En person spränger ett regeringskansli och skjuter kallblodigt ner ett 70-tal ungdomar, hundratals svenskar ansluter sig till IS,där man skär halsen av fiender, två uppblåsta makt-havare båda med kärn-vapen och alltför nära till den röda knappen smädar och hotar varandra, en galning beväpnar sig och mördar 58 människor och skadar ytterligare över 500… och i Sverige satsar man ytterligare miljarder på krigsförband utrustade med bästa vapen under förevändning av att Putin är farlig samtidigt som välfärden inte får de resurser som behövs och klyftorna i mellan olika medborgare ökar…

Alternativet till att deppa eller mörka otäckheterna finns det?

Ja, det är viktigt att kunna ta in det mörka och samtidigt se sin egen väg i kaotisk värld och detta är min väg som människa.  Visst kan jag tro på något religiöst, men oavsett det så verkar det vara så, att här i världen skall vi själva välja väg och på yttersta dagen ta ansvar för våra val. Och visst har vi fått olika belastning/tillgångar/möjligheter men ändå val utifrån detta.  Därför är det viktigt att kalibrera sin inre kompass så att man kan hålla riktningen.  Och det är sannerligen inte lätt med alla predikanter som förvänder vår blick, all styling att gömma bockfoten, alla löften om falska paradis… Men någonstans i sitt inre har varje människa kalibreringsverktyget, en del kallar det Guds röst, andra ingivelse eller förnuft, eller kanske bara övertygelse.

För att inte sänkas gäller det att hitta ljuspunkter i tillvaron: Ge den ”banala godheten” järnet

Där har jag det kanske ovanligt väl förspänt eftersom jag har fin och omtänksam make som jag älskar och en bostad omgiven av en underbar trädgård. Men det gäller att jag verkligen ser och släpper in upplevelser av detta fina.  Just nu yr vinden kring knuten och störtskurar ger lervälling utanför. Men jag kan glädjas åt värme inomhus. Jag ser ut genom fönstret att ovädret ger sig på rosorna i rabatten, de flesta överblommade med orange nypon men även i detta ser jag en röd ros som kämpar och böjs av oväder. Innerst i mitt hjärta gläds jag åt symbolen för den oförstörbara kärleken.  Om jag lyfter bort mina egoistiska skygglappar så ser jag i livet att vi är flera som utövar den ”banala godheten” att ge tiggare ett dagens bidrag och att argumentera för att ensamkommande barn inte skall kastas ut på sin 18 födelsedag, att vi skall föra en "banalt" solidarisk politik...  ja att vi återigen skall öppna våra hjärtan.