”Europeiska Unionen är det enda vi har att hålla oss till”
Richard Swartz: skrev i DN för några dar sedan: EU-krisen är samtidens paradox. Nationalismen är tillbaka. Européerna klamrar sig envist allt hårdare fast vid nationalstaten, trots att vår tids problem kräver mer samarbete, inte mindre. - Är det
någon som fortfarande minns när Turkiet skulle bli medlem av EU? Eller någon som i dag vill rädda Ukraina genom att släppa in landet i samma gemenskap? Var finns nu för tiden de svenskar som ville ge upp kronan till förmån för euron? Och handen på hjärtat – vem har inte undrat om inte det bästa för oss alla vore att låta Grekland lämna den gemensamma valutan?.. Under senare år har denna tendens till mindre i stället för mer Europa förstärkts… Och skulle EU inte klara av det hamnar samma problem oundvikligen på den nationella nivå där de inte kommer att kunna lösas. Ty där finns varken resurser eller politiska verktyg: det nationella
särintresset handlar bara om att stänga om sig, om att huka, om en nostalgisk utopi som för säkerhets skull har förlagts i det förflutna. ”Rädda sig den som kan” är partikularismens mantra, slagordet för dem som vill ha mindre i stället för mer Europa, samtidigt en reaktion som kommer att påskynda den europeiska unionens sönderfall… Men låt oss inte glömma att vi inte har någon annan.
Resonemanget är kanske logiskt men bygger på hybris!
Rickard Swartz’ resonemang förefaller logiskt men är grundat
på samma hybris som de flesta EU-förespråkare på den nyliberala kanten: det fordras mer lagstiftning och övernationella organ för att EU skall kunna samverka på rätt sätt. Detta kryddas med nödvändigheten av ett starkt EU-agerande för att klara globaliseringen och ekonomiska kriser. Men felet är ju just att man börjat med att bygga samverkansstrukturen utan att se till de behov av samverkan som föreligger. De är bra om vi handlar med varandra i världen
så byggs fredliga relationer upp. Men fordras för det en överstatlig domstol där man kan stämma in stater? Detta särskilt när statens primära uppgift är att skydda de svagare på denna marknad och den miljö där marknaden finns? Fordras det att man medverkar i europeiska militära styrkor? Eller fordras det ens att man betalar med samma mynt, även om detta kräver en ekonomisk samordning som inte stämmer överens med näringslivet i de
olika geografiska delarna?
Bör man utgå från behov för en bra samverkansmodell?
Är det inte rimligt att man utifrån de olika geografiska och kulturella delarna tar fram de behov av samverkan som föreligger, innan man konstruerar agendan för hur samverkan skall ske? Ingen kan med fog säga att de diktat som nu riktats mot Grekland innebär någon slags samverkan. Detta oavsett vad historien är. Naturligtvis är det inte bra samverkan om vissa parter lämnar felaktiga uppgifter till grund för sina äskanden. De nationella tendenser som finns i olika medlemsstater har
egentligen samma ursprung: man uppfattar att EU lägger sig för mycket. Den nuvarande regleringen med grundpelaren om en marknadsliberal dogm missgynnar exempelvis bättre småskaligt lokalodlat, särskild verksamhet att motverka lokal arbetslöshet, minskade transporter, lokalt miljötänkande osv. Att påstå att anpassning till fri konkurrens ger större frihet och möjligheter är riktigt när det gäller storföretag och investerare, men inte för lokala medborgare. När Swartz säger att vi inte har någon annan Europeisk Union utgår han från att den är huggen i sten respektive att all förändring innebär sönderfall.