Nolltolerans mot kränkningar skall gälla!
Malmös judiska liv tynar bort säger en rubrik över ett fyrsidigt uppslag i gårdagens DN Niklas Orrenius på DN . Det är en gripande och upprörande skildring av hur flera judar blivit utsatta för olika tillmälen och diskriminering och flyttar eller överväger att flytta antingen till Köpenhamn eller Stockholm för att känna sig trygga. Det framskymtar dock en alternativ delförklaring till tanken på att flytta är att det är ett rikare judisk liv där med judiskt präglade kulturevenemang och underlag för en särskild judisk skola. Oavsett hur det ligger till så får det inte vara så att enskilda skall i Sverige uppleva tryggheten hotad. Man skall på gatan kunna gå fredad med slöja, turban, kippa eller annat som uppfattas såsom religiös klädsel, precis som jag skall som man kunna gå på gatan hand i hand med min man utan glåpord eller hotelser. Detta borde i Sverige vara självklart. Brott mot denna grundläggande regel borde hårt bestraffas eftersom det innebär en kränkning av självkänslan och eroderar känslan av trygghet.

Man skjuter sig i foten
Det är bara synd att ledande företrädare för Judiska församlingen i Malmö ägnat sig år att angripa det socialdemokratiska kommunalrådet Ilmar Reepalu, som är en person som sannerligen inte kan anklagas för fördomar. Denna kampanj som tog sig rent groteska former i den av Granskningsnämnden utdömda Svante Weylers krönika i Godmorgon Världen!. Istället har Ilmar Reepalu bl.a. sett till att ett särskilt kommunalråd tillsatts för att enbart ägna sig att skapa samverkan mellan bl.a. judar och araber och tagit initiativet till ett diskussionsforum mellan olika etniska grupper i Malmö. Med hjälp av borgerliga tidningar och borgerliga politikers hjälp har man fört en flerårig kampanj, som har sin grund i att Ilmar Reepalu stödde förslaget att en tennismatch i början av Mars 2009 mellan Sverige och Israel i Malmö skulle av säkerhetsskäl spelas utan publik. Säkerhetsläget präglades av Isaraels militära överfall med bl.a. bombning av tätbebygda delar av Gaza två månader tidigare. Man försökte t.o.m. stoppa Eurovisonsschlagertävlingen i Malmö i år. På detta har Malmö i sitt eurovisonarragemang gett svar på tal ”We are one”. Genom sitt sätt att verka politiskt mot Malmös ledande kommunalråd så skjuter judiska församlingen sig själv i foten. Självklart får vad som händer i relationerna mellan Israel och Palestina inte tillåtas motivera övergrepp mot judar eller araber i Malmö och detta har -trots judiska företrädares utfall - alltid varit en ledstjärna för Malmös sociaLdemokrater med Ilmar Reepalu i spetsen.

Inget försvar för övergrepp - men man kan inte helt bortse från utvecklingen i Mellanöstern 
Däremot vore det att självklart korkat att inte se till vad som sker mellan dessa stater för att bedöma säkerhetsläget. Både judar och araber har regelbunden kontakt med släkt och vänner och vet vad som sker mellan Israel och Palestina. Detta framgår inte minst av de nätsighter som hätskt tar         ställning för de olika sidorna i konflikten. I uppställningen nedanför är de uppgifter om hatbrott som fogats vid vid Orrenius artikel för illustrera "judehatet i Malmö".  Jag har då med versaler tillagt händelser Israel/Palestina som jag antecknat från Wickipedia.

DNs lista över hatbrott mded mina kommentarer insprängda.
Som en allmän bakgrund bör man ge en bild av spänningsläget:

Från 2002 har Israel med början som tagtrådsstängsel, sedan som en 8 m hög mur avgränsat stora delar av Västbanken. Muren har delvis byggts på ockuperad mark och skär av palestinska byar från deras jordbruksmark.
27 dec 2008 – 18 jan 2009
Israels krigsmakt genomförde det som den kallade Operation Gjutet bly. Operationen inleddes med flygbombningar och artilleribeskjutning av Gaza fortsattes med att Israel även gick in i Gaza med pamsar och marktrupper. Operationen krävde många civila dödsoffer. Enligt en FN-rapport dödades under kriget 1 434 palestinier (varav 235 stridande) och uppemot 5000 skadades. Över 3.000 hem förstördes fullständigt och 20.000 hem fick mer eller mindre svåra skador. Tretton israeler (varav 10 stridande) dödades. Israeliska bosättningar finns i östra Jerusalem där israeliska regeringen bedrivit vad skulle kunna kallas etnisk rensning i syfte att minska den palestinska befolkningen. Östra Jerusalem har dock fortfarande palestinsk majoritet. Efter ockupationen på Västbanken. har det skett en systematisk, ur folkrättslig synpunkt olaglig och av FN fördömd, inflyttning av judar, över 400 bosättningar med totalt mer än en halv miljon judiska invånare på Västbanken. Det är klart att detta har skett i ett klart politiskt syfte att annektera det ockuperade området. Till bosättningarna löper också ett stängselomgärdat vägnät som skär av palestinska bönder från den mark de brukar och även i övrigt starkt begränsar palestniernas rörelsefrihet i det egna landet. Genom miltär rättsskipning och dekret har palestiniernas äganderätt till mark konfiskerats. Bosättarnas övergrepp mot Palestinier går inte att lagföra. Den arabiska synen, liksom FN:s syn, är att bosättningarna är olagliga och ska bort medan Israels åsikt har varit att stora delar av bosättningarna måste vara kvar. Därmed saknas möjligheter för en rättvis fred. Avraham Burg, före detta talman i det israeliska parlamentet, skriver i DN att bosättarna på Västbanken är Israels verkliga fiender . Som ockupationsmakt uppbär Israel skatterna på Västbanken, vilka medel skall överlämnas till den Palestinska myndigheten. Under perioder har Israel förebärande ett eller annat skäl tagit sig rätten att innehålla skattemedlen. 
Ofta anges att Israel är den enda demokratin i regionen. Samtidigt är det en demokrati där bara judiska medborgare har fullständiga rättigheter. Medborgliga rättigheter är inte grundlagsfästa utan finns i ett antal baslagar som kan ändras med majoritetsbeslut allteftersom det politiska läget uppfattas. Bl.a. förekommer etnisk diskriminering av araber när det gäller utbildning, rätt att få offentlig anställning och äganderätt till mark

25 januari 2009. Rop som ”jävla judar” hörs på Stortorget. Flaskor, fyrverkeripjäser och ägg regnar över Malmöbor som manifesterar med israeliska flaggor och budskap som ”medlidande med alla civila offer”. De      proisraeliska demonstranterna tvingas fly. Bland dem finns flera Förintelseöverlevare.
8 februari 2009. En ny manifestation – ”för Israels rätt att existera” – möts med fyrverkeripjäser och avsky. Den här gången lyckas polisen skydda deltagarna. Israels flygoffensiv mot Gaza har just avslutats, med över tusen döda. Inslagen av judehat i protesterna gör att flera av stadens judar börjar fundera på att lämna staden.

Min kommentar: De judiska demonstrationerna den 25 januari och och 8 februari är knappast hatbrott i den vanliga meningen. I demonstrationerna användes israeliska flaggan som huvudsymbol. Denna har knappast något med Judiska Församlingen eller judarna i Malmö att göra. I arabers ögon uppfattades detta som mycket arrogant, då bara några veckor tidigare den israeliska staten med artilleri och flyg attakerat befolkningen i Gaza med stora civila förluster som följd.  Däremot är det ett misslyckande för polisen att judarna hindrades att utöva sin rätt att demonstrera. 

6–8 mars 2009. Sverige spelar Davis Cup i tennis mot Israel – inför tomma läktare. ”Säkerhetsskäl”, motiverar Malmös politiker publikstoppet. Kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (S) förklarar i Sydsvenskan att han helst sett att matchen mot Israel inte spelades alls eftersom ”över 400 barn har mördats av Israels krigsmaskin”.

28 januari 2010. I Skånska Dagbladet säger Ilmar Reepalu att judiska församlingen i Malmö borde ”ta avstånd från Israels kränkningar av civilbefolkningen i Gaza”.
Februari 2010. Malmö stad inrättar Dialogforum, med representanter för judar, muslimer, somalier och romer, för att minska rasismen i staden.
December 2010. Simon Wiesenthal Center utfärdar en varning för judar att resa till Malmö på grund av risken för ”trakasserier och hån”. Malmö blir känt för antisemitism världen över.
15 december 2011. Regeringen anslår fyra miljoner kronor till ökad säkerhet för landets judar. Malmö får mest. ”Problemen är störst i Malmö”, säger integrationsminister Erik Ullenhag (FP).
22 mars 2012. Ilmar Reepalu i blåsväder för nya uttalanden om Malmös judar. I tidskriften Neo påstår Reepalu att judiska församlingen låtit sig ”infiltreras” av Sverigedemokraterna.
6 april 2012 Ilmar Reepalu erkänner i Expressen att han tidigare tagit för lätt på judehatet i Malmö: ”Situationen för judarna i Malmö är långt, långt värre än jag hade förstått”.
24 april 2012. USA:s president Barack Obama skickar sitt särskilda sändebud i frågor om antisemitism till Malmö. Hannah Rosenthal anklagar Reepalu för att använda ”ett antisemitiskt språkbruk”. Reepalu upprörs: ”Hon försöker klistra på mig att jag är någon sorts antisemit”.

November 2012
utbröt nya stridshandlingar. Under en dryg vecka dödades mer än 150 människor, de allra flesta i Gaza. Efter att Israel utfört en riktad attack mot en av Hamas högsta befälhavare, svarade grupper i Gaza med att skjuta raketer mot Israel, varefter Israel flygbombade mer än tusen mål i Gaza. Ett vapenstillestånd kom till stånd den 21 november. Enligt överenskommelsen ska Israel upphöra med alla fientligheter på land, till sjöss och från luften och den palestinska sidan ska sluta med raketattacker mot Israel och attacker vid gränsen

3 december 2012. Två judiska väninnor anmäler att de under lång tid utsatts för hatbrott. Dörren och balkongen till deras lägenhet i stadsdelen Rosengård har målats med hakkors och kletats med sopor. Kvinnorna blir kallade ”judefitta” och ”judesvin”.

2013 minskar Israel drastiskt sjögränsen till drygt 3 sjömil så att kustfisket så gott som helt avsnörts.  Man anser sig ha rätt att ensidigt spärra av land- och sjögränser. Därmed förhindras en normal uppbyggnad av samhället och invånarna tvingas leva på en låg standard. Riktat mot annat land skulle Isaraels ensidiga gränsdekret uppfattas som rena krigshandlingar.

15 maj 2013. Eden Viktoria, besökare från Israel vid finalen av Eurovision Song Contest, polisanmäler en taxichaufför i Malmö för att han under schlagerveckan ska ha kallat henne ”judehora” och ”judejävel” på arabiska.

Det handlar inte om judehat utan hat mot en förtryckare
Återigen det jag tagit upp som kommentarer är naturligtvis inget som försvarar att hakkors målas på dörrar där judiska familjer bor eller någon skall anses ha rätt att okväda någon med användning av olika epitet. Men man kan ändå fundera över det inträffade i ett vidare perspektiv. I Orrenius artikel finns också en rubrik ”Judehatet sammanvävt med kritik mot Israel”. I kommentarer från Judiska församlingen har också sagts att det är vissa muslimer som står för hatbrotten. Jag tror det är en felaktig analys att tala om judehat eftersom det nog är synnerligen få som har etnicitet som grund för hathandlingarna. Nej, det är rapporter från nära och kära i olika delar av Palestina som blivit utsatta för övergrepp där nere. Det är alltså ett överfört hat mot en förtryckare tar sig dessa uttryck. Jag säger därmed inte att hatbrott i Malmö kan tolereras men grundad på en rimlig analys kan sakfrågan angripas. Och då fordras väl istället en dialog om att vi på ömse sidor måste undvika att föra över Israel/Palestinakonflikten till Sverige. Kanske Ilmar Repalus recept att Judiska församlingen kunde ta upp en diskussion om vad som sker där nere inte är så obefogad i alla fall.

Israels mjuka makt och deras agenter i DN, Svd och Sydsvenskan.
Göran Rosenberg har flera gånger satt fingret på det sjuka att bemöta Israelkritik med påstående om antisemitism. Denna specifika form av mjuk      makt, makten att med tillvitelser om otillbörliga motiv oskadliggöra en tillbörlig kritik av Israels politik... ”Än en gång leker därmed Israel med elden. Än en gång har skiljelinjen mellan antisemitism och Israelkritik suddats ut för kortsiktiga politiska syften. Än en gång har minnet av Auschwitz missbrukats och förringats.” Susanne Birgersson skrev i DN och kritiserade vänsterpartisten Daniel Sestrajcic för att han i veckan demonstrerat mot Israels deltagande i Eurovisionsschlagerfestivalen under rubriken Azerbajdzjan går bra men inte Israel . I Sydsvenskan skrev historieadjunkten Brith Aspelund i måndags en debattartikel och påpekade det ohederliga i att det är just Israel som, återigen, kritiseras och räknade upp en mängd besvärande fakta om andra tävlande länder. Som Peter Johansson så välformulerat skrivet : Varför kritisera israel när det är värre i Kina gärna med tillägget att eftersom Kina-kritiken uteblir så är Israelkritiken orättvis och kanske antisemitisk!! Skriverierna i DN är återigen högertidningarnas och borgerliga politikers försök att skyla över vad som faktisk pågår i konflikten mellan Israel och Palestina. Jag har själv också råkat för denna absurda fråga bara för att jag skrivit kritiskt om Israels politik mot sina grannar och icke-judiska medborgare.

Det ser dyster ut... man känner sig ledsen över högerkrafternas våld!
För mig är det obegripligt – och såsom gammal Israelvän sorgligt - att Israel inte försöker att på något sätt läka det oerhörda hat som man genom sitt översitteri impregnerat varje palestiniers sinne med. De upprepade kränkningar som israeliska marinen, armén, bosättare, ockupationsförvaltning och rättsväsende utsätter araber för håller på att skapa outplånliga sår. Det är en draksådd som i framtiden kan komma stå Israel dyrt. Det är förhoppningsfullt att det trots alla hökar som tycks flockas centralt i Israel också finns andra röster. Men dessa röster behöver bli starkare och etableras mer i centrum för att Israel skall kunna på ett ekonomiskt rimligt sätt överleva. Och det hoppas jag även om det just nu ser mycket dystert ut med den kurs Israels regering f.n. presterar. I februari skrev jag Mörka framtidsutsikter för Israel - och de är i stort självförvållade.  Och det finns tyvärr knappast anledning till en ljusare prognos.