Är det troligt att Maud Olofsson på eget bevåg köpt Nuon för 90 miljarder?
Är det troligt att en regeringsledamot ensam tar beslut om affärer på 90 miljarder, dvs två gånger försvarsbudgeten eller 14 gånger kulturbudgeten? Det är det Anders Borg och Fredrik Reinfeldt försöker slå i oss att Maud Olofsson gjort, när de förhördes av Konstitutionsutskottet! Är det inte snarare så otroligt att det förefaller vara osanning? Det skulle nämligen innebära att Maud Olofsson, som är del av en fyrpartiregering, ansett sig kunna ta ett beslut av den digniteten själv utan att samråda med de övriga tre partierna. Redan på den grunden är förklaringen helt utesluten. Dessutom strider det mot reglerna, då fackdepartement är skyldiga att samråda och bereda större ärenden av denna karaktär tillsammans med finansdepartement. Maud Olofsson skulle ha det vidi som Anders Borg pratat om och detta har inte skett. Då blir saken än mer osannolik eftersom en departementschef inte fattar beslut själv utan alltid efter beredning av de närmaste medarbetarna. Och medarbetarna skulle ha rått departementschefen att bryta mot gällande lag? Visserligen ger tidskriften Fokus redogörelse för vad som skett intrycket av obeskrivligt lättsinne. SvD pratar om storbråk om ansvaret . Som DN skriver det är en pinsam affär och AB Nuonaffären blir Reinfeldts tsunami . Expressen tycker originellt nog att affären tär på alliansens förtroende.
Fredrik Reinfeldt och Anders Borg ljuger och Maud Olofsson mörkar
Av föregående kan man dra slutsatsen att vi inte fått reda på sanningen. Det kan bara inte ha gått till så att Reinfeldt och Borg läst om Olofssons 90-miljarders inköp i tidningen!! Skulle det mot förmodan vara så skall regeringschefen tvingas avgå därför att han inte haft tillräcklig kontroll på regeringskollegernas göranden. Dagens Industri påstår också attbudet enligt dokument var känt på Finansdepartementet. Enligt Svenska dagbladet finns det en intern pm i Regeringskansliet varigenom Reinfeldt godkänt Nuonaffären. Men nu har Maud Olofsson har blivit privatperson och kan därför vägra att inställa sig för förhör inför KU. Det smarta upplägget är naturligtvis att Maud Olofsson tar kulan som kunde träffat hela högerregeringen. Då är hon naturligtvis en självuppoffrande kamrat i den borgerliga kretsen . Det är ju fint att vara solidariskt, men kan man saklöst strunta i demokratins i statssystemet inbyggda kontrollfunktioner?
Komplott för att undgå ansvar - bevisförvanskning
Naturligtvis skall ett statsråd på kallelse inställa sig inför KU, när det gäller det egna sysslandet antingen hen fortfarande är minister eller avgått, även om det i sista fallet är frivilligt. Och varför det? KU-granskningen är nämligen en del av den i Regeringsformen föreskrivna Riksdagens Kontrollmakt över Regeringen. Är det rimligt att ett avgånget statsråd skall kunna trotsa KU och därigenom försvåra den statsrättsligt reglerade kontrollmakten? Särskilt som därigenom den sanning som serveras förefaller vara rena komplotten för att undgå ansvar. Läget ger samma följder för rättvisan som ren bevisförvanskning.
Väck åtal mot obstruerande f.d. statsråd för att utöva Kontrollmakten enligt RF
Av 12 kap. 3 § Regeringsformen följer att den som är eller har varit statsråd får fällas till ansvar för brott i utövningen av statsrådstjänsten om hen grovt har åsidosatt sin tjänsteplikt. Åtal beslutas av Konstitutionsutskottet och prövas av Högsta domstolen. Det är JO som utför åtalet. Detta svarar mot vad i många länder kallas riksrätt. Detta är ingen straffbestämmelse utan det måste finnas supplerande bestämmelser. Nu finns sedan 2006 riktlinjer för förvaltningen av statliga bolag. Stora förändringar, som uppköp eller fusioner, ska beredas gemensamt av finansdepartementet och »bolagsförvaltande departement«. Uppenbarligen har Maud Olofsson åsidosatt detta. Att brottet är grovt lär framgå av beloppets storlek. Frågan i KU borde vara om detta är tillräckligt för straffansvar. Härvid torde rättegångsbalken supplerande regler om bevisupptagning bli gällande. De involverade – utom Maud Olofsson själv – kan då tvingas avge sin berättelse under vittnesed . Detta borde vara en rimlig utväg för att Högerregeringen inte skall lyckas kringgå Riksdagens kontrollmakt genom vad i USA kallas obstruction of justice . Maud Olofssons vägran att hörsamma kallelse gör det svårare att avgöra frågan om hennes juridiska ansvar som statsråd. Det är vad i USA kallas perverting the course of justice . Därigenom tvingas KU väcka åtal mot henne för att få reda på sanningen. Det är ju enda sättet att i detta fall utöva Kontrollmakten.
