DN-ledaren fyller inte minimikrav på ett intellektuellt hederligt samtal.
I samma tidning på Kulturen citerar Stina Oscarsson Martin Buber ur ”Det mellanmänskliga” om förutsättningarna för ett äkta samtal och menar att man först och främst måste våga osäkra sig själv. Och sedan, och här använder han begreppet ”realfantasi”, måste man helt och fullt kliva in i den andra människans tanke och vara beredd att utan prestige ge upp vad man tidigare trott på. DN-ledningens inhopp i Nato-debatten fyller inte ens minimala krav på ett intellektuellt hederligt samtal.

Vad har då forskarna sagt: ”Natomedlemskap gör Sverige mindre säkert”
Stanna utanför alliansen. Ett svenskt Natomedlemskap skulle cementera 
den ryska bilden av en expansiv och respektlös västallians, och riskera att leda till ytterligare aggression från Ryssland. Inte sällan framställer politiker och debattörer ett svenskt Nato-medlemskap som den enda ”realistiska” lösningen på Sveriges säkerhets­politiska problem – främst det ryska hotet som det framstår efter Ukrainakrisen... Idén att Sverige bör gå med i Nato framställs ofta som om en logisk följd av den teori om internationell politik som brukar kallas ”politisk realism”. Därför är det kanske förvånande att världens mest kända nu levande realist, professor John Mearsheimer vid Chicagouniversitetet, i en artikel i Foreign Affairs nyligen skrev att Ukrainakrisen inte bara kan skyllas på Ryssland. Enligt Mearsheimer har krisen provocerats fram under en två decennier lång Nato-utvidgning och EU-utvidgning.Mot bakgrund av denna utvidgningspolitik menar Mearsheimer att ryskt agerande faktiskt är helt logiskt. När väst plötsligt börjar trampa i Rysslands bakgård och försöker alliera sig med ett land av Ukrainas strategiska betydelse bör det inte komma som någon överraskning att landet svarar aggressivt. Även om det är djupt beklagligt är det politiskt begripligt... Mearsheimer beskriver USA:s och Natos hantering av Ukrainakrisen som ett uttryck för en ”liberal illusion” – det vill säga tanken att politiska konflikter i Europa tillhör det förgångna och att nya samarbetsideal övertrumfar tidigare maktlogik. Mearsheimers analys är tänkvärd.

Identitet en naturlig faktor i säkerhetspolitik? 
Forskarna beskriver också att stater reagerar med identitet och hot mot denna enligt forskning och i Rysslandsfallet med en känsla av att vara kränkt. Den stat som känner sig förolämpad, till exempel för att den inte erkänns som stormakt, försöker troligen bevisa att den visst är en stormakt. Behovet av att säkerställa identiteten kan då antas föda aggression…Genom att cementera den ryska bilden av en expansiv och respektlös västallians skulle ett svenskt Nato-medlemskap paradoxalt nog även kunna säkra Rysslands identitet som stormakt. Vi vill inte på något sätt försvara denna identitet eller Rysslands alltmer aggressiva beteende. Samtidigt är det viktigt att förstå den växelverkan som faktiskt finns mellan vårt eget agerande i säkerhetspolitiska frågor och Rysslands behov av att bekräfta en viss identitet. Upplevda säkerhetshot kommer alltid att finnas. Staters strävan efter maximal säkerhet är fullt förståelig, men osäkerhet är dessvärre något ofrånkomligt som inte helt kan överbryggas. Det enda rimliga är därför att undvika enkla lösningar utan hänsyn till identiteternas avgörande betydelse för den internationella säkerhetspolitiken och samtidigt lära sig leva med ett visst mått av osäkerhet.

Bör DN efter skrynklan förpassas till utedasset? Och är det någon som frågar sig varför man inte vill föra en saklig debatt i NATO-frågan. Saknar man argument för att uppge vår neutralitet?