Verkligen inte ”offerkort” utan ett kraftfullt krav på respekt.

Jag har hört män som tycker att Metoo-skribenterna gör sig till offer.  Visst är de offer för ett manligt beteende, men att ställa sig upp och tala sanningen om kränkningar är för mig att från en gemensam kraftfull position kräva att få leva ett kränkningsfritt liv.  Jag har all respekt för initiativet och lyssnar med förfäran på vad en del fått uppleva.  Uppenbarligen har en hel del män inte någon känsla för var gränsen går för manligt beteende.  Precis som i andra sammanhang är berusning ingen giltig ursäkt.  

Jag tycker det är än värre att det varit sådan tystnad om en del av samhällsstrukturen som tydligen varit allmän.  Att kränkningarna och tystnaden kan drabba hårt skildras bl.a. fint i den norska filmen Våldtagen, som handlar om Linda som blev våldtagen för många år sedan; finns på SvTPlay.  Men även mindre allvarliga sexuella trakasserier upplevs naturligtvis som kränkande och det tycks som om vissa män inte förstår  var gränserna går för hur man beter sig.

Visst kan vi ha olika gränser för vad privat kan tolereras.

Elisabeth Höglund tycker inte om våldtäkter, men vill gärna ha ett nyp i rumpan och vet därför inte riktigt vad sexuella trakasserier är  och Anna E. Nachman som på SvT Opinion frågar  ”Är jag en svikare om jag tycker att det bara är härligt att min kille utan att fråga hånglar upp mig när jag står och diskar?”  Detta är enligt min mening en helt annan sak: om jag har personliga preferenser så är det väl bra att jag lever ut dem med mina partners. Men det innebär ingalunda att en dam utan att tydligt ge sitt samtycke skall behöva bli nypt i rumpan eller ”upphånglad” av en man.  Och vad som i samförstånd förekommer mellan samboende kan ju inte vara norm för vad som kan tolereras på arbetet eller puben. Båda inläggen visar på en bristande förståelse för vad kampanjen handlar om.

Men egentligen förstår var person var gränsen går

Maria Schottenius skriver bra vad det handlar om och hur man får stopp på kränkningarna . Jag har aldrig förstått att omvärlden inte reagerar. Hur kan exempelvis en tjej bli våldtagen i en folkmassa på en musikfestival!? Redan trakasserier borde omkringstående reagera mot!  Och på en arbetsplats!  På slutet av 90-talet jobbade jag på en statlig förvaltning, en litet udda arbetsplats med flera höga chefer. Efter en firmafest berättade en kvinnlig kollega hur hon blivit trakasserad av en chef och att hennes manliga kolleger uppträtt som hennes ”bodygards”.  Den kvinnliga kollegan berättade också att hon berättat det inträffade för personalchefen som i sin tur försökt bortförklara det hela som olyckliga omständigheter.  Jag var inte med på firmafesten, men hade skvallervägen också hört att chefen ifråga sexuellt trakasserat andra kvinnor bl.a. i hissen. Jag blev arg och skrev en formell anmälan till personalchefen. Eftersom jag var skyddsombud, krävde jag omedelbara åtgärder så att dessa trakasserier skulle upphöra och att en handlingsplan mot sexuella trakasserier skulle antas. Då hände allt mycket fort. Fortfarande är jag förvånad över detta och då ligger det ca 20 år tillbaka i tiden.  Med Metoo inser jag att tiden i detta hänseende stått stilla.

Försoning förutsätter att sanningen kommer fram i ljuset

Vi män måste respektfullt lyssna till rösterna på Metoo, Ja bara lyssna!  Visst förekommer övertoner men det som sägs borde förskräcka oss män: Hur kan detta förekomma i ett civiliserat demokratisk samhälle. Enstaka misstag ja .. men denna ström av berättelser om övergrepp! Det är starkt att dela dessa svåra minnen från barndom, skola och arbetsliv om något som är mycket fel.  För att försoning skall kunna ske så småningom måste sanningen om kränkningarna ut och samhälleliga åtgärder vidtas mot förövare.   Det är precis den tanke som min manliga förebild Nelson Mandela förespråkade med sin tanke om Sannings & försonings-kommissioner.