Ja,  för att bryta tystnadskulturen!

Hur skall man gå till väga när det i samhället existerar en tystnadskultur och en överslätande inställning från andra män (och en del kvinnor)? Då kolleger inte solidariserar sig med den som blir utsatt. Men särskilt kanske när de som är satta att värna en sund arbetsmiljö, såsom personalfolk, skyddsombud och chefer inte tar i på skarpen med dessa missförhållanden, Jag tycker att Maria Schottenius berättelse är ett bra exempel När kvinnorna på Aftonbladet fick nog av tafsandet och samlade ett häfte med berättelser av utsatta och delade  ut en kopia till varenda av tidningens anställda. Det blev ett väldigt hallå men ledde till en väsentlig ändring i arbetsförhållandena.  Alltså en MeToo i miniformat.  Jag är förvissad om att MeToo inte dör ut och att det den redan åstadkommit inte stillnar och blir platt.

MeToo har åstadkommit ett trendbrott!

Jag tror att det är få arbetsplatser där mansgrisighet i fortsättningen kommer att tolereras därför

att kvinnor förstått att det är riktigt att protestera och anmäla samt

att arbetskamrater, män och kvinnor, kommer att sluta upp kring den utsatta och protestera.

För att åstadkomma ett verkligt trendbrott tror jag att man inte bara kunnat påtala dessa övergrepp i allmänna ordalag, vilket skett under årtionden, utan just att påtagliga exempel ges genom utpekande av förövare.  Jag inser visserligen risken för att oskyldiga utpekas och kan behöva korrigeras i efterhand genom utredning.  Å andra sidan så har publiceringen kring Martin Timell  visat - förutom att arbetsgivare varit senfärdiga och arbetskamrater passiva - att förövare ofta inte ”insett” och därmed inte själva förstått att de gjort sig skyldiga till övergrepp. Timell ansåg sig alltså ”oskyldig” till övergrepp,  trots att han vid ett tidigare tillfälle varnats för liknande av arbetsledningen.

Summan av kardemumman: i oktober 2017 konstateras i vårt svenska samhälle att sexuella trakasserier inte tolereras!!