HUR TURKIET GENOM MILITÄRKUPP BLIVIT EN DIKTATUR OCH DÄRMED DISKVALIFICERAT SIG FÖR EU-MEDLEMSKAP

Här tankesmedjan Tidens presentation av sin senaste rapport Turkiets förvanling, som jag varmt rekommenderar

I mars 2017 hängde det ett jättelikt anslag på en husvägg vid Taksimtorget, i centrala Istanbul, precis där den långa shopping- och

nöjesgatan Istiklal börjar. Taksimtorget och Istiklal betraktas som Istanbuls hjärta och är fyllda av stora folkmassor nästan dygnet runt. Anslaget var dubbelt så brett som intilliggande bostadshus och budskapet som ropades ut, med röda och svarta ord, kunde

inte undgås av några förbipasserande. Vi är ett folk. Vi, Turkiet, ska inte stoppas av kupper och terror. Detta budskap dök först upp på skyltar och i medieannonseringar i början av augusti 2016, i en regeringsinitierad kampanj. Några veckor innan det hade Turkiet

upplevt ett blodigt försök till militärkupp mot regeringen och president Recep Tayyip Erdogan. På kvällen den 15 juli 2016 dök kuppsoldater upp på Taksimtorget och sköt i luften, för att skingra folk. En annan grupp soldater slog till mot ett hotell i Marmaris för att likvidera presidenten, men Erdogan var just då inte där. Efter en natt av eldstrider och många döda lyckades lojala säkerhetsstyrkor och anhängare till Erdogan stoppa kuppförsöket. Fram till en bit in i augusti arrangerade regeringen sedan politiska manifestationer på Taksimtorget och andra platser. Både för att öka stödet till Erdogan,

samt för att fördöma den islamistiska Gülenrörelsen, som man pekade ut som ansvarig bakom allt. Åtta månader senare satt anslaget om enighet mot kupper och terror fortfarande kvar, i Istanbuls hjärta. Inte bara som en påminnelse om vad som hänt, utan även som ett propagandastycke, för att övertyga de förbipasserande om att allt det som skett efteråt har varit rätt och legitimt. Presidenten har använt kuppförsöket som ett svepskäl för att tysta ner en mängd olika oppositionella fästen, som tidigare kritiserat hans politik. Tiotusentals personer har fängslats, över 100000 har suspenderats eller sparkats

från den offentliga sektorn. Tusentals medieföretag, organisationer, institut och lärosäten har stängts ner. I många fall Presidenten har använt kuppförsöket som ett svepskäl för att tysta ner en mängd olika oppositionella fästen, som tidigare kritiserat hans politik  har det funnits en koppling till Gülenrörelsen. Men tillslagen har även drabbat den kurdiska rörelsen, fackföreningsrörelsen, den sekulära turkiska vänstern, oppositionella akademiker och journalister. Regeringen har styrt med undantagslagar och åsidosatt grundläggande mänskliga rättigheter. Nästan alla som tidigare vänt sig emot Erdogan, har på ett eller annat sätt i dag drabbats av konsekvenser.

Erdogan använde dessutom kuppförsöket till att blåsa nytt liv i sina flera år gamla planer på att ersätta landets parlamentariska system med ett presidentstyre. Stabilitet, trygghet och ett starka Turkiet kan bara nås under en starkare ledare, har regeringen hävdat – och Erdogan har varit självskriven som landets fortsatta härskare. I april

2017 vann regeringen och dess allierade en folkomröstning om att skriva om konstitutionen och införa presidentsystemet. Förändringarna innebär en kraftig maktcentralisering under

presidenten, en försvagning av parlamentet och att maktdelningen mellan den dömande, lagstiftande och verkställande makten helt undermineras. Kritiker i hela världen talade om att turkarna röstat bort sin egen demokrati. Turkiet har kastats in i en nattsvart och turbulent tid under den maktfullkomlige Erdogan. Utvecklingen har fått stor internationell uppmärksamhet. Men tiden efter kuppförsöket har på intet sätt varit början på en auktoritär och hårdför politik, under Erdogans femton år vid makten. Kritiker har redan i åratal varnat för framväxten av en regim under kontroll av bara en enda man, som fängslat motståndare, attackerat sekularismen och kuvat friheter. Efter att inbördeskriget med PKK-gerillan blossade upp igen 2015 har Erdogan dessutom gjort konflikten med kurderna mer våldsam än någonsin förut. Allt detta, under en president som för bara några år sedan ännu ansågs progressiv och väckte hopp om ett bättre Turkiet. Vad hände där emellan? Hur gick Erdogan egentligen från att vara en symbol för demokratin, till att bli vad många kritiker i dag kallar en diktator.

Hela rapporten kan laddas ner här