Men lika upprörande är att man tänker utvisa
• en romsk familj med fem barn, alla födda i Sverige, som kom till Sverige 2003, skall utvisas; 12-årige Leon berättar att han inte kan serbiska och bara gått i skola i Sverige och att de inte har något hem att återvända till ; barn skall inte behöva drabbas.
• Ahmad kom från Afghanistan för åtta år sedan till Sverige. I Sverige hittade han kärleken. Tillsammans med parets 4-årige son Fardin har han bott med sin irakiska fru Nyaz i Karlskoga. Nu skall Ahmad utvisas till Afghanistan och Nyaz med Fardin till Kurdistan i Irak. Myndigheterna splittrar alltså en barnfamilj .
• Nioårige Hinok Zakir, som är född i Sverige och bott här i hela sitt liv, skall utvisas tillsammans med sina två yngre bröder till Etiopien.där de aldrig har satt sin fot. 
• Familjen Saliji, mamma med fyra barn, som bott här fyra år, ska utvisas till Makedonien. Trots att mamman har arbete som vårdbiträde och barnen går i skolan.
• 10-årige Mohammed skall tillsammans med sina syskon, födda och uppvuxna i Sverige, utvisas till Libanon. Familjen flydde hit för 11 år sedan.

• Pizzabagaren Iza, bor i samhället Söråker tillsammans med sin familj har han bott i Sverige under 11 år. Nu skall han utvisas tillsammans med sin höggravida hustru och deras dotter

• Wajdi är kristen och flydde ensam från Egypten till Sverige 2012, då var han 13 år. Wajdi har ingen familj kvar i sitt hemland.

Sverige struntar konsekvent i barnkonventionen
Detta är bara några exempel, där man funderar över vad det är för land man är medborgare i. Och som jurist tänker jag naturligtvis på vad det är för lagar där dylika beslut kan tas: Det är ju nämligen uppenbart för var tänkande människa att barnkonventionen grovt åsidosätts i samtliga dessa exempel. Vad gör man. när det egna landet gång på gång begår sådana oförrätter? En del försöker som Snowden avslöja systemet, andra begår förtvivlade gärningar och någonstans är det fruktansvärt fel när lagtillämpningen upplevs som ett humanitetens och rättvisans misslyckande. Detta dilemma borde makthavarna mer allvarligt överväga. Det enda ljuspunkten är att en ändring i vissa media är på väg, sålunda Wolodarski som pekar på Sveriges tradition att ta emot nödlidande, förmodligen som en följd av att opinionen håller på att svänga.