Alla skall ha möjlighet att uttrycka en åsikt men detta betyder inte att alla åsikter är lika mycket värda.
DNs kulturchef Björn Wiman skrev i söndags 17/9 Det är sanningen som står på spel under Bokmässan. Inledningen löd: ”Vissa saker är sanna. Elvis är död. Jordens isar smälter. Och Förintelsen har inträffat.” Det är en inledningsreplik ur filmen ”Denial”,som bygger på den amerikanska historikern Deborah Liptstadts bok ”History on trial”, om den förtalsprocess hon drogs in i av den brittiske Förintelseförnekaren David Irving 1998. Men, skriver Wiman, i ett större perspektiv är det också en berättelse – kusligt aktuell – om hur lögner riskerar 
att förvandlas till sanning om de inte hanteras på rätt sätt. Deborah Lipstadt hade helt korrekt pekat ut David Irving som historie-förfalskare och antisemit. I takt med att de professionella Förintelse-förnekarna började accepteras av det kulturella och akademiska systemet, var de på väg att bli allt farligare. Självklart är det faktum att alla skall ha möjlighet att uttrycka en åsikt men detta betyder inte att alla åsikter är lika mycket värda.
Yttrandefrihet ger inte Nazister rätt till utrymme i tidningar och tv.
Lipstadts bok om hur Irving stämde henne för förtal visar
dock att hanteringen av historierevisionister inte är någon barnlek. Eftersom bevisbördan i brittiska förtalsmål är den omvända var det den anklagade, alltså Lipstadt, som måste visa att hon hade rätt. Det lyckades hon göra med anlitande av en hel stab av specialister. Resultatet blev uppenbart: David Irvings ”bevis” pulveriserades, Lipstadt frikändes. Här, om inte förr, finns anledning att dra en parallell till den högerextrema tidningen Nya Tiders medverkan på Bokmässan i Göteborg, som inleds i veckan. Givetvis hade ledningen för Bok & Bibliotek varit i sin fulla rätt att från början tacka nej till tidningen, bland 
annat med hänvisning till dess samröre med kända Förintelseförnekare. Det hade till och med varit rimligt att göra det, summerar Wiman. Tryck- och yttrandefriheten garanterar också nazister och Förintelseförnekare rätten att publicera sina böcker och artiklar och hålla sina möten, men den garanterar dem inte rätten att tas på allvar som ”den andrasidan” i en legitim debatt. Inte heller tillförsäkrar den dem rätten till utrymme i tidningar och tv – eller bland montrarna i mässhallen i Göteborg.
Det handlar om vilket värde vi, som medborgerligt kollektiv, ger påståenden - ytterst är det själva sanningen som står på spel.
I postsanningens tidsålder kan konspirationsteoretiker 
och populistiska demagoger framkasta påståenden utan något som helst faktaunderlag – och sedan rättfärdiga dem med en enkel hänvisning: ”Jag tycker så!”
Vissa bygger på fakta, andra inte. Och ifrågasättandet av nazisternas systematiska folkmord på sex miljoner judar tillhör avgjort den senare kategorin. Dess värde är noll. Ju fler som insinuerar att minnet av Förintelsen bara är en del av en judisk världskonspiration, desto djupare verkar giftet. Det handlar inte om vad som får sägas, 
utan om vilket värde vi, som medborgerligt kollektiv, kommer överens om att ge dessa påståenden. På så sätt handlar det stora debaclet med den lilla montern på Bokmässan ytterst om att det är själva sanningen som står på spel.
Men den absoluta sanningen är ibland svår att skönja och tveksamma ”sanningar” odlas ofta av media i politisk syfte.
Jag håller helt med beträffande nazisterna men är därför intresserad av hur Wiman ser på Jan Björklunds utspel om Sverigedemokraterna. Men sagt detta så tornar fler sanningsproblem upp sig: professorn vid Försvarshögskolan, Robert Egnell, skriver att Kriget mot 
terrorn, som varit sanningen i Väst, sedan 11 september 2001, är ett enormt misstag. Han skriver att ”Bortom underrättelse-tjänst och militära insatser krävs därför ett långsiktigt fredsbyggande för att skapa toleranta, jämlika och jämställda samhällen – både på hemmaplan, men allra mest i Mellanöstern och de delar av världen 
där förtrycket och fattigdomen är vardag.” Andra ”sanningar” som på goda grunder kan ifrågasättas är den uråldriga rysskräcks-propaganda nu upprepas för NATO-medlemskap och ökade militärutgifter och mot spionspöken som Wimans egen tidning DN tillsammans med Hultqvist , ÖB och Högern driver.
