New Public Magament är inte en modell att bota, att vårda att lära ut.
En annan aspekt är att – som det heter i presentationen för näringslivsinstitutet – ”Forskarna vid IFN förenas av övertygelsen att nationalekonomisk metod erbjuder ett kraftfullt verktyg för att förstå samhället”. I detta ligger nog den största kritiken som Stefan Löfven tagit upp och benämnt bl.a. ”marknadsexperiment” nämligen att enbart ekonomiskt synsätt i en verksamhet som vård, omsorg och skola blir förödande då man helt enkelt missar det mer mjuka målet med verksamheten, att bota, att vårda att lära ut. Jag har skrivit om det flera gånger Vi socialdemokrater säger: Välfärdens proffs skall få vara proffs! - Välfärd, rättsväsende mm går inte stt styra som enkel varuproduktion! Det destuktiva i NPM o likn inneburit har noga beskrivits av Marciej Zaremba i Patientens pris : ett reportage om den svenska sjukvården och marknaden, vilket i sin tur bygger på artiklar i Dagens Nyheter NPM har också ingående kritiserats av idéhistorikern Sverker Sörlin Den svenska skolans ödesväg och forskaren i internationell politisk ekonomi, freds- och utvecklingsstudier Jens Stilhoff Sörensen Det postdemokratiska samhället och Den tysta revolutionen. Forskaren Paul Batalden, som studerat strategier för att förbättra hälso- och sjukvården .
Garanterar NPM verkligen skattebetalarna god kvalitet i välfärd?
Eklund och Kelman påstår att med NPM så "garanterar man att skattebetalarna får god kvalitet med utvärdering och nedläggning av dåliga skolor och sjukhus". Detta är NPM-modellens syfte. Därför håller de inte med Löfven. Och här ser man professorernas skygglappar! I offentlig varksamhet så handlar det om att ge alla i vårt avlånga land bra välfärd. Det innebär att en dålig skola i Lycksele inte bara kan läggas ned utan den måste förbättras så att den blir bra. På samma sätt måste en dålig vårdcental i Värnamo få ökade anslag och bättre ledning så att den blir bra. Visst skall man se att en verksamhets resultaten blir bra men hur mäter man undervisning av elever med problem eller ens skolprovsutfall, är det rimligt att utvärdera en hjärtklinik enbart med betraktande av dödsfrekvens, en distiktssköterskas arbete i antalet mottagna patienter oavsett om det innebär barnavård eller omläggning av sår. Idén om att beställare skall ”definiera kvalitet, mäta och följa upp resultaten” är ganska absurd då man alltså ställer proffsen som utför vården, omsorgen eller undervisningen utanför. När författarna försöker använda Gustav Möllers tanke: ”Endast det bästa är gott nog åt folket” såsom någon slags argument för resultatstyrning enligt NPM-modell är det ett bedrägligt sätt att rida på denne gamle socialdemokrats auktoritet. En rad forskare har i replik vänt sig mot Eklunds och Kelmans resonemang All kvalitet kan inte mätas. Sammantaget representerar NPM en helt annan logik än den som grundas i ett professionellt ansvarstagande. Det senare vilar på ömsesidig tillit och moraliskt omdöme, det vill säga ett förhållningssätt i relationer som NPM snarast undergräver genom sina mätsystem för standarder och förutbestämda indikatorer.
Vinst i välfärden en huvudpoäng
Precis som Eklunds arbetsgivare vill man dölja att syftet att med pläderingen för NPM är att öka möjligheten till privatisering av välfärden och att denna verksamhet skall generera vinster till ägarna. Men varför skall man på en vårdcentral, som Zaremba beskriver, helt plötsligt ta in fler patienter av viss typ, som ger mer ”betalt”, varför skall man på ett sjukhus se till att operera ett visst antal patienter med en viss ”välbetald” diagnos? Detta är ju sjukt och visar med all änskvärd tydlighet att NPM och besläktade resultatstyrningssystem är felkonstruerade och leder till en förvanskad verksamhet. Välfärdsverksamheten måste vara behovsstyrd och resultatresonemang är därför malplacerade. Hur man än trollar med knäna så är löpande-band-tillverkning inte jämförbar med vård, omsorg och skola. Däremot är det självklart att kostnadsaspekten måste övervägas men då får man tänka på nytt. Då bör man inte vända sig enbart till ekonomer, då det förvrider hela perspektivet och det var tyvärr det som skedde bl.a. i Arbetarrörelsens 90-talsgrupp under Eklunds ledning.
