En ”litterär” reflexion (=fantasi grundat på egna erfarenheter):

Kära Mor, du blev ju gammal och är nu på ett ställe, där de smärtor du klagade över, inte känns… och kära Pappa, du blev också ganska gammal och blev därför för barnbarnen betydligt snällare. Jo, ni kunde ju inte ens enas om mamma och pappa eller far och mor. Det var omöjligt att jämka samman eftersom du Mor alltid sagt mor till din mamma och eftersom du Pappa alltid sagt pappa till din far.

Tack kära Föräldrar, för er brist på förmåga att enas, vilket fick mig tidigt att fundera över att jag själv måste ta ställning i livet.

Du Pappa var tidigt i karriär och blev därför tvungen att långa tider vara borta från hemmet. Du var helt enkelt fysiskt frånvarande stor del av min barndom.
Och du Mor som grät och inte riktigt klarade ensamheten. Det var ju Mormor som var här vid alla de tillfällen då du födde och Pappa fick besked om läget via telefon. Jag minns underliga saker om hur du dansade i ett tunt nattlinne med ditt svarta hår utslaget, som annars fanns i knut. Jag minns också ditt ansikte från under badvattenyta; när jag frågade dig senare om det hänt något när jag var liten i badkaret, så sa du – utan fråga vad jag mindes – det du pratar om är fantasier och har aldrig hänt! Men det var jag som dränkte hamstern, när jag doppade den i diskhon, men inte i tid räddade den ovan vattenytan. Du var ju sjuk lång tid och orkade inte riktigt med oss barn, men fru Roth och Helga var snälla och hade varma kramar. Tidigt lärde jag mig själv gå först försiktigt över Klostergatan, sedan över stora torget till barnträdgården och på hemvägen gick jag till gamlamormor, som berättade för mig om livet och som nästan alltid hade middag även ”avpassad för ungherrar”. Jag hade också ett eget förkläde hängande hos Tant Kaffekakan – jag hjälpte henne med bl.a. ”gaffla” skorpor och hade riklig lön i kaksmulor. På landet fanns fru Pettersson, som skickade nymjölkad mjölk och ägg för att jag under krigsrestriktionerna skulle växa bra. Jag var alltid välkommen, älskade att sitta i hennes generösa famn för att dricka jordgubbssaft och äta kanelsnurror eller sitta i hennes knä, medan hennes enda ko gav ljud av mjölkstrålarna i spannen. Jag hade/har också min vita isbjörn. Pälsen är sliten och den har svårt att le då den fyllts av mina tårar över den vuxenvärld som jag inte förstod, som ingen förklarade och som jag ändå måste leva i - så blev du den enda fasta punkten i detta skrämmande vakuum. Delad sorg och rädsla är lättare att bära.
Tack kära Mor, att du tidigt frigjorde mig från dig - trots att jag egentligen var Mors pojke - och lärde mig att söka upp andra personer som gav mig bekräftelse. Men särskilt tackar jag de som fanns till hands: Gamlamormor Siri, fru Roth, Helga, Tant Kaffekakan, fru Pettersson och min vita Isbjörn.

Och du Pappa med dina säregna ”uppfostringsmetoder”. Jag skulle ju härdas och blev lovad en hel krona (det var för 70 år sedan) om jag badade i Mälarens marskalla vatten. Jo, Mor avstyrde inte därför att det var sadism, utan för att hon inte ville ta hand om pojken när han blev sjuk av isbadet! Eller när du skulle få mig att pröva att röka dina cigarrcigaretter… dra djupa bloss så att det blir på riktigt! Det avstyrdes efter tre bloss, då jag hostande drogs bort av min förargade Mor, som minsann inte ville ta hand om en kräkande pojk. Eller familjen på söndagsutflykt då du Pappa och jag kom ihop oss och jag gick och gömde mig. Hur du trots Mors protesterar beordrade resten av familjen upp på bussen den två mil långa färden till hemmet i staden. Det började regna och jag minns fortfarande alla mötande billjus som fick blandningen av regndroppar och tårar att glittra. Farmor på middag hade vägrat sätta sig till bords och beordrat sonen att åka buss tillbaka och hämta hem mig. Pappa lydde naturligtvis sin mamma och åkte, visserligen under svordomar, ut för att hämta mig; ungefär halvvägs såg han mig i regnet på den långa vägen hem. Han tog en vändande buss och kunde till Farmor rapportera att jag var på väg.

Tack kära Föräldrar, för att jag tidigt blev självständig - det var nog där i regnet på väg hem som jag i 6-årsåldern fattade beslutet, att jag bara kunde förlita mig på mig själv eftersom de vuxna var nyckfulla barn.

Och du Mor hade inte lärt dig var dina och andras gränser gick. Mina upplevelser stämde sällan med dina. Du såg hur tjusig du var i Breitschwanz persianpäls och jag såg bilden av hur karakul-fårtackorna piskades för att kasta sina lammfoster för att pälsen skulle få fosterglans. Du kunde aldrig förstå att man kunde respektera varandra och ända vara av olika uppfattning. Mina tankar var i dina ögon antingen osanna eller elaka och det var din uppgift att korrigera mitt tänkande. Du hade t.o.m. mage att vid inbjudan till mig på din 60-årsdag, be mig såsom en present till dig inte ta med min pojkvän. Jag frågade om min bror och syster inte var inbjudna med sina respektive och när du svarade att de naturligtvis var det, sa jag att då kan du se i stjärnorna efter min närvaro; det hela löstes när du gråtande påstod att jag missförstått dig och att vi naturligtvis var välkomna båda.

Tack kära Mor, för att du gjorde mig uppmärksam på att jag måste bevaka mina gränser och stå upp för mig själv och kräva respekt för mina åsikter.

Pappa, jag minns hur du vid upprepade tillfällen sa åt Mor att hon ingenting begrep. Ändå var hon den enda som läste romaner och lyrik samt följde med i debatt och nyhetsflöde. När jag försökte påpeka att du var grovt orättvis, kunde du patetiskt åberopa din yrkesroll som domare. I senare diskussioner med mig slutade dessa med att du sa, att när jag blev äldre skulle jag förstå hur klok du var. Du hade inga övertygande argument och avrundade därför med att du i alla fall förstod bättre.

Tack kära Pappa, för att du fick mig att bli skicklig i konsten att argumentera för min sak, genomskåda patetiska plattityder och förstå –utan att bli bitter - att de som hade makten trots de sämre argumenten i stunden kunde ”segra”.

Det är inristat i mitt sinne hur jag - ”den lyckade äldste sonen” som vid dopet den dag då England och Frankrike förklarade Hitlertyskland krig av prästen nämndes som en ”ljusets riddarvakt” - mottogs hemma, när jag i dryga 30 årsålder talade om att jag var homosexuell och hade en fast förbindelse med en man. Du Pappa, som i faderlig omsorg, fann dig och kallade det ungdomligt trams och lämnade rummet. Du teg i fyra år och sedan grälade vi i två, medan viss försoning åstadkoms efter att jag bett om dina fackkunskaper i ett ärende. Ja, du sträckte dig så långt, när jag fyllde 50 år, att säga ”jag har aldrig hållit med dig i dina åsikter, men jag måste säga att jag beundrar ditt sätt att envist och rakryggat alltid stå upp för dig själv och dina åsikter”. Och du Mor, som genast började tala om att du inte skulle få några fler barnbarn genom mig. Det var kanske litet övermodigt när jag då sa till er föräldrar, att jag skall bli pappa och jag skall medverka till att äktenskap för homosexuella blir tillåtet innan jag dör. När Pappa dött, visade ert inbördes testamente på generösa gåvor till barnbarnen, vilket förminskade min arvslott inte oväsentligt. Det hela tog emellertid  hus i helsike, när jag såg att min dotter inte var omnämnd; jag minns ilskan över att mitt barn inte räknades p.g.a. min homosexualitet, även om du Mor, när jag hotade med att inge stämning om testamentet, gav min dotter en lika stor gåva.

Tack kära Föräldrar, för att ni inpräglat att jag måste stå upp för mig själv, ge mig själv bekräftelse i det jag vill genomföra och se till att jag får ett rättvist bemötande.

Hela min uppväxt var förvirrad och jag längtar verkligen inte tillbaka till ungdomen, då jag inte vågade svärma för de hotfulla bilder, som ibland kom för mig, utan krampaktigt försökte på det som gavs: den heterosexuella vägen. Det bara inte var min grej även om jag inte såg klart då. Det fanns ju ingen förebild. I stan fanns bara ett gammalt fyllo som mina föräldrar varnade mig för, särskilt om han försökte bjuda på något. 

Jag älskade min Morfar, inte för att han skilde sig från Mormor, men därför att han lämnade sin upphöjda position i deras umgänge och gifte sig med sin kärlek, som arbetat i hemmet och då kallades piga. Morfar berättade att man slutat hälsa på honom och att hans barn i den nya familjen kallats horungar. Ändå tog han bara sitt skrivbord och sin säng och flyttade till den nya familjen, när den första barnkullen var uppvuxen. Morfar, som med sina stora händer tog om mitt huvud, sa, att även om en person slutar hälsa på dig så skall du i alla fall lyfta på mössan av respekt för den andre.

Tack kära Morfar, du lärde mig något av det viktigaste i livet, att välja det rätta, nämligen kärleken, även om det är svårt. Men jag har faktiskt inte din generösa vidsynthet.
Jag är lyckligt begåvad med en med en omtänksam och kärleksfull man, har en spännande och vacker dotter och jag    har själv jobbat med förarbeten till den lagstiftning som 1995 medförde att jag och min älskade kunde ingå partnerskap och 2009 äktenskap. Jag har också en gammalt trivsam skånelänga med härlig trädgård, en uppskattad blogg och en tillgiven vänskapskrets.
Efter 27 års väntan i ”synd och vällust” är jag alltså - på samma sätt som mina heterosexuella syskon - nu gift och pappa.

Tack kära anförvanter, när jag började skriva detta brev till er som numera här på jorden - förutom minnet av er - bara har ert namn på en gravsten, så var jag tveksam vad jag hade att tacka för. Men nu känns det på något sätt helt riktigt att tacka eftersom ni uppenbarligen gjort det bästa ni förmått, även om ni i mina ögon då inte kunde särskilt bra. Men jag fick ju faktiskt den kunskap om verkliga livet, som gjort att jag står här i dag som lycklig pensionär.