Åvilar ansvaret främst domstolarna?
För ungefär en månad sedan skrev jag Ansvaret för Quickdomarna åvilar främst domstolsjuristerna eftersom domstolen ytterst har ansvaret för att brottsutredningen är fullständig!  Björn Elbrandt som talar om haveri för rättspsykiatrin och vill åtala van der Kwast och civilrättsprofessorn Mårten Schultz – som måhända är bra i civilrätt – tycker det är fel att anklaga Quick-domare och åklagare för brott. Flera har otydliga omkväden såsom Lambertz som inte tycker det handlar om rätytsskandal och Borgström som skyller ifrån sig att han inte ingrep. Jag bara konstaterar att undanröjer man åtta morddomar beträffande en viss person, så har något gått åt helvete fel.
Inget systemfel utan ett hanteringsfel hos juristdomarna
I dagens program på public service är det kanske rörigare när bl.a. Göran Lambertz och Leif G W Persson skall drabba samman. Det är naturligtvis bekvämt att skylla på en avliden person psykiatern Margit Norell som satt som en spindel i nätet kring Quick och tillhandhöll personlig terapi, handledning och teoretisk modell för alla som ingick i behandlingsteamet på Säter för Quick. Men det avgörande, som numera uppdagats, är åklagarens expert, som också var expertvittne i flera rättegångar, psykologiprofessorn Sven-Åke Christiansson hade samma terapeut och handledare . Visst kan han kritiseras att han som proffsvittne inte klargjorde bakgrunden. Och nu har justitieministern utnämnt en utredare professorn Daniel Tarschys i statsvetenskap vid Stockholms universitet att utreda ansvarsfrågan och föreslå åtgärder att motverka ett upprepande. För min del handlar det inte så mycket om ett systemfel utan om ett hanteringsfel hos juristdomarna.

Ansvaret åvilar domarna och domstolsväsendet!
Enligt min mening finns det bara en skribent som fångat ansvarsfrågans essens, nämligen Maciej Zaremba Domarna abdikerade från sin uppgift . Det är domarna som legat till grund för Quicks vistelse bakom lås och bom på Säter trots att han numera konstaterats oskyldig. Domarna utfärdas av jurister. Det är alltså dessa jurister som inte förmått tränga in i verkligheten utan alltså litat på vad man hörde.

• Varför klarla ingen bakgrunden att både expertvittnet och Quicks terapeuter hade samma källa?
• Varför granskade ingen det säregna sättet att bedriva förundersökning med hjälp av behandlingsterapeuter och att förhören till delar skedde under stark medicinering?
• Varför granskades inte den teoretiska bakgrunden till den psykologiska förklaringsmodell som hävdades (modellen var nämligen ifrågasatt)?

Det handlar om att tränga in i bevisningen och se vad den vilar på. Detta är måhända försummelse av åklagaren, de åberopade expertvittnena, den åtalade, behandlingsteamet på Säter eller Margit Norell. Möjligen är det också försvarens angelägenhet och försummelse härvidlag är inte ursäktad av hans förhållande till klienten. Men det är domarnas uppgift att värdera bevisningen och ifrågasätta den. Och här har domarna och domstolarna uppenbarligen falerat. Vad än Lambertz säger så borde varje ärlig jurist erkänna att det är vi jurister som har ansvaret för den största rättsskandalen i mannaminne.