Det nyliberala gnället på allt vänster om Hägglund är en konstant
I dag har Eric Helmersson tungomålstalat i Vänsterns missnöje är ett konstant värde. Han ondgör sig med exempel från Lukas Moodysson nya film ”Vi är bäst” över vänstern, som gärna återvänder 1980-talet då Sverige var som jämlikast och inkomstskillnader aldrig varit lägre.  Detta efter decennier av S-styre och blott fyra års borgerligt maktinnehav... I dag är 1980 därmed något av år noll för regeringens kritiker. En utopi att sträva efter. Oppositionen kommer fram till valet att försitta få chanser att poängtera hur alliansen fullständigt skövlat den svenska välfärden. Löfven & Co vill tillbaka till framtiden fast tvärtom – fram mot dåtiden... ”En leopard kan inte ändra sina fläckar”, påstod profeten Jeremia, och lika lite kan nog vänstern ändra sitt missnöje med sakernas tillstånd. Någonstans känns det ändå rätt tryggt. Åtminstone en koefficient är konstant. Riktigt litterärt och Helmersson har också fått ett pris för nyliberalt ljugande.

Om Helmersson säger man hellre att ränderna går aldrig ur
Nog är det väl märkligt att en ledarkrönikör inte har något enda fragment av sakskäl att peka på i form av brister i program eller den retorik ett parti – eller en vänster – för. I en trespaltare! Utan bara ett  utdraget okvädande av vänsterkrafter med litet tingel tangel om Moodysson, Ulf Lundell, Ebba Grön och KSMB. När han sedan åberopar Jeremia i sin predikan och åberopar leopardens fläcker till stöd för att vänstern är sig lik, så är bottennappet ett faktum. Satsen om leopardens fläckar är lika gångbart för Erik Helmersson med hans ständiga nyliberala gläfsande på vänstern. Kanske borde man om Helmersson hellre säga att ränderna går aldrig ur!