Nyliberalismen och ”valfrihetslösningar” har kört Sverige i botten i flera avseenden
2014-01-14, 22:04 Permalink
Andra bloggar om: Socialdemokrati Nyliberalism Marknadslösningar Jämlikhet Blandekonomi. gemensamma lösningar Anne-marie lindgren Bo widegren
"Privat vinstintresse är inte ett bra styrmedel inom skola, vård och omsorg och måste hållas under stark politisk kontroll." Denna försiktiga formulering kan man inte invända mot.
Men om jag nu får vara petig, så kan jag inte bokstavligen hålla med om att Marknaden har visat sig inte klara järnvägstrafiken. De kraftiga volymökningarna av både passagerarantal och gods talar motsatt språk. Däremot kan man tala om ett katastrofalt misslyckande för systemet med upphandling av banunderhållet från en statlig och ett stort antal privata aktörer. En fjärdedel av tågförseningarna beror på orsaker, som tågoperatörerna råder över, och tre fjärdedelar på orsaker som Trafikverket råder över. Ingen av den senaste tidens urspårningar beror på fel på den rullande materielen, utan på av Trafikverket kända spårfel. För att ett system med upphandling av banunderhåll ska fungera och ge några vinster, krävs frikostiga bandispositioner, och sådana kan inte ges på järnvägar med mycket trafik utan inställda tåg och trafikstörningar som följd. Underhållet av de järnvägarna bör alltså utföras i statens egen regi. Bo Widegren: Järnvägstrafiken står för både tågen och bandelen så fel var väl inte mitt sammanfattande påstående. Jag menar att det om man nu skall specificera finns även andra orsaker och det är just uppdelningen på olika aktörer både när det gäller planering och underhåll av bandelen. Och om jag får vara petig vad är det för rim och reson att tillåta volymökningar så att tillräckligt omfattande bandisposition för underhåll inte kan ges? Överhuvudtaget är den övergripande styrningen eftersatt just genom att så många delar överlämnats till Marknaden just det jag påstod.
Marknadsliberalernas misstag är att de tror att kapitalismen är självreglerande när den i själva verket är självförstörande. Därför behövs regleringar även av områden, där marknadsekonomin till synes fungerar alldeles utmärkt. Frågan är då om det finns områden där det behövs särskilt kraftiga regleringar för att en konkurrensutsättning ska fungera, och om det finns områden som inte alls lämpar sig för konkurrensutsättning. Jag menar att järnvägsTRAFIKEN är ett exempel på det första och att järnvägsUNDERHÅLLET är ett exempel på det andra, vad gäller starkt trafikerade bandelar.
Det är emellertid inte så, att de bandispositioner för underhållsåtgärder, som kan ges per dygn eller vecka, inte räcker till. Men man måste anpassa arbetssättet till bandispositionernas längd. Med korta arbetspass för att tåg ska passera blir det lite effektiva arbetstid i procent av total arbetstid. Personal och maskiner kostar pengar oavsett om de utnyttjas effektivt, eller inte. Dessutom ställer försenade tåg till det, så att ett arbetspass kanske inte alls kan utnyttjas. För att en entreprenör ska kunna räkna på ett anbud, måste han kunna göra en säker uppskattning av hur lång tid sammanlagt (effektiv arbetstid + spilltid + återställande av spåret i trafikdugligt skick efter varje arbetspass + transport av maskiner till uppställningsspår) jobbet kommer att ta. När Trafikverkets gd Gunnar Malm påstår att entreprenörerna kan göra jobben 25 % billigare, jämfört med om de görs i statens egen regi, så är det en jämförelse mellan olika arbetsmetoder (mellan bandispositioner av olika längd) och inte mellan olika utförare. Vad Gunnar Malm än har inbillat regeringen, så kan personal med staten som arbetsgivare arbeta lika effektivt som personal med en privat arbetsgivare. Det finns alltså en konflikt mellan låga kostnader och höga "vinster" i banunderhållet, och få förseningar, låga kostnader och höga vinster i trafiken. Högre kostnader för banunderhållet borde alltså kompenseras med högre vinster i trafiken, om man gör en samhällsekonomisk i stället för företagsekonomisk kalkyl. Men konkurrensutsättningen och upphandlingen av banunderhållet bygger på enbart på företagsekonomiska kalkyler, vilket strider mot en grundprincip i det trafikpolitiska beslutet 1988. Enligt detta beslut betalar tågbolagen banavgifter, som motsvarar den samhällsekonomiska kostnad som varje enskilt tåg orsakar. Man kan diskutera om dessa avgifter är för låga, men det är en politiskt känslig fråga. Men hur som helst borde tågbolagen få det som de betalar för, nämligen spår att köra på vid fastställda tider, och inte bara på de tider, som ger de största vinsterna för underhållsbolagen, så att de kan pressa sina anbud Banunderhåll är inget självändamål, utan det är till för tågbolagen, som är till för sina kunder, d.v.s. resenärer och godstransportköpare. Jag hoppas härmed ha förklarat varför det går bra att köra tåg i privat regi och varför det inte går lika bra att bedriva banunderhåll i privat regi. De påstådda 25 % vinsterna med nuvarande upphandlingssystem av banunderhåll är närmast att beteckna som en bluff, som regeringen har gått på . Dessutom verkar det som att Trafikverket medvetet sparar ihop lindriga fel, som borde åtgärdas akut, till det periodiska underhållet, med ren chanstagning att de lindriga felen inte ska förvärras och bli allvarliga fel under tiden. Nya kommentarer kan ej göras för detta blogginlägg! |