Jan Helin frågar Var verkligen media Håkan Juholts problem och minns några ännu:
• Inbjudan till pensionsuppgörelsen i installationstalet. Meningen var att pensionsöverläggningar borde tas upp och det har av flera framhållits som en nödvändighet för att klara ut brister.
• Libyenkrisen. Där var det egentligen regeringen som felat och utan samråd beslutat att detta blev fel är inte underligt; men det säregna är att Aftonbladet liksom de borgerliga tidningarna angrep Juholt istället för regeringen.
• Ersättningen för dubbelt boende visade sig vara fullständigt nys och bl.a. i Aftonbladets journalistik beskrevs som kvalificerat fusk, jämför bl.a. bloggaren Krister Håkansson och Riksåklagarens nedlagda förundersökning .
• Morgan Johansson och provmedborgarskap. Juholt sa genast ifrån att detta var han emot och tänkte motarbeta men Morgan fick ett annat besked från staben, vilket helt orättmätigt tillskrevs Juholt.
• A-kassan i skuggbudgeten. Detta var en intern brist på kommunikation och missförstånd mellan olika enheter inom partiet och hade ingenting med Juholts bestämda mening att göra.
• Försvarsuppgörelsen. Det var en mindre miss i ett tal som rymde i övrigt stor kunnighet och goda skäl för angreppet på regeringen. Men Aftonbladet minns – trots att man räknar sig stå dåvarande opposition nära - naturligtvis bara denna bagatellartade felsägning.

Visst förekom det klantigheter men det ankommer inte på media att av- och tillsätta politiska funktionärer
Det skall inte stickas under stol med att på några av de ovan nämnda punkterna har mindre klantigheter gjorts som en bra stab kring Juholt borde fixat. Samtidigt för att återknyta till frågan om problemen med media, så är det märkligt att konstatera hur exempelvis Reinfeldts olika talarfadäser         mörkats. Det fanns alltså en fokusering på att jaga Juholt som inte alls var journalistiskt motiverad. Och Aftonbladets falska rubriker om fusk fick opinionen att svänga från drygt 35 till 26 procent på 14 dagar. Det handlar om att media tar på sig den icke avsedda rollen att avsätta partiordföranden. Och vi som minns frågar ännu vad var egentligen Jan Helins målsättning och i vems ledband gick han?  

Är tidningar en naturkraft eller har någon ansvar för deras utformning?

Rent uppseendeväckande är vad Jan Helin slutligen skriver: Juholts avgång blev till slut en fråga om vad som var mänskligt rimligt. Det handlade trots allt bara om en människa som ville sitt parti gott och försökte göra ett jobb han inte var lämpad för. Journalistiken klädde obarmhärtigt av en man som gjorde sitt bästa, men fått ett uppdrag som han inte klarade av. Nej, Jan Helin det var inte så, utan ni mobbade på oriktiga grunder Håkan Juholt och om det brast i mänsklig rimlighet så var det ert drev där det talades om att lägga ner 10-taggaren! Eller var det 12-tagare ni pratade om? ,Jan Helin har tidigare citerat Katrine Kielos: Det är lika konstruktivt för en politiker att klaga på medierna som för en sjöman att klaga på havet” med tillägget ”mediekritiken låter nu i stora stycken som landkrabbors klapprande om stormen”. Frågan är då är journalisters drev att jämföra med naturkrafter eller skall media på något sätt ta ansvar för vad de gör. Enligt Jan Helin, tydligen inte.

Han har 35 procent – knäpp den djäveln!
Den 8 november 2011 skrev jag på min blogg om Aftonbladets ansvar att starta drevet: Han har 35 procent - knäpp den djäveln! . I slutet av den artikeln förekommer en hänvisning till radioprogrammet Medierna: Jan Helin hade siktet inställt på att fälla Håkan Juholt , vilket bekräftats under drevet av radioprogrammet Mediernas avslöjanden . Av programmet framgår att Medierna hade åkt upp på Aftonbladet, där allt började för en vecka sedan, för att tala med Jan Helin. ”Medan vi väntar på intervjun hörs Jan Helin och en kollega diskutera. Vi hoppas att Juholt avgår idag, säger kollegan. Ja, säger Jan Helin innan han kommer in till intervjun”. Men Jan Helin påstår att detta är journalistjargong . Till saken hör att Jan Helin lät förstå att den på tidningen som kritiserade tidningen för det skedda kunde se sig om efter ett nytt jobb – en som genast nappade på detta var Lena Mellin som fortsatte fuskskriverierna . Troligen var Håkan Juholts farligaste uttalande: Detta om vinstförbudet i välfärden – Starka krafter såg till att han undanröjdes. Jan Helin, Lena Mellin, Margit Silberstein och ett antal journalister var baras villiga redskap.