En regering måste företräda hela Sverige!
Nej, huvudrubriken har inte Peter Wolodarskis söndagskrönika, utan Den som är satt i skuld är inte fri . Men inte heller breder han ut sig om de hemliga mutor Moderaterna under hela sin regeringstid mottagit av näringslivet och deras olika organisationer . Och skälet för hemlighållandet sägs vara att man inte skall behöva avslöja hur man röstar!! Men man röstar väl inte med plånboken i en demokrati, eller..? Det märkliga är att samma Wolodarski för snart ett år sedan på samma ledarplats skrev att apropå partibidrag att Moderaterna borde besinna att Land skall med lag byggas  …underförstått inte med hemliga mutor. Däremot hade Wolodarski ingen invändning mot att privata gav bidrag till Högeralliansen. Men att LO stödjer arbetarrörelsens politiska gren det är naturligtvis ”oroväckande” säger denne kämpe i borgerlighetens mentala ledband. Wolodarski fyller dessutom bara på vad SvD skrev redan för några dagar sedan LO kan bli löfvens vänsterspöke och DN en ledare om vad man kallade Ett destruktiv förhållande . 

Wolodarski skrevsparkar såsom en Högerregeringens mentala hulligan
Ibland saknar även de bästa debattörer argument och tar då till billiga skrevsparkar. Vad som särskilt retat de borgerliga är naturligtvis S och LO gemensamma utspel , bl.a. om att svenska kollektivavtal skall gälla för alla. Då är det dags att håna LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson och S-ledaren Stefan Löfven för att Karl-Petter tar en s.k. selfie med mobilkameran och lägger ut den på nätet fört att manifestera samhörighet och kamratskap från LO:s valkonferens. Genom att citera en av mörkblå borgerlighetens husgudar Margeret Thatcher kan Wolodarski beteckna detta som ett ”löjliga påfund”. Men det ”hemska” är ”personalunionen” att Stefan var ordförande i IF Metall och Karl-Petter facklig-politisk ombudsman i Löfvens metallförbund. Dessutom har Karl-Petter en plats i Socialdemokraternas verkställande utskott. Ja, nog är det Husbondens röst alltid!

Nej, naiv är ingen av de inblandade, särskilt inte Peter Wolodarski som har en klar agenda att om möjligt skada S.
Wolodarski blir dessutom orolig för att ”Thorwaldssons offensiva och debattglada framtoning… påminner till sin stil mer om en partiledare, medan Löfven fortfarande kan ge intryck av att betrakta politiska konflikter som en förhandling om ett nytt kollektivavtal. Detta precis som Wolodarskis privata farhågor om inflytande för LO skulle betyda något. Ja, i och med att han upphöjer dem till fakta i sin krönika så har han naturligtvis ett budskap såsom en Husbondens röst. Efter dessa påhopp börjar Wolodarski med en karaktärsanalys: Är Löfven för naiv för att vara politiker? Frågan skulle med samma pregnans kunna ställas till DNs chefredaktör: Är Wolodarski verkligen så naiv att han tror att Löfven som tidigare sagt nej till LOs utspel skulle låta sig styras av LOs ordförande. Nej, Wolodarski är inte så naiv utan tror sig med denna borgerliga hulliganism kunna dra några pluspoäng till den opionsmässigt uttjänta Högerallisansen.

Wolodarski är ute efter att så split, eller i vart fal ge bild av det
Han talar om det självklara för varje vänstersympatisör, nämligen om Socialdemokratiska partiet och LO såsom grenar av samma träd. Vad borgerliga har så svårt att förstå är just att man har samma rötter och att partiet inte egentligen har andra önskemål för folkflertalet än vad LOs medlemmar önskar sig: hyfsad lön, hyfsade arbetsvillkor, tryggad välfärd och ett samhälle som fungerar för alla inte bara för ett privilegierat fåtal. Istället talar Wolodarski om LOs ”olycksaliga påtryckningar” . Han nämner
• löntagarfonder, och glömmer att det var en fråga att försöka erövra den ekonomiska makten eller i vart fall inverka på den,
• ”rosornas krig” med svårigheter för finansminister Kjell-Olof Feldt (S), och glömmer att Feldt med sina medhjälpare ClaeS Eklund och Stefan Stern ville bedriva högerpolitik,
• samarbetet med Folkpartiet, och glömmer att LO bara ställde vissa vänsterkrav för samarbetet .
• att Mona Sahlin tvingades att inkludera Vänsterpartiet i det rödgröna samarbetet, och glömmer att opionsundersökningar pekade på att enda möjligheten till vänster var en trepartiregering samt att en stark falang inom partiet var de som ”tvingade” partiledaren att retirera.
Som framgår av mina kommentarer så saknar Wolodarskis påståenden verklighetsanknytning. Han är ute efter att skapa en bild av antagonism mellan LO och partiet. Man hör alltså återigen Husbondens röst.