Även Havel insåg betydelsen av solidaritet
När det gäller gnistan som tänder så anför Swartz en ung kvinnlig demonstrant som i Kiev deltog i protesterna mot landets regering och beskrev: Folk här föredrar trygghet framför frihet. Vi är passiva och tålmodiga. Vi är vana vid att någon annan bestämmer åt oss, men också att så slippa eget ansvar. Fast när man blir slagen av sin egen polis blir allt annorlunda. Då glömmer man bort tryggheten och tar upp kampen. Första delen av yttrandet stämmer väl med Reinfeldts konstateranden i Det sovande folket. Men så var det uppvaknandet. Swartz anför Václav Havel och kommunisternas diskriminering av honom såsom en son i en ”miljonärsfamilj” var ett uppvaknande. Vad Swartz inte nämner är att Havel på sin resa till presidentposten upptäckte just att hans frihetssträvan inte bara skulle leda till att miljonärssönerna också fick rätt till universitetsutbildning, utan bokstavligen att alla oavsett familjebakgrund skulle få den friheten. Frihetssträvan måste kompletteras med solidaritet. Detta är en läxa som delar av borgerligheten ännu inte gjort. Det är också därför solidaritet  såsom enda av vänsterns honnörsord undgått triangulering.

Kampen för demokrati och mänskliga rättigheter måste ständigt föras!
Själv har jag också upplevt gnistan som tänder. Min utgångspunkt var att min pappa var utpräglad patriarkal höger, dvs nyliberal moderat med modernt språkbruk. Jag själv var i skolan ordförande i Konservativ skolungdom, även om jag inom den ramen var ”besvärlig”. När jag sedan efter en heterosexuell ”karriär” vid 37 års ålder ”upptäckte” min homosexuella läggning och för första gången blev ordentligt kär, så blev jag urförbannad på ”inskolningen” i det ”enda” alternativet, nämligen ett heteronormativt liv. Än mer ilsken blev jag när jag fick erfara att mina föräldrar inte kunde på samma sätt som tidigare bekräfta mig och hur min dåvarande omgivning på ett mer eller mindre tydligt sätt inte ville ha med mitt nya jag att göra, eller rent av på olika sätt medverkade i homofobiska yttringar.  Visst fanns det också vänner som också ställde upp på mig. Jag höll också på att gå under när jag upptäckte att samhället så konsekvent inte ville ha med den homosexuelle Bo att göra, ja tom hade en sjukdomsdiagnos på mig. Jag har varit med om hela kampen fram till denna dag då jag alltså sedan den 1 maj 2009 är gift med min livskamrat sedan mer än 30 år. Men därför litar jag innerst inne varken på föräldrar, auktoriteter eller samhälle, utan förstår att kampen för demokrati och mänskliga rättigheter ständigt måste föras, först som vänsterpartist och nu som aktiv socialdemokrat.

Vi måste vakna!
Detta mitt uppvaknande har naturligtvis också fört med sig att jag, uppvuxen i borgerliga värderingar, har insett annat förtryck. Är det rimligt att kvinnor har lägre lön än män? Är det rimligt att en direktör tjänar fantasisummor, när arbetare får ut en bråkdel? Är ett pensionssystem rimligt som medför att majoriteten kvinnliga pensionärer lever under fattigdomsgränsen. Är det rimligt att skolor i fattiga områden har samma ekonomiska förutsättningar som skolor i en högborgerlig miljö. Är det rimligt att man bygger dyra bostadsrätter, när det saknas bostäder med överkomliga hyror. Är det rimligt att de redan bemedlade skall kunna göra avdrag för levnadskostnader genom ROT opch RUT? Är det rimligt att kultur förbehålls de som kan betala dyra inträden eller biljetter. Listan skulle kunna fylla flera artiklar. Men jag inser att min homosexualitet inte bara gett mig en underbar make och därmed ett drägligt liv utan också öppnat mina ögon för att se orättvisor, dvs gett mig mig möjlighet att se att ett fritt, demokratiskt samhälle utan solidaritet leder till samma förtryck - om ock på annat sätt - som det kommunistiska samhället.

Ett fritt, demokratiskt samhälle utan solidaritet leder till förtryck.
Visserligen talar Carl Swartz om att det är först när revolutionens tre franska ord hakar i varandra så uppstår ett demokratiskt samhälle. Och inte minst gäller det för välfärdssamhället – ty utan denna jämlikhet och solidaritet fria medborgare emellan skulle det inte vara möjligt att ta ut de skatter utan vilka det inte skulle kunna fungera. Han kopplar alltså också ihop frihet, jämlikhet, broderskap med solidaritet och säger att utan det sistnämnda går samhället snett. Vad Swartz undvikit – kanske därför att han skriver i en tidning med vänsterfobi - är just detta att ett nyliberalt fritt, demokratiskt samhälle är lika förtryckande och begränsande som ett kommunistiskt. I det ena fallet gynnas de rika och missgynnas de fattiga, i det andra vänder man på steken. Anständig demokrati uppstår först där tillämpar solidaritet. Kanske är skattsedeln ett indicium härvidlag, som Swartz hävdar - men ger knappast hela bilden.