Det är vi som bär skulden, inte Grekland
Den tyske sociologen och filosofen Jürgen Habermas skräder inte orden i en artikel intagen på DNkultur: Det är vi som bär skulden, inte Grekland . ”Inför den grekiska krisen har Europas politiker förvandlat sig till zombies, som biter sig fast vid illusionen att de ska kunna driva in landets astronomiska statsskuld. Det är ett stötande och skandalöst beteende som helt bortser från Europas stora ödesfrågor”. Han menar att Merkel gjort ett val, nämligen att investerarnas intressen är viktigare än en sanering av den grekiska ekonomin genom skuldavskrivning. Detta är detta som gör att vi befinner oss i ett krisläge. Det grekiska valresultatet är ett klart uttalande från en nation, vilken med tydlig majoritet motsätter sig det lika förnedrande som betryckande sociala elände en påtvingad sparpolitik lett till. Befolkningen säger nej till att fortsätta en felslagen politik, vars följder de drastiskt har fått erfara på sina egna kroppar. Utrustade med denna demokratiska befogenhet, försöker den grekiska regeringen åstadkomma en politisk förändring i eurozonen. Men i Bryssel svarade representanterna för 18 andra regeringar med avslag, som alla rättfärdigar med kylig arrogant hänvisning till egna demokratiska mandat. ..Den oavsiktliga komiken i deras endräktigt nationalstatliga tänkande åskådliggjorde på ett oöverträffat vis vad som verkligen saknas – ett fokus på medborgarnas gemensamma politiska viljebildning vid politiska vägval som får stora konsekvenser i Kärneuropa.

Varför är vägran till skuldavskrivning så skandalöst?
Vad är det som är så stötande, ja, skandalöst, i denna vägran: hindret för kompromissen är inte ett par miljarder mer eller mindre, inte heller det ena eller det andra åläggandet, utan endast och allenast det grekiska folkets krav att näringslivet och den av korrupta elitskikt utsugna befolkningen genom en skuldavskrivning – eller en motsvarande reglering – ska få en nystart. I stället insisterar långivarna på erkännandet av ett skuldberg som Grekland aldrig någonsin kommer att kunna betala av. Märk väl: det råder ingen tvekan om att en skuldavskrivning förr eller senare blir nödvändig. Naturligtvis finns det i "givarländerna" politiska grunder för att hålla fast vid fiktionen om att skulden ska återbetalas, en fiktion som på kort sikt låter dem skjuta upp ett obehagligt beslut. Å andra sidan har grekiska regeringen gjort det svårt även för sina sympatisörer att urskilja någon linje i det nyckfulla agerandet. Man ser inga vettiga försök att bilda koalitioner. Att låta kravet på skuldavskrivning ljuda som en generalbas i förhandlingarna räcker i varje fall inte för att väcka minsta tillförsikt hos motsidan om att denna nya regering är annorlunda – kommer att handla mer energiskt och ansvarsfullt.

Sparpolitiken är en livsfarlig blandning av antibiotika och råttgift
Man hade kunnat utveckla ett reformprogram som keynesianskt ändrade proportionerna i Merkels medicin och i samma anda konsekvent tillbakavisa alla nyliberala överkrav. Men då hade de samtidigt behövt visa några trovärdiga avsikter att genomföra den senkomna moderniseringen av stat och näringsliv, liksom att utjämna bördorna, bekämpa korruption och skatteflykt och så vidare. I stället har båda parter valt att moralisera – gett sig in på ett blame game. Men den grekiska regeringens svaga uppträdande ändrar inget i den skandal som består i att politikerna i Bryssel vägrar bemöta sina kolleger från Aten som politiker. De ser visserligen ut som politiker, men det är bara i sin ekonomiska roll som långivare de deltar i samtalen. Poängen med denna förvandling till zombies är att en stats förhalade insolvens därmed ges sken av att vara ett opolitiskt, privaträttsligt förfarande för att driva in skulder. Detta förnekande av politikerrollen är ett sätt att smita från det ansvar såsom politiker att de bör ställas till svars för ett misslyckande som har lett till att mängder av livsmöjligheter förslösats och att arbetslöshet, sjukdomar, socialt armod och hopplöshet har brett ut sig, jämför Paul Krugmans ovannämnda artikel.