Besvikelsen stor när 56 % sa nej och bara 42 JA, ett tydligt utslag
DN vädrade sin besvikelse i samband med valdagen den 14 september 2003 i ledare bl.a. Tomheten i centrum och i Myntet är kastat menar man efter omröstningen är det juridiskt sett klart och politiskt legitimitet föreligger. Däremot ifrågasätts folkomröstningen "moraliskt" eftersom man inte visste vilken fråga väljarna svarade på! I ledaren citerar DN som sammanfattning etnologiprofessorn Åke Daun, som på DN Debatt (24/8) beskrev: det svenska EU-motståndet som en kombination av högmod och självtillräcklighet: "Enligt det svenska mentala kulturarvet anses det icke-nordiska Europa hålla sig med hemmafruar och hembiträden, klassklyftor och tiggare, egoism, cynism, katolicism och nationalism, nattklubbar och bordeller och rödvin till lunchen." Är det någon mer än jag som fattar ledarskribentens poäng – dessa korkade, dumma egocentriska väljare!
Hela etablisemanget vrålade rösta JA
När opinionssiffrorna visade på nejseger trots att så gott som samtliga media och alla partiledarna utom Vänster-, Center- och Miljöpartiet talade om för väljarna att rösta JA! Så inleddes 1 september en sista Operation övertalning. LOs ordförande Wanja Lundby-Wedin gick gemensamt ut med ordförandena i Saco, Tco, Landstingsförbundet, Kommunförbundet och vd:n för Svenskt Näringsliv för att övertyga de skeptiska och osäkra väljarna om att rösta ja ”En övergång till den gemensamma valutan skapar förutsättningar för ökad handel, bättre tillväxt, högre inkomster och större skatteunderlag, vilket i sin tur ökar möjligheterna för högre välstånd och välfärd.” I en ledare dagen innan hade nejlägret beskrivits som ”en koalition av euroskeptiska centerpartister, miljöpartister, före detta kommunister och diverse direktörer får det att låta som om svensk ekonomi skulle raseras i fall penningpolitiken börjar skötas av Europeiska centralbanken i Frankfurt.”
Slutsats: Det mesta nej sa bekräftas och det ja sa jävas av verkligheten!
Ja-sidan:
• Att säkra freden i Europa. Består även nu vid nej!
• Att få politiskt inflytande, sitta med vid bordet och undvika marginalisering. Undersökningar visar vårt inflytande är stort!
• Att euron blir en trygg hamn vid internationell finansiell oro. JASÅ!.
• Att ett nej leder till främlingshat. Ökat i länder som skadats av Euron!
• Att få lägre skatter (högerpolitiker). Vi har lägre skatter än på länge!
• Att få politisk makt över marknaden (vänsterpolitiker). Centraliseringen har ökat och makten över marknaden minskat!
Nej-sidan:
• Att hög och stabil sysselsättning och god lönsamhet i företagen kräver en egen valuta och en nationell penningpolitik. I dag anser ekonomer att vår stabilitet och samhällsekonmiska balans har sin grund i Kronan!
• Att en enda valuta och samma penningpolitik för 25-30 länder med helt olika ekonomier är ett högriskprojekt. Se på eurokrisen med en extrem arbetslöshet, fallande produktion och ofantligt skuldberg
• Att makten inte skall flytta till Bryssel. Euron driver nu fram mer maktöverföring i form av finanspolitisk samordning och bankunion men det pågår en diskussion om ta tillbaka politisk makt från EU.
Om nu vi Nej-sägare hade i stort sett rätt och Ja-sägarna fel så frågar man sig hur man i dag 10 år senare skulle fördela de tillmälen som tilldelades oss nej-väljare efter omröstningen? Jag tänker på inskränkt? Orealistisk? Korkad? Oansvarig? Okunnig? Störtar Sverige i fördärvet? Osv. Och är det en enda av alla dessa besserwissers som bett om ursäkt för att man uttalade sig så om oss? Vet du någon? Till saken hör att man brukar beskriva kampen inför folkomröstningen såsom en kamp mellan David och Goliat, då alluderande på att mertalet resurser både pekuniärt och kommunikationsmässigt ställdes till Ja-sidans förfogande. Det nyss påtalade speglar alltså en maktens arrogans och oförsynthet av stora mått.
Ett rungande nej – men till vad?
Man tog t.o.m. kvasivetenskap till hjälp för att beskriva kännetecken på de som röstade ja resp. nej. av Lars Nord (numera professor i politisk kommunikation) och Jesper Strömbäck (professor i medie- och kommunikationsvetenskap). Ja-sägaren beskrivs som en högutbildad man, med medelhög eller hög inkomst, Sacoansluten, Politiskt intresserad storstadsbo med tilltro till politiker, röstar på M eller FP med stark partiidentifikation, har stora kunskaper om EMU och anser EMU-medlemsskap viktigt. Nejsägaren däremot är lågutbildad kvinna, med låg eller medelinkomst, LO-ansluten, Politiskt ointresserad landsbygdsbo med misstro mot politiker, röstar på MP, V, C , KD eller S med låg eller ingen partiidentifi kation, har små kunskaper om EMU och anser EMU-medlemsskap oviktigt för Sveriges framtid. Redan omröstningssiffrorna tycks jäva den beskrivningen. Sedan kan man lägga kognitiva och andra teorier över det enkla faktum att Svenska Folket ville behålla makten över penningpolitiken i Sverige. Något som visat sig klokt. Det hör till saken att jag inte hittat hänvisning till uppsatsen på de båda professorernas på nätet intagna listor över publikationer.
Okvädandena av nejväljarna kvarstår oursäktade
Idag talar Nejsidans kampanjledare om Årsdagen som visar att folket hade rätt . Men någon ursäkt från politiska motståndare som hånade nejsägarna och frånkände oss allt vett lyser helt med sin frånvaro. Vi som är litet äldre minns hur ni yttrade er och fullständigt kastade alla principer om demokrati, yttrandsefrihet och väljarrespekt överbord. Man får nöja sig med SvDs politiske redaktör Per Gudmundsons blänkare om den ”i mångt och mycket bisarra kampanjen, där ja-sidan ibland drev närmast löjeväckande skräckpropaganda”.