Édouard Louis skriverDärför röstar min familj på Nationella Fronten

För några år sedan läste jag Édouard Louis gripande bok omhans barndom,  homosexualitet och  uppväxtmiljön i en liten by i en fattig del av norra Frankrike. Om boken skrev DN under rubriken Édouard Louis: Man kan vararättvis utan att älska. Han anför tesen "att bekämpa Marine Le Pen innebär inte, som så många intellektuella och tidningsredaktioner tror, att bevisa att hon är en farlig rasist: det vet alla redan. Att bekämpa Marine Le Pen innebär inte att kämpa mot extremhögern utan att kämpa för vänstern.. "  Idagens DN återkommer Louis under rubriken Därför röstar min familj påNationella Fronten. Han berättar om ”hur nästan 55 procent av invånarna i hembyn röstade på extremhögern i senaste valet – om soffliggarna också hade röstat hade det förmodligen blivit 70 procent… En röst på Nationella Fronten var givetvis en röst präglad av rasism och homofobi – när han inte pratade om araber malde min pappa på om att homosexuella förtjänade dödsstraff och det sa han medan han såg mig i ögonen, jag som redan vid fem eller sex år sålder var dragen till pojkarnas kroppar på skolgården… ”

Bara Marine Le Pen talade om oss, ”småfolket”!

”…Men betydligt mer än resten, betydligt mer än xenofobin eller hatet, var valet min familjs sätt att kämpa mot osynligheten. De förklarade för mig att de gick och röstade för att Marine Le Pen var den enda som talade om oss, ”småfolket”, när alla de andra kandidaterna ignorerade oss… Min pappa och hon hade känslan av att vänstern hade övergett dem. De visste att vänstern borde ha försvarat de svagaste, och att det var något som skavde, för de sa: ”Vänster eller höger, de är ju i alla fall likadana allihop nuförtiden”… den konservativa revolution som förvandlade den franska vänstern till en teknokrati på 1980-talet använde politikerna som normalt sett borde ha försvarat oss nu i stället ord som:samexistens, modernisering, försoning, social dialog, förhandling. Ibland försökte de få oss att tro att de med dessa ord talade om oss, men våra kroppar visste att de ljög… Politiken var inte det enda område som hade övergivit oss.”

Också journalistiken,konsten, filmen, böckerna… hade osynliggjort oss!

”… Utan också journalistiken, konsten, filmen, böckerna… Mina föräldrar stoppade Le Pens namn i ett kuvert på valdagarna för att ge igen för denna osynlighet. Att rösta innebar för dem inte att välja ett politiskt program eller att hävda en åsikt, det var en desperat kamp för att finnas till i andras ögon.  I dag, under dessa valtider i Frankrike men också på andra ställen, har vänstern ett oerhört ansvar för vår politiska framtid: om den inte kan erbjuda några ord eller ramar som kan få de exkluderade att känna sig representerade, så kommer dessa  exkluderade att vända sig till vilken populistisk rörelse som helst som ger sig ut för att omfatta dem. Att bekämpa Marine Le Pen innebär inte, som så många intellektuella och tidningsredaktioner tror, att bevisa att hon är en farlig rasist: det vet alla redan. Att bekämpa Marine Le Pen innebär inte att kämpa mot extremhögern utan att kämpa för vänstern.”

Hur var det nu med Trump? Och gör vi till vänster verkligen vår hemläxa?

Var det inte så att man skrev om att rostbältet med desillusionerade gruvarbetare och ”småfolket” litet varstans  fångades upp av Trumps populistiska och hårdföra budskap samt försäkringar att han representerade dem mot etablissemanget. SvT hade ett program om Trumps väljare med rubriken Äntligen är det någon som hör oss . Ser man på Trumps förslag till åtgärder är det märkligt hur många det är som återfinns i Nationella frontens åtgärds-program.  Är det någon som kommer ihåg vad man sa om Brexit?  Brydde man sig att förklara för vanligt folk, som var rädda att få polacker och andra vällande in över sina gränser, vad EU verkligen stod för i Brittisk ekonomi? Och vad är det som fick Jimmy Åkesson sjunga glatt vid Trumps valvinst och Brexit samt prisa Marine Le Pen.  Det är också intressant att både i USA-valet och Brexit-omröstningen underskattades de populistiska strömningarna, dvs Hillary och ”stanna-kvar” var tippade som segrare av opinionsundersökningar. Finns det några gemensamma drag i allt detta?  Framförallt har vi till vänster något väsentligt att lära? Har vi en trovärdig berättelse som tränger ända ut i samhällets utkanter? Eller struntar vi bara att göra vår Hemläxa?  Blev vad som sas vid vår partikongress en brandfackla vars ljus spred sig ända ut till alla i samhällets ytterkanter?  Ingöt vår partiledare nytt mod om bättre tider för all dem som vänder på slantarna för att de skall räcka till?  Édouard Louis får oss att rannsaka den verklighet vi förespråkar.  Och det är alltså att mana till kamp för vänstern som vi har en chans att göra intryck.