Block = värdegemenskap
Om man nu ser till detta med block så är det ju egentligen bara ett annat ord för värdegemenskap. Men block är ett fult ord och värdegemenskap ett vackert ord. Men låt oss då fundera över gemensamma värden. De borgerliga vill i grunden ha ett samhälle där alla skall klara sig själva och de talar föraktfullt om bidragssamhället och hellre skattesänkningar. Man hävdar en individuell frihet även om det får bedrövliga konsekvenser för andra. Man vill på lång sikt gå in i NATO och bli medlem i EURO-samarbetet. På vänsterkanten finns i princip åsikten att offentliga sektorn skall bedrivas utan vinstuttag – i vart fall har både V och MP kongressbeslut på detta. Grunden är också att välfärd skall ges medborgarna efter behov och kostnaden härför skall fördelas efter förmåga. Skattefrälse genom eskalerande ROT och RUT och JOBBavdrag skall avvecklas. Offentliga tjänster skall organiseras så att de kommeer medborgarna till godo efter behov inte efter bostadsort eller plånbok. Det finns ett flertal andra faktorer som markerar blockmedlemmarnas ideologi. Jag kan inte finna det annat än säreget om samverkansgränserna utlades utan att beakta partiernas grundläggande värderingar. Allt snack om att upphäva blockpolitiken är alltså en omöjlighet om man inte är schizofren.

Inom Socialdemokrati har samverkan med V en alldeles särskild laddning
Man skulle kunna tycka att det vore helt oproblematisk för S att samverka med V eftersom vi ju har samma ursprung: arbetarrörelsen. Men arbetarrörelsen splittrades på 10-20-talet i en revolutionär och en evolutionär gren. I den senare dominerade Socialdemokraterna medan den förra var splittrad och så småningom bildades Sveriges Kommunistiska Parti, som blev Vänsterpartiet Kommunisterna och – när den revolutionära grunden avlägsnats på 1970-talet genom bl.a. CH Hermansson och Jörn Svensson - Vänsterpartiet. Det förekom en hätsk konkurrens mellan S och Kommunisterna om makten i fackföreningarna. Denna tog sig ibland rent groteska former, såsom att på 1940-talet byggdes ut en underrättelseverksamhet genom partiets arbetsplatsombud, vilket under 1950 genom Torsten Nilsson och Sven Andersson kom att samordnas med SÄPO. Detta kom senare att avslöjas som IB-affären. Vad jag förstår har Socialdemokraterna än i dag inte gjort upp med denna fula fläck i sin historia.

Kan vi lämna spöken därhän?  Eller behöver vi dem rent av själva? 
Per Wirtén skrev på dagens Arne 2010 Sluta tro på spöken. Det äger fortfarande aktualitet.
Att än i dag i praktisk politik odla antipatier mot vårt systerparti V är inte bara mot denna bakgrund oförskämt odemokratiskt utan är att ägna sig åt spökberättelser. På den borgerliga kanten ägnar man sig alltid på DNs och SvDs ledarredaktioner åt dessa spökberättelser inför val. Men finns det någon som i dag kan säga att det faktiskt är annat än spöken? Kanske vi skall resa oss upp och vägra att gå i borgarnas ledband när det gäller arbetarrörelens historia och vad som gäller i dag? Bara en enkel fråga!