Fick klart för mig att jag själv måste försvara mig och mina gränser
Jag har i den tidigare bloggen #tack mamma beskrivit hur du lämnade mig på Kärsön för att gå den 2 mil ånga vägen hem. Egentligen beskriver det ganska bra den ständiga kamp som fanns mellan oss. Men det var utvecklande. Jag blev själständig redan i elvaårsåldern och hade då fattat att vuxna inte var att lita på utan ofta betedde sig som sturiga barnrumpor. Jag kan alltså faktiskt tacka dig för att jag inte lider av auktoritetstro     och har lärt mig att ytterst är det bara mig själv jag kan lita på. Detta fick sin verkliga bekräftelse, när jag kom hem i 37-årsåldern och berättade att jag upptäckt att jag var homosexuell, eller bög som jag uttryckte mig, så ifrågasatte du först. Varken du eller mor såg tydligen att jag för en gångs skull var i behov av stöd och framförallt få höra att er kärlek och omtanke naturligtvis gällde oavsett min sexuella läggning. Men så var det inte utan när jag vidhöll och berättade att jag hade en pojkvän så teg du i mer än fyra år. Först när jag fyllde femtio så bekräftade du att du beundrade mig för att jag stod upp för mig själv och mina åsikter även om det inte var opportunt. Och jag kan naturligtvis tacka dig för att fick klart för mig att jag själv utan hjälp av mina föräldrar måste försvara mig och mina gränser, något som jag haft god användning av i livet.

Tack pappa för att du försörjde mig fram till dess jag lämnade hemmet
När jag funderar så finns det faktiskt en sak jag helhjärtat kan tacka dig för, nämligen att du hela min barndom och skoltid försörjde mig. Jag har inget minne av att det överhuvudtaget vid något tillfälle förekom diskussioner om pengar. Jag hade kläder och god mat och ett bra hem. Vi hade tidningar och bekvämligheter och resor. Och allt bekostade du – även om du var frånvarande.
#tack pappa för att du – visserligen inte orkade med mig känslomässigt men – höll mig med en bekymmerslös vardag