Övergivandets pedagogik
Annika Ström Melin skriver träffande i dag en ledare John Bauer: Elever betalar för pedagogiska luftslott och hon kallar detta övergivandets pedagogik . Hon skriver att hon har svårt att förhålla sig distanserad till en del av dess konsekvenser: den eländiga undervisningen ... lärarna kallades mentorer och 12-åringarna fick lägga upp sitt eget schema... inga läroböcker, ingen gymnastik och inga läxor.. John Bauer har betonat allt sådant som förhoppningsvis har blivit avskräckande signaler: projektarbeten, självständigt lärande och egna datorer. Det var slappt på John Bauer och på nätet finns gott om avskräckande vittnesmål om ödslig samvaro med datorer under lärarlösa lektioner. Inte konstigt att skolorna gick med vinst – och att många barn gav upp

Undermåliga förhållanden ger god vinst till privata skolägare

För ett år sedan levererade Skolinspektionen förödande kritik. Granskningen rörde nio av JB-koncernens gymnasieskolor och i Jönköping ansågs problemen vara särskilt allvarliga. Studieresultaten var usla och det mesta av det som borde utmärka en bra skola saknades: bibliotek, systematiskt kvalitetsarbete, trygghet och studiero. Att både lärare och elever sedan dess har flytt är inte märkligt. När JB:s gymnasium i Jönköping läggs ned är det därför snarast ett gott tecken.. Det bedrövliga är att elever som trodde att de valt en bra skola får betala priset för ett pedagogiskt misslyckande. Jo just det i dag så lägger man ned och ställer 10.500 skolelever utan undervisning. Och vem är skyldig att genast se till att skolgången fungerar när privata ägare inte längre anser sig ha tillräckligt stora vinster på skolorna?

Nyliberala stuket sitter i alla fall hårt i.

Nu hör det till saken att DN är en borgerlig tidning och Annika Ström Melin, liksom övriga på ledaravdelningen visserligen kallar sig liberala men egentligen är nyliberala i meningen att allt annat än offentlig verksamhet är bättre. Därför skriver Annika Ström Melin också i samma ledare: ”... övergivandets pedagogik utmärker inte enbart friskolor. I dag finns säkert Kunskapsskolor som fungerar väl och kommunala skolor som låter eleverna ägna sig åt eviga projektarbeten. Med bra ledning och skickliga lärare spelar det mindre roll vad skolan kallas”. Men är det verkligen sant? I Ström Melins egen text antyddes ju att vinsten spelade en avgörande roll för ägaren och att pedagogiken styrdes av detta och alltså kunde kallas luftslott. Ovanför på ledarsidan utvecklarLena Andersson ett intelligent resonemang om att helt fria valmöjligheter när det gäller välfärd stämmer illa: Ur ett visst perspektiv ser välfärdsstaten god och rationell ut. Men den passar lika illa med individrättigheter som grönsallad med svensk husmanskost. Med förtydligandet: Individrättigheter i klassisk upplysningsmening kan bara betyda rätten att slippa, inte rätten att få. Annars upphäver de sig själva.

Valfrihet men i skolan inom rimliga gränser.

Det som många redan insett, nämligen att valfriheten geografiskt i skolan leder till segregation och ojämlika inlärningsförhållanden och att det generellt blir en sämre skola för de elever som har svagare studiebakgrund utvecklar alltså Lena Andersson utifrån ett mer principiellt sätt: I den enhetliga stora välfärdsstaten gick det som bekant inte att välja – och det var ingen slump. Saker ligger inneboende i fenomenen. Individrättigheter hör ihop med val och oberoende. Det i sin tur hänger samman med att man själv bekostar sina val. Den kollektiva välfärdsstaten kommer ur ett annat tänkande om människan och samhället. Den bygger till sin natur inte på individrättigheter, utan på det planerade och centralstyrda samhället där politiska beslut utformas med tanke på utfall och allas bästa. Den bygger på rätten till, inte friheten från. Nu hårddrar Lena Andersson det hela och det går visst med en rimlig pedagogisk frihet inom ett offentligt skolsystem. Medan den nuvarande valfriheten bäddar för allt det som de flesta borde inse.

Svenska skolans kollaps

Att Annika Ström Melin bara ser till egna och vänners barns erfarenheter och inte vill göra Jan Björklund ansvarig för systemets kollaps är kanske naturligt med hennes nyliberalt borgerliga bakgrund. Men att hon trots att hon ser privatsystemets sammanbrott på lösa boliner söker kasta över kritiken även på kommunala skolor är faktiskt i grunden ohederligt. T.o.m. Anna Dahlberg i Expressen  skriver: ... det går inte att blunda för att den svenska marknadsmodellen har dragits till sin extrem. De senaste 20 åren, sedan detta skolexperiment infördes, har kantats av brant fallande resultat. Skillnaden mellan bra och dåliga skolor har fördubblats och segregationen är numera i nivå med USA:s. Björn Elmbrandt skriver klokt på Dagens Arena att

vi bevittnar den svenska skolans kollaps. Alla har vetat att elevunderlaget i Sverige krymper med 80 000 platser fram till 2016. Ändå har 74 nya friskolor startats de senaste tre åren. Nu får eleverna ta smällen för att den fria dragningsrätten av skattemedel på skolområdet satts före samhällsintresset. Runt om i Sverige får de unga över en natt veta att deras friskola ska läggas ner därför att den har för få elever. John Bauer läggs ned och Karlstads Idrottsgymnasium har ägaren försatt i konkurs, trots att ägarna tjänat miljoner.

Kan Vänstern göras medansvarig?

 Överenskommelsen över blockgränsen i friskolekommittén kom för sent. Men den är ändå ett exempel på klassisk socialdemokratisk vilja att ta ansvar. Men priset blir högt, om partiet görs medansvarigt för den kollaps den svenska skolan genomgår som främst bär Jan Björklunds signatur? Men som Björn Elmbrandt säger så behöver det inte bli så. Vänsterpartiet står ju klart utanför och har sagt nej till alla vinster – kanske är det en god grund för att tilldelas undervisningdepartementet i en kommande vänsterregering, om jag   nu skall komma med en fromm önskan. I detta har också Miljöpartiets hårdare kongresskrivningar blivit en buffert mot de Socialdemokrater som vill gå långt mot mitten. Dessa två regeringskolleger kan överhuvudtaget när gäller skolan bli pådrivande för ett aktivt kvalitetssäkringsarbete och en strävan att stärka det kommunala inflytandet över friskoleetableringarna, så att vårt kongressbeslut inte hamnar i glömska.