Jag känner en lätt förundran över att politiska bedömare (ledarskribenter såväl som politiska reportrar) verkar se så statiskt på det offensiva initiativ i regeringsfrågan som Stefan Löfven har tagit. Självklart skriker nu allianspartiernas ledare högt av indignation, eller rädsla. För vad säger att just nuvarande partiledare för C och Fp sitter kvar eller har samma styrkraft över sina partier om de förlorar och det blir ett regimskifte?

Många politiska bedömare har inte förstått hur illa vanliga väljare tycker om den cementerade blockpolitiken. De vet att alla goda förslag inte ryms enbart inom den ena halvan av riksdagen eller fullmäktige. Hur fördummande det är viss exempelvis av det sätt på vilket den borgerliga majoriteten uppträder i Stockholms läns landsting. Beslut som får breda och långsiktiga konsekvenser bereds som om det inte existerar en opposition. Nämnderna blir transportkompanier och inte ett beslutsforum i demokratins egentliga anda.

En stark ledare som inger förtroende, som har förhandlingsvana och som upplevs som ansvarskännande, kan ha en mycket starkare dragningskraft än vad vi som är inne i det politiska systemet – politiker och proffsbedömare – kan förstå. Eller som Ulf Bjereld konstaterar: ”Nu väntar en intensiv kamp om vilken av dessa tolkningar som skall få fäste i den offentliga debatten och i folkopinionen. Styvnackad blockpolitik á la allianspartierna eller öppenhet för blocköverskridande regering á la Socialdemokraterna.”.

Det är hög tid för en regeringsbildning som har så bred förankring som möjligt över blockgränsen!