Varför skäller man inte på litteratur!!
Krusell drar parallell till litteraturpriset och undrar varför Alice Munros verk inte analyseras på samma sätt pristagare i ekonomi? Kanske beror det på att litteratur innefattar nyskapande medan ekonomi på något sätt innefattar en beskrivning av ett ekonomisk sammanhang som på något sätt redan existerar i samhället. Jag vill ingalunda förneka att detta kan fordra väl så skarp intelligens för att rätt förstå sammanhangen, men på något sätt innefattar ekonomi alltid anlays av något som existerar. Krusell har många frågor om varför man inte ”respekterar” ekonomipristagare lika högt. Han säger själv att ”konkret ekonomisk politik måste oftast bygga på avvägningar mellan fattiga och rika, unga och gamla, eller till och med ställa dagens samhällsinvånare mot framtida generationer...” Hur sant är detta när man tänker på en ekonomipristagare som Milton Friedman för att ta ett extremt exempel. Det är ju så att i själva den ekonomiska analysen invävs en rad rent politiska värderingar, eller i vart fall antaganden om verkligheten som får politiska konsekvenser. Och då är frågan är ekonomerna också experter på masspsykologi och samhällsfunktion? Eller är de på dessa områden rent av amatörer med en politisk agenda?
Är det ovetenskapligt att peka på att ekonomer är som metrologer: ibland stämmer det ibland inte...
Som icke-ekonom fäster man sig vid att ekonomer inte förutsagt de kriser som nu drabbat oss alla. Vi har ett par gånger varit på gränsen till katastrof därför att ekonomerna inte kunnat förutsäga vad som skulle hända. Ingen varnade för kraschen hos Lehman Brothers och dess konsekvenser. Ytterst få ekonomer har varnat för derivathandel överskuldsättning. Länder som Grekland, Spanien, Portugal Italien lider fortfarande svårt av sviterna av finanskraschen och ingen ekonom kommit med konstruktiva lösningar utom att halvera vissa medlemsländers ekonomi med stort lidande för medborgarna. Ja, där är väl i stort enda undantaget Paul Krugman. För att nu inte tala om att ekonomer – tillsammans med alla EMU-freaks - utmålade oss nejare som inskränkta; man kan påminna om att de flesta ekonomer nu tvingats ändra sig för att prisa folkets vishet. Så där segrade det ”allmänna tyckandet” över vetenskapligheten. Ytterligare ett allvarligt kapitel är ett ekonomisk systematiskt tänkande som New Public Management som utgör en fara för att välfärdsverksamhet skall fullgöra det syfte som inte är av ekonomisk art på sätt på sätt jag beskrivit i en tidgigare blogg. alltså det som bl.a. Marciej Zaremba så väl beskrivit i Patientens pris. Så om ekonomi är vetenskap så finns det i alla fall fallgropar när den konfronteras med verkligheten!
Välfärdsföretagande är schizofrent!
Jag kan inte finna annat än att ekonomerna verkligen är värda hård kritisk granskning. Deras slutsatser måste sättas under debatt för att risken för olyckliga politiska och sociala konsekvenser skall minimeras. Detta bl.a. att det finns stor risk att de genom sina teorier blir rådgivare till högerpolitiker som Friedman till Reagan, Nixon, Thatcher, Pinochet. Friedman förespråkade också total avreglering, vilket bl.a. i vår egen ekonomi gett vådliga konsekvenser. Härigenom förskjuts det egentliga målet med verksamheten, exempelvis god utbildning, till vinstmaximering. Ekonomer är precis som jurister experter utan politisk mandat och skall därför i en demokrati inte tillåtas överta rollen som beslutsfattare från politikerna. Det är alltså inget fel på avreglering på vissa därför avpassade områden eller företagsamhet med vinstmaximering som företagsmål, men inte exempelvis när det gäller sjukvård, omsorg och skola. Detta har Nina Björk så träffande uttryckt i en krönika i Godmorgon, Världen! Men frågan är om ekonomer har tillräcklig självkritik att varna för begränsningar av ekonomiskt tänkande eller tror de fortfarande att vi tillhör rasen Homo economicus.
