Är det rimligt att se homosexualitet som ett handikapp?
Det fanns en tid när jag i 37 årsåldern upptäckte att jag var gay efter en del krampaktiga men lärorika perioder, när jag uppfattade min homosexualitet som något oönskat, ja rent av som om olyckan drabbat mig. Jag förstod genast med tanke på alla undanskjutna minnen att jag varit homosexuell hela mitt liv, men aldrig vågat inse att detta var min verklighet. Det som väckte mig ur dvalan var att jag förälskade mig i en man. Jag   blev för första gången knäsvag och kastades – från att ha haft en ganska rationell syn på ”samliv” – ut i ett känslomässigt virrvarr, där jag blev oerhört rädd för att tappa kontrollen över mig själv och min tillvaro. Och om någon påstått att homosexualitet är ett handikapp hade jag nog då bejakat detta.

Gå din väg rakt fram – och låt folk prata.
Jag är uppvuxen i en familj med borgerliga värderingar och var under skoltiden ordförande i skolans förening KS, Konservativ Skolungdom. Jag dejtade flickor men förstod inte det exstatiska i kamraters snack om byst och häckar. Jag var romantisk och min svendom ”togs sent” först vid universitetet av en trevlig kvinna som jag också levde ihop med flera år. Senare har jag också haft en annan långvarig relation med en kvinna, som abrupt bröts av min förälskelse i en man, som jag nyss berättat om. Men det var som om detta med mitt homosexuella uppvaknande öppnade mina ögon i flera andra avseenden. Som homosexuell behövde jag kräva respekt fört mitt val och nobba allt som luktade diskriminering. Detta förde med sig att jag helt plötsligt såg orättvisor i samhället och i världen. Jag blev vänster och hade Jörn Svensson som min ideologiska lärare och förebild; jag återkommer ofta till hans ord vid frigörelsedemonstrationen 1978 då han citerade en av frihetens stora förkämpar för 500 år sedan: Gå din väg rakt fram – och låt folk prata. Det gällde alltså att bita huve’t av den skam som heterosamhället, kyrkan, patriarkatet mfl söker koppla ihop med homosexualitet.

… homosexualitet är alltså bara en alternativ livsform!
Så småningom mötte jag min nuvarande make och har nu haft ett fint och händelserikt liv tillsammans med honom i 34 år, på vägen passerade vi 1995 partnerskap och är nu sedan 1 maj 2009 gifta på samma sätt som mina syskon. Av lätt insedda     skäl hade detta inte varit möjligt för en heterosexuell Bo, m.a.o. min homosexualitet var en av grundstenarna på vilken jag kunde bygga livslång lycka. Att då se detta som ett handikapp framstår som absurt och oriktigt. Och de som viftar med att det är synd har jag bara det svaret att Gud är inte så småskuret mänsklig att hen förbehåller kärleken för bara heterosexuella, utan den är allomfattande. Ja, jag påstår att denna förminskning av Gud utgör hädelse i det att enskilda människor sätter sig i Guds ställe och dömer.

Demokrati kräver helt enkelt öppna ögon för lidande 

Tyvärr finns det ju en del prelater, statschefer, politiker mfl som anser att man vill med olika medel inskränka möjligheterna till kärlek. I och med att detta är att gå emot den sanna mänskliga naturen måste det för eller senare straffa sig. Jämlikhet och solidaritet kräver att man vågar öppna ögonen för verkligheten. Ja det finns också de som kallar sig demokrater men som går i kring med stängda ögon för lidande.  Förmodligen har man inte lösningen ens till hälften av alla problem men som demokrat bör man i alla veta var det brister. Och jag känner mig tacksam för att jag fick upptäcka min homosexualitet och därmed öppna ögonen för det som är orättvist.