Stå överst på pallen

Stenmark, Kalla, Gunde Svan, Zlatan, Kajsa Bergqvist, Björn Borg, Anja Pärson, Peter Forsberg, Carolina Klüft, Fredrik Ljungberg, Jenny Kallur ,  Stefan Holm, Hanna Marklund,  Mats Sundin, Waldner m.fl. de har alla detta gemensamt att de bara vill stå överst på pallen.  Inte nog med mästarna utan Mästarnas Mästare.  Nog förgyller de för oss vanliga den dagliga lunken och uppvisar enorma prestationer.  Man förstår att bakom allt ligger ett enormt arbete och man ser dem ofta i spurten grina illa för att få ut det där allra sista.  Och nog är det fint med alla dessa galor. Även om dessa också ger de kungliga och hela släpet av honoratiores ett tillfälle att snylta på uppmärksamheten, så är ju prestationerna verkligen värda att firas.  Det finns ju Nobelfesten, Polarpriset… Och alternativa priser som korrigerar de värsta felgreppen.  Energin i allt detta för samhället framåt och skänker        dessutom fest och glädje även för oss vanliga.

Men varför är det så värdefullt att stå överst på pallen?

Jo överst på pallen är man ensam om man inte är ett vinnande lag.  Överst på pallen står ettan, något högre än tvåan och trean – överst på pallen är man bäst.  Det är ju tur för alla prispalls bestigare att det stora flertalet aldrig ens pretenderar på en pallplats.  Det är ju alla vi vanliga som motionsidrottar eller bara kollar från soffan in mästarprestationerna på TV. Det är ju vi som är samhället, som faktiskt ger dessa mästare ekonomisk möjlighet att utöva sin excellens.  Så tänker jag också när jag alltid läser  ETC    eller Göran Greider, men bara ibland DNs Helmerson. Det är viktigt att vi vet att vi kan välja vilka vi menar skall stå överst på pallen.  Jag har därför oftast inte orkat följa Melodifestivalen eller Eurovisonen. 

Emellertid jätteviktigt vem som står på prispallen

Men 2014 hände ju detta märkliga att en homosexuell man såsom skäggig dam segrade trots Putins ogillande, Conchita Wurst med "Rise Like a Phoenix” och ett budskap mot fördomar.  2015 segrade Måns Zelmerlöw
med ”Heroes”, alluderande på att alla barn är världens

hjältar.  Och i år är Sveriges bidrag en chosefri och anspråkslös 17-åring Frans Jeppsson Wall   ”If I were sorry”, en pojke som sprungen ur svensk mångfald med halva släkten från Nigeria.  Finns det en vidare mening med prispallen?  Eller kanske är det bara viktigt vem som står på den?