Det patetiska talet om EU som ett fredprojket.
Kajsa Ekis Ekman har kommit ut med boken Skulden – eurokrisen sedd från Aten, Leopard 2013. Den är i många stycken befriande läsning, då svenska media ofta haft vinklingen ”de lata grekerna” istället för att placera skulden där den hör hemma, nämligen hos Eurons oförmåga att anpassa sig till den ekonomiska verkligheten i olika medlemsmarknader. Under vägen till detta så skissar hon en bild av hela EU-projketet som vänder upp och ned på hela det ståtliga talet om fredsprojekt  osv som redan tidigare föreföll ganska patetiskt. Uppgifterna i denna blogg är tagna från kapitlet Euron – kapitalets nya kläder. Det är symtomatiskt att recensionen i SvD är kritisk och boken påstås ”sakna djup” , GP tycker den är för mycket på vänsterkanten , Expressen tycker att hon fastnatt i att ”det som hänt är kapitalets och eliternas fel”, medan Aftonbladet är positiv.

Europas storföretagare/kapitalister är EU-projektets arkitekter
Enligt Kajsa Ekis Ekman var Europas företagsledare missnöjda med vad man kallade ”stagflation”, kombinationen av stagnation och inflation. Det mesta finns antecknat på ERTs – European Round Table of industrialist - hemsida Man noterade att lönsamheten inte hämtat sig efter oljekrisen1973. Det var också en tid när den ekonomiska jämvikten ökade. Arbetarrörelsen var stark och hade regeringsmakten i många länder. De 17 av västeuropas främsta industriledare – bl.a. Pehr G. Gyllenhammar - träffades i början av 1980-talet i Bryssel och var frustrerade över att europeiska kapitalet tappat mark med ”höga kostnader och låga profiter” med en nationsvis fragmenterad marknad och regeringar som ”la sig i överdrivet mycket”. Man var visserligen rädd för den globala konkurrensen med insåg att man höll på att bli omsprungna av Japan och USA. Man behövde en större bas.                                            

”En direktingång till EU-kommissionen”.
Företagsledarna bestämde sig för att blåsa liv i Europagemenskapen som dittills varit mer av en tullunion. Phillipschefen utarbetade ett förslag Europe 1990. Detta låg till grund för det av EG 1992 antagna Maastrichfördraget. De fyra friheterna, nämligen frihet för kapital, varor, tjänster och personer, överordnades nationell politik. Valutakontroller, handelshinder och tullar avskaffades. En gemensam marknad och flexibla arbetsvillkor tillät europeiska företag att operera fritt. Senare gavs företag rätt att verka i andra medlemsländer utan att följa kollektivavtal och medbestämmande. Facket fråntogs rätten att motsätta sig oseriösa entreprenörer. Förändringarna var massiva och Europas hela samhällsliv omstrukturerades. Kapitalet hade skaffat sig en institution, EU, som tillät det att ställa sig över nationella lagaroch parlament, eller som Pehr G. Gyllenhammar uttryckt det i sin självbiografi, ”en direktingång till EU-kommissionen”

Rafinerad lösning med övernationell domstol som dömer enligt kapitalisternas lagstiftning
Kajsa Ekis Ekman fortsätter med den senare utvecklingen i EU och Euro-projektet, men till det återkommer jag. En egen reflexion är att själva EU-projektet är ännu mer rafinerat. De fyra friheterna såsom någon slags stolt portalparagraf skulle kunna göras dräglig om den s.k. sociala stadgan, där en del medborgares demokratiska rättigheter listats, gjorts i vart fall jämbördig med dessa friheter. Men detta motsatte sig de krafter som just syftade till att nationalstaten inte skulle kunna lägga sig i; det är en gåta hur Socialdemokraterna under Mona Sahlins ledning utan att avvakta utredning godtog Lissabonfördraget med den underordnade sociala stadgan. För att själva slippa ta konflikter tillsattes en övernationell domstol av jurister som skulle särskilt bevaka att de fyra friheterna inte på något sätt inskränktes genom nationella domar och beslut på alla politiska nivåer från parlament till minsta kommunal nämnd.

Är alla på vänsterkanten blinda?
Man måste beundra dem som skickligt med falska toner om fredsprojekt och nödvändigheten av att binda Tyskland till Europa lurat in arbetarröelsen i       detta kaspitalistiska ekorrhjul. Kan ni tänka er: inte ett beslut fattas där man inte måste ta hänsyn till kapitalets frihet. Eller att fackföreningsrörelsen måste finna sig i att utländska företag kan strunta i kollektivavtal och företagen i medbestämmandelagen. Att stilla åse hur lönerna dumpas. Har vi löntagare sovit alltför länge och nu vaknat upp i en verklighet där kapitalisterna tagit makten i samhället? Och varför ser än i dag inte alla debattörer på vänsterkanten detta? I vart fall måste vi socialdemokrater formulera en strategi att återta makten i EU. Vi har visserligen fortfarande rösträtt, men besluten av de politiska organ vi väljer kan upphävas av juristerna i EU-domstolen. Allt är bara absurt! Det är omöjligt att lagstifta för att begränsa kapitalisterna frihet.  Vi är bakbundna! Och tillbaka ungefär 100 år i tiden när gulaschbaroner och andra profitörer fritt skodde sig på arbetarnas arbetsflit.