulle ställa: kände du någon som hade sett muren, kvinnor eller män som hade rört vid den, som varit med om att riva den? Vad var det för något, detta Europa delat i två, denna cementmur mellan två Europa?

Skolbussen släppte av mig på torget i byn, men i stället för att som vanligt dra mig hemåt så långsamt som möjligt, i stället för att be att din bil inte skulle stå på trottoaren, sprang jag, jag sprang så fort jag kunde, med huvudet fullt av frågor.

Jag frågade om allt jag hade tänkt, allt som samlats i huvudet, men du svarade undvikande: ”Just det, det stämmer, det fanns en mur, det pratade de om på tv.” Det var allt. Jag tjatade, ”men berätta, hur var det, vad var det, hur såg muren ut, och om den man älskade bodde på andra sidan muren, kunde man aldrig mera träffas då?” Du hade inget att säga. Jag började förstå att jag sårade dig med mitt tjat. Jag var tolv år men jag uttalade ord som du inte förstod. Men jag fortsatte att tjata och då blev du arg. Du skrek. Du sa åt mig att inte fråga mer, men ilskan var en annan än den vanliga, skriket lät annorlunda.

Du skämdes för att jag konfronterade dig med skolans värld, som du inte själv kände till, den som hade exkluderat dig, den som inte velat ha med dig att göra. Den historia som lärdes ut i skolan var inte din historia. Vi lärde oss världshistorien medan du hölls på avstånd från världen.

1999. Jag skulle snart fylla sju. Du frågade vad jag önskade mig och jag svarade ”Titanic”. Den hade precis kommit på VHS, vi såg tv-reklamen flera gånger om dagen och jag vet inte vad som lockade mest, det är omöjligt att avgöra, kärleken, Leonardo DiCaprios dröm om att bli någon annan, Kate Winslets skönhet, jag vet inte, men jag var redan besatt av denna film som jag ännu inte hade sett, och jag önskade mig den av dig. Du sa att det var en tjejfilm och att jag inte borde vilja ha den. Eller snarare, jag har fel, förhastar mig, du bad mig först att önska något annat, ”vill du inte hellre ha en radiostyrd bil, eller en superhjältedräkt, tänk nu efter ordentligt” men jag, jag sa ”Nej, det är ’Titanic’ jag vill ha”, och det var efter att jag hade envisats, efter att du förlorat, som du bytte tonläge. Du sa att om det skulle vara på det viset så fick jag ingenting, ingen present alls. Jag minns inte om jag grät. Dagarna gick. På födelsedagsmorgonen hittade jag en stor vit ask med ”Titanic” i guldbokstäver vid fotänden av sängen. Inuti låg videokassetten, men också ett fotoalbum om filmen och en modell av fartyget. Det var en samlarbox, säkerligen för dyr för oss och därmed för dig, men du hade köpt den och du hade lagt den vid min säng, inslagen i papper. Jag kysste dig på kinden och du sa inget, du lät mig titta på filmen säkert tio gånger i veckan i över ett års tid.

2004 eller kanske 2005. Jag är tolv eller tretton. Jag går runt på byn med min bästa kompis Amélie, och plötsligt hittar vi en mobil på marken, på asfalten. Vi tar upp den och bestämmer oss för att behålla den. Knappt två dagar senare blev du uppringd av polisen som sa att jag hade stulit en telefon. Jag tyckte att de överdrev, vi hade inte stulit den, den låg på gatan, vid vägkanten, men du verkade tro mer på polisen än på mig. Du gick och hämtade mig på rummet, gav mig en örfil och tog med mig till polisstationen. I bilen sa du ingenting men så fort vi satte oss framför poliserna började du försvara mig med en aldrig förut anad kraft i röst och blick. Du sa att jag aldrig skulle stjäla en mobiltelefon, att jag hade hittat den helt enkelt. Du sa att jag skulle bli lärare, betydande läkare, du visste inte ännu, men att jag i vilket fall skulle läsa på universitet, och att jag inte hade något med brottslingar (sic) att göra. Du sa att du var stolt över mig. Jag visste inte att du tyckte allt det där (att du älskade mig?). Varför sa du aldrig något?

Flera år senare, när jag flytt byn och bodde i Paris, när jag i barerna på kvällen träffade män som frågade vad jag hade för förhållande till min familj, då sa jag alltid att jag avskydde min far. Det var inte sant. Jag visste att jag älskade dig men jag kände ett behov av att säga till andra att jag hatade dig. Varför? Är det normalt att skämmas för sin kärlek?

När du hade druckit för mycket tittade du bort och sa att du älskade mig, att du inte själv förstod varför du ofta var så våldsam. Du var lika mycket ett offer för det våld du utövade som för det du utstod.

Du grät när tvillingtornen rasade.

När jag köpte godis på bageriet i byn tog du en bit ur paketet med skyldig min, och du sa: Säg inget till mamma! Plötsligt var du lika gammal som jag.

En dag gav du bort mitt favoritspel, ett sällskapsspel som hette Docteur Macboul, till grannen. Jag spelade det spelet jämt, jag gillade det jättemycket och du gav bort det utan anledning. Jag skrek, jag vädjade. Och du, du log och sa: ”Sånt är livet”.

En kväll på kaféet nere i byn sa du inför alla att du hellre hade velat ha en annan son än mig. I flera veckor ville jag dö.

2000 – jag minns året för det fanns fortfarande dekorationer från milleniefirandet i huset. Det var bara du och jag i köket. Jag sa: ”Kolla pappa jag kan härma en utomjording!” Och så gjorde jag en grimas med fingrarna och tungan. Jag har aldrig sett dig skratta så mycket. Du kunde inte sluta, du kiknade, tårar rann över ditt ansikte. Jag hade slutat grimasera men du fortsatte skratta, så häftigt att jag blev orolig till slut, rädd för ditt skratt som aldrig avtog, som skulle fortsätta till världens undergång. Jag undrade varför du skrattade så mycket och du svarade mellan två skrattanfall: ”Du är bra rolig du, jag vet inte hur jag burit mig åt för att få en sån som dig”. Då bestämde jag mig för att skratta med, och så stod vi där bredvid varandra och skrattade så vi fick hålla oss om magen, länge, länge, länge.

Problemen började på fabriken där du arbetade. Jag skrev om det i ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule”, en eftermiddag ringde de från fabriken där du arbetade för att berätta att du fått något tungt över dig. Din rygg var sönderslagen, krossad, de sa att du inte skulle kunna gå på flera år.

I mars 2006 förklarade Jacques Chiracs regering och folkhälsominister Xavier Bertrand att det inte längre gick att få statlig ersättning för ett tiotal mediciner varav de flesta var för matsmältningsproblem. Eftersom du måste vara liggande hela dagarna och åt så dålig mat, hade du ständiga matsmältningsproblem. Att köpa mediciner för att hålla dem i schack blev allt svårare.

Jacques Chirac och Xavier Bertrand gav dig diarré.

År 2007 ersätter Sarkozys regering och bundsförvanten Martin Hirsch RMI, en statlig minimiinkomst för arbetslösa, med RSA. Du hade fått RMI sen du inte kunde arbeta mer. Skiftet från RMI till RSA syftade till att ”underlätta återgång till arbetet”, som regeringen uttryckte saken. Sanningen var den att hädanefter trakasserades du av staten för att du skulle börja arbeta igen, trots din urusla hälsa, trots det som fabriken hade utsatt dig för. Om du inte tog det jobb du blev erbjuden eller snarare påtvingad, blev du av med ditt socialbidrag. Du erbjöds bara mycket ansträngande och fysiska halvtidsjobb i en stad som låg fyra mil bort. Bensinen för att köra fram och tillbaka varje dag skulle ha kostat 3 000 kronor i månaden. Efter en tid var du dock tvungen att ta ett jobb som sopare i en stad, för 7 000 kronor i månaden gick du böjd hela dagarna och plockade upp andras skräp. Böjd, trots att din rygg var förstörd.

Nicolas Sarkozy och Martin Hirsch fördärvade din rygg.

Du var medveten om att politiken för dig var en fråga om liv och död. En höstdag hade skolbidraget som de fattigaste familjerna fick varje år för att köpa skolsaker, block och skolväskor, höjts med 2 000 kronor. Du var tokig av glädje, i vardagsrummet ropade du: ”Vi åker till havet!” och så for vi iväg, sex personer i vår femsitsiga bil – jag hoppade ner i bagageutrymmet som gisslan i en spionfilm, det var mitt eget val. Hela dagen var en fest. Hos den styrande klassen har jag aldrig sett några familjer åka till havet för att fira ett politiskt beslut, eftersom politiken nästan inte ändrar någonting för dem. Detta insåg jag när jag flyttat till Paris, långt från dig: den styrande klassen kan beklaga sig över en vänsterregering, den kan beklaga sig över en högerregering, men en regering ger dem aldrig matsmältningsproblem, en regering fördärvar aldrig deras ryggar. Politiken förändrar aldrig deras liv, eller i så fall väldigt lite. Det är märkligt, det är de som bedriver politik, ändå har politiken nästan ingen inverkan på deras liv. För den styrande klassen är politik för det mesta en estetisk fråga: ett sätt att tänka på sig själv, ett sätt att se på världen, att bygga sin identitet. För oss handlade det om att leva eller dö.

I augusti 2006, under François Hollandes presidentperiod, antar arbetsmarknadsminister Myriam El Khomri en lag kallad ”Arbetslagen”, som gör det lättare att säga upp folk och tillåter företagen att ge sina anställda flera timmars extra arbetstid i veckan. Det företag för vilket du sopar gatorna kan be dig att sopa ännu mer, att böja dig under en ännu längre tid varje vecka. Ditt hälsotillstånd i dag, att du har svårt att gå, att du har svårt att andas, att du inte kan leva utan hjälp från en maskin, är till stor del konsekvenser av ett liv med automatiserade rörelser på fabriken och sedan med att böja sig åtta timmar i sträck varje dag för att sopa gatan.

Hollande och El Khomri kuvade dig.

Den 27 maj 2017, i en fabrik, vänder sig två strejkande till Emmanuel Macron. De är arga. Macron svarar hånfullt: ”Ni skrämmer inte mig i era t-shirts. Bästa sättet att ha råd att köpa en kostym är att arbeta.” De som inte har råd att köpa sig en kostym avfärdar han genom att skambelägga och få dem att känna sig värdelösa och lata. Han förnedrar de som har t-shirt på sig. Han aktualiserar den våldsamma gränslinjen mellan de som har kostym och de som har t-shirt, de dominerade och de dominerande, de som har allt och de som har inget. Dessa kränkningar från den styrande klassen får din rygg att kröka sig ytterligare.

Den 29 juni 2017 inviger Emmanuel Macron en järnväg och deklarerar: ”En järnvägsstation är en plats där man både möter lyckade människor och människor som inte är någonting”. När han säger ”de som inte är någonting” talar han om dig, om människor som du. Dessa kränkningar från den styrande klassen får din rygg att kröka sig ytterligare.

I augusti 2017 går Emmanuel Macron till angrepp mot ”latmaskarna” som, enligt honom, står i vägen för förändringar i Frankrike. Du har länge vetat att detta ord är reserverat för människor som du, som bor för långt från städerna, som inte får jobb eftersom de sparkades ut ur skolsystemet för tidigt, utan examen, som inte kan arbeta mer eftersom fabrikslivet har sabbat deras ryggar. När jag var barn upprepade du tvångsmässigt ”jag är inte lat”, för du visste att detta hån svävade över dig likt ett spöke som du ville jaga bort.

Det finns ingen stolthet utan skam: Du var stolt över att inte vara lat eftersom du skämdes över att vara en av dem som kunde pekas ut med just det ordet. Ordet latmask är för dig ett hot, en kränkning. Dessa kränkningar från den styrande klassen får din rygg att kröka sig ytterligare.

I augusti 2017 drar Emmanuel Macron av femtio kronor i månaden för de mest utsatta, han sparar in femtio kronor i månaden på socialbidraget. Samma dag går han ut med en skattesänkning för Frankrikes allra rikaste. Han anser att de fattiga är för rika, och att de rika inte är rika nog. Hans regering understryker att femtio kronor inte är någonting. De vet inte. De uttalar dessa kriminella fraser eftersom de inte vet. Emmanuel Macron tar maten ur munnen på dig.

Macron, Hollande, El Khomri, Hirsch, Sarkozy, Bertrand, Chirac. Ditt lidandes historia har namn. Ditt livs historia är historien om dessa personer som avlöst varandra för att bryta ner dig. Din kropps historia är historien om dessa namn som avlöst varandra för att förgöra den. Din kropps historia anklagar den politiska.

Förra månaden var jag och hälsade på och innan jag åkte frågade du: Är du fortfarande politiskt engagerad? – ordet fortfarande refererade till när jag i ettan på gymnasiet hade gått med i ett revolutionärt kommunistparti och vi hade bråkat för du trodde att jag skulle få problem om jag demonstrerade utan tillstånd. Jag sa: Ja, mer och mer. Du var tyst i tre, fyra sekunder, sen såg du på mig och sa: Du har rätt. Du har rätt, jag tror det behövs en ordentlig revolution.

Texten framfördes av Édouard Louis på Litteraturhuset i Oslo i oktober under en kväll med temat "Den politiska kroppen".

Översättning från franska: Jenny Högström

Édouard Louis

Född 30 oktober 1992 i nordfranska Hallencourt. Fick namnet Eddy Bellegueule, men bytte namn som vuxen. Baserad i Paris, men bor periodvis även i New York. Debuterade 2014 med självbiografiska ”En finir avec Eddy Bellegueule” som året därpå kom ut på svenska (”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule”, övers. Marianne Tufvesson, Wahlström & Widstrand). Boken uppmärksammades stort över hela världen och 2016 kom uppföljaren ”Histoire de la violence” (”Våldets historia”). Debutromanen har dramatiserats flera gånger. I höstas spelades en svensk dramatisering på Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen.