EU-nämnden godkände CETA men riksdagen måste också godkänna det.

Regeringen fick i går EU-nämndens stöd för att godkänna Ceta-avtalet– ett handelsavtal mellan EU och Kanada. Trots att avtalet är hett omdebatterat ute i Europa var det i Sverige bara Vänsterpartiet som reserverade sig i EU-nämnden. Men Miljöpartiet är splittrat i frågan.

Riksdagsledamoten Carl Schlyter är en av fyra miljöpartister i riksdagen som är på krigsstigen: Alla våra vänner i miljörörelsen runt om i Europa och Kanada – de gröna och fackföreningar – är kritiska,  då avtalet ger ökad makt åt stora multinationella företag, på bekostnad av demokrati och miljö.Företag i Kanada ska kunna klaga till en särskild domstol om Sveriges riksdag fattar beslut som missgynnar dem. Europafackets generalsekreterare Luca Visentini anser att CETA är kontroversiellt avtal och parlamenten i EU-länderna ska få rösta om det nya frihandelsavtalet mellan EU och Kanada,CETA, Facket anser att avtalet inte ger tillräckligt skydd för anställdas rättigheter.           Förutom att det saknas bindande skydd för anställdas rättigheter handlar oron om att utländska investerare kan processa mot länder vars lagstiftning sätter käppar i hjulet för dem. EU-kommissionen har beslutat att så skall ske.

Ann Linde balanserar på halvlögnens balanslina

Men EU-minister Ann Linde (S) har ingen förståelse för kritiken. Avtalet rymmer ett nytt förfarande som har kommit fram efter den här stora oron och kritiken.  Ceta-avtalet är det mest moderna och mest ambitiösa handelsavtalet som vi överhuvudtaget har, säger hon. Naturligtvis får hon stöd av den som satt sin ställning i pant på att genomföra avtalet,EU-kommissionären Cecilia Malmström.  Båda talar varmt om frihandel

och bortfall av alla tullar, men struntar i att förklara varför denna frihandel förutsätter gräddfil för multinationella investerarare.  Linde pratar omatt den tänkta skadestånds-proceduren ersatts med ”ett nytt förfarande” vilket är tänkt att lugna kritikerna.  Detta är emellertid bara en halvsanning det är bara skiljenämnden som ersatts med ett domstolsförfarande – däremot har reglerna om att enorma skadestånd kan drabba stat inte förändrats. Typiskt exempel är att Vattenfall kräver Tyskland på ca 40 miljarder därför att man 2011 fattade beslut  att avveckla kärnkraften från 2022.  Ann Lindes pol. sakkunniga har också bekräftat detta är riktigt, se min tidigare blogg SvTs Mats Knutsson rakt på krokigt värre - kvalificerad desinformation om kritikens art och kritikernas motiv! Det märkliga är att media inte heller ställer frågor om det som kritikerna är tveksamma till, dvs investerarskyddet.  Man undrar om det är en tyst överenskommelse att ”mörka”.

Varför skall multinationella investerare ha gräddfil?

När Ann Lindes pol. sakkunniga argumenterade nämnde hon parallellen till expropriation.  Men är det verkligen adekvat? Expropriation rör specialexemplet att en fastighet behöver disponeras för ett samhällsviktigt ändamål och då betalar samhället en begränsad ersättning.  Vi kan alla få vårhandlingsfrihet begränsad av exempelvis att den verksamhet vi bedriver konstateras vara förödande för klimatet eller kvalitativt inte bra för konsumenterna. I Tyskland bedömdes kärnkraften kräva för stora säkerhets-marginaler och samhälles-arrangemang för att garantera medborgarnas säkerhet på lång sikt. Vi får alla finna oss i nya rön och upptäckter som kräver nya regleringar. Men betr. investerarskyddet är det som att multinationella investerare får en gräddfil för att inte – som vi andra medborgare – få ta konsekvenserna av samhällelig reglering genom demokratiska beslut. Varför skall storföretag eller väldigt rika ersättas för de åtgärder vi  bestämmer i demokratisk ordning att vidta? Vad motiverar denna gräddfil för kapitalisterna? De stora skadestånden kan också hindra att en stat att  anta den bästa lösningen   Skiftet har gjort en kampanjfilm som belyser detta betr. TTIP, men det rör sig i princip om samma för demokratin förödande hinder i CETA Tryck här! och välj DOMSTOL