Timanställning - brist i arbetsledning och rovdrift särskilt på alla unga
För drygt 14 dagar sedan skrev jag bloggartikeln Moderater, Högeralliansen och Almega är överens med borgerliga tidningar: Jobbare skall stå med mössan i hand!. Där jag försökte fånga hur orimligt arbetsgivarnas krav på inte bara leda arbetet utan också bokstavligen ha alla anställda sittande vid telefonen för att bli inropade bara just när arbete fanns. Att detta krav just är ett resultat av brist på ledning och organisering av arbetet tycks inte gå in i tänket på den borgerliga kanten. Dessutom så tycks man helt nonchalera den sociala och mänskliga sidan av timanställning. Som sådan saknar man möjlighet att få hyra bostad, handla på avbetalning, få banklån – m.a.o. beskär man ungdomars möjligheter att lämna föräldrahemmet, köpa bil, få en lägenhet och bilda familj. En så dålig organisering av arbete kan i ett samhälle inte tolereras eftersom det innebär en rovdrift på arbetskraften, särskilt alla unga som är nya på arbetsmarknaden. Därför ger också svenska fackrörelsen massivt stöd till Seko i strejken . Samtidigt höjer LO och Svenskt Näringsliv tonläget inför vad som kan bli en viktig principiell strid om arbetsmarknaden.

Rimligast: inskränka strejkrätten eller fasta anställningar i arbetslivet?
Vänsterledaren Jonas Sjöstedt och folkpartiledaren Jan Björklund grälade igår i partiledardebatten om vem som är bäst på att skydda den svenska modellen. Vänsterpartiet vill stärka anställningsskyddet med en "Lex Veolia" som gör det olagligt att sparka folk och sedan anställa dem i bemanningsföretag. Regeringen säger nej och hänvisar frågan till arbetsmarknadens parter. Respektera den svenska modellen, uppmanade statsminister Fredrik Reinfeldt (M). Medan hans allianskollega Björklund vill begränsa strajkrätten.

Borgerliga media går hand i hand med arbetsgivaren
Susanna Birgersson på DN, som redan tidigare på ledarplats klagat över ”fackens järngrepp över avtalsvillkoren” , skriver nu om Tågstrejken: Skyttegraven grävs allt djupare. Litet hycklande talar hon först om att det är förståeligt att arbetstagare vill ha ordnade fasta förhållanden men avfärdar SEKO med skamgreppet att ”är det inte lite symtomatiskt att när män med 35.000 kronor i månaden får se sina förmåner hotade, då tar facket till storsläggan, utlyser strejker som drabbar hundratusentals människor och uppbådar stöd från övriga förbund?”. Precis så har arbetsgivaren Almega  resonerat  i en debattartikel och påstått att tågpersonalen redan tjänar bra. Vad arbetsgivaren tiger är om att det strejken inte handlar om löner utan en försämring från fast arbete till timanställning. Irene Wennemo skriver i Aftonbladet att Tågstrejken visar FP:s syn på facket. Ja, man skulle ju gott kunna säga hela Alliansregeringens syn eftersom ingen protesterat mot uttryckssättet.

Ansvaret helt arbetsgivarens – bör man lagstifta mot vinstintressets följder?
Ursprunget till konflikten är att Veolia har avgett ett anbud för Öresundstrafiken som inte skulle bära sig med att flertalet tåganställda fanns kvar i fast tjänst. Det är inte rimligt att de anställda skall ta ansvaret för att Veolia skall kunna fullgöra sin del av trafikavtalet. Vad jag förstår har anbudsgivaren fullt ansvar för att driva trafiken enligt de villkor som gällde vid övertagandet. Detta måste den som upphandlar kunna lita på. Veolias anbud var ju åtskilliga miljoner lägre än andras. Att Veolia s.a.s. skulle fuska genom att försämra villkoren för anställda eller spara på erforderlig tillsyn över vagnparken är inte något som upphandlaren rimligen skall behöva pröva. Än mindre att Veolia skall ha en så okristlig personalpolitik att facket går ut i strejk. Rimligen måste den upphandlande räkna med att anbudsgivaren räknar vinsten och inte tafsar på de nödvändiga ingredienserna av fast personal och vagnpark av god kvalitet. Därför har jag svårt att se att ens upphandlande politiker har del i det ansvar som åvilar Veolia och arbetsgivarsidan för tågstrejkens verkningar på resenärernas vardag. Är det någon lagstiftning som erfordras är det möjligen för att förhindra att dylika skambud kan göras gällande i en upphandling.