”Jag behöver inte arbeta”. Men arbetar för att det är intressant!

Stefan Lindskog, född 1951, är en svensk jurist som sedan 2008 är ledamot av Högsta domstolen i Sverige. Lindskog blev  docent i civilrätt 1987 vid Stockholms universitet och var ordförande i Advokatsamfundet 2004–2007. Han tillträder i maj 2016 som ordförande i Högsta domstolen. Lindskog har beskrivit Högsta domstolens roll som att komplettera riksdagens lagstiftning i detaljhänseende genom att fylla luckor i författningsbestämmelserna. Han har i flera intervjuer hos näringslivets tankesmedja Timbro uttalat sig om domstolen och sin egen nya roll.  Han har också i dag intervjuats av SR i ekots lördagsintervju.  Privat äger Lindskog Rosenborgs säteri som med dess 850 hektar är Värmlandsnäs största gård. Av samtliga justitieråd är det Lindskog som tjänar mest när extrainkomsterna medräknas – ”Jag behöver inte arbeta”.

Skall domarna följa lagstiftningsdirektiv eller ytterst vara sig själva nog?
Lindskog är inte konfliktträdd och många minns debatten med justitieminister Beatrice Ask ”Domstolarna följer inte våra direktiv om straffskärpning”  och svaret ”Grundlöst och orättfärdigt om domares lojalitet”. Men som sagt Lindskog är alltså knappast, när det gäller ekonomi, en folkets man. Utan att på något sätt ens tangera frågan om domares lojalitet, så kan man inte undgå att notera den mycket olika världsbild en säteriägare har utifrån Timbro som arena jämfört med ”Svensson”. I radiointervjun beskrev Lindskog det som om HD blivit mer aktivistisk i ett avseende: Domstolen lagstiftar inte, men fyller ut hål i lagstiftningen. Möjligen har domstolen blivit mer benägen att just fylla ut hål "eftersom Riksdagen inte har tid att lagstifta”. Men detta sker hela tiden lojalt med lagstiftarens syfte. Riksdagen kan också korrigera om lagstiftaren uppfattar att ett prejudikat anses vara felaktigt. Något problem ur demokratisk mening skulle alltså inte uppstå.

Återhållsamhet rekommenderas när domaren går över i lagstiftningsrollen.
Lindskogs beskrivning förefaller oproblematisk. Då är det av intresse att ta del av Fredrik Wersälls mycket hovsamma artikel En offensiv Högsta domstol. Några reflektioner kring HD:s rättsbildning i Svensk juristtidning : Domstolarna, inte minst HD, måste ta ansvar för de normkonflikter som uppstår i de mål som läggs framför dem och måste också vara beredda att fylla ut de luckor som lagstiftaren lämnar. En viss återhållsamhet med att ta på sig lagstiftarhatten är dock enligt min mening rimlig, som en allmän utgångspunkt. En kulturartikel i Aftonbladet på samma tema: HD ställer sig över lagen - och ministern. Problemet är för att uttrycka det enkelt att Svenska HD visserligen kan korrigeras genom demokratiskt beslut i Riksdagen. Men svenska domstolar har skyldighet att följa unionsrätten och i tveksamma fall inhämta EU-domstolens utsaga. EU-domstolen har ytterst begränsad lagstiftning, det är fördragen och framkompromissade direktiv som utgör grunden. Men utifrån detta grundmaterial är det domstolen som själv skriver den lag enligt vilken man dömer 

EU-domstolens jurister inte det valda EU-parlamentet har sista ordet. 

EU-domstolen kan ogiltigförklara rättsakter som domstolens ledamöter anser strida mot unionsrätten även sådana fattade av politiskt sammansatta organ. EU-parlamentet eller annat politiskt sammansatt organ kan inte genom lagstiftning ändra domstolens beslut. På så sätt är de facto ytterst demokratin satt ur spel och ett litet antal domstolsjurister satta att ytterst bestämma. Detta har naturligtvis också inverkat på de svenska domstolarna agerande och måhända verkat stimulerande på att vidga tolkningsutrymmet. Juristifiering är enligt min mening av ondo. Det finns all anledning att hysa farhågor, när namnkunniga jurister talar om domstolsaktivism.