Malin Ullgren skriver viktigt och berörande
Det finns en del skribenter som har skickligheten att skriva så att det tränger rätt in. Malin Ullgren på DNKultur är en av dessa. I dag har hon skrivit om tiggeri: De som tigger vänder sig till dig, tittar på dig, pratar med dig . Hon skriver så att tårarna kommer. Naturkligtvis därför att sådan brist finns för vissa av våra medmänniskor. Men också därför att jag själv vid tillfällen känt mig provocerad och tänkt kan hen inte gå till socialen, ingen behöver tigga i Sverige. Malin Ullgren skriver så riktigt: Mitt välstånd reflekteras obönhörligt i tiggarens totala brist. Det spelar mig ingen roll att utfattigheten kanske har rest hit ända från Rumänien. Jag har ändå ingen känsla av att det jag har är rimligt i förhållande till det den andra inte har. När allt fler politiker pratar om förbud mot tiggeri, undrar jag om det inte är just obehaget i den uppenbara skillnaden mellan människors livsvillkor som slår igenom: Förbjud symtomet. Det är för deppigt. - Det är på sätt och vis höjden av välnärd självupptagenhet att reflektera över sitt eget förhållande till att andra tigger. Samtidigt är det oundvikligt. De som tigger vänder sig till dig, tittar på dig, pratar med dig. Och oavsett hur komplicerade och internationella orsakerna till tiggeriet är, så är tiggarens fråga väldigt enkel: ”Jag har inga pengar, inga alls. Har du?”

Viktigt budskap att frågan har två plan
Allt fler politiker pratar om förbud mot tiggeri. Malin Ullgren skriver: Det har blivit varmare i luften. Kvinnan som tigger vid pendeltågsstationen är ändå insvept i en filt. Filten ser mer ut som en liten gräns, ett bo på allmänningen, än som ett skydd mot köld. Jag tänker på förslaget om förbud mot tiggeri som framfördes i våras, när jag ger en 50-lapp till kvinnan, för att det är vad jag har i plånboken och för att jag har slut på ursäkter för att ignorera tiggare. Jag tycker själv att det är en rätt stor peng. Kvinnan försöker fånga mina händer, hon säger många meningar och jag förstår så mycket av det främmande språket som att det är välsignelser. Jag nickar kort, ler obekvämt, och går snabbt vidare. Medan hon är tvungen att stå ut med att tigga, klarar jag inte ens av att ta emot hennes tack, klarar knappt av att erkänna att hon finns. Tiggeriet har en rad orsaker, vida, djupa samhällsstrukturer, som finns både innanför och utanför landets gränser. Men i stunden. Vad kan man göra då? Ge pengar, om man har. Det är det enkla svar jag har kommit fram till efter att ha ältat saken i flera år.

”Förbjud det organiserade tiggeriet på våra gator”
Moderaten Eva Solberg (M) föreslog tiggeriförbud i mars i år:  Nya regler behövs. Den svenska modellen för social välfärd utmanas i dag av fattig¬dom, attityder och utanförskap. Att visa att samhället inte accepterar det organiserade tiggeriet är en väg att gå för att stävja stigmatiseringen av redan utsatta ... Ingen ska behöva tigga. Ungdomar ska kunna tjäna pengar på ett vanligt jobb, människor med funktionsnedsättning ska få rehabilitering och stöd, och barn ska vara i skolan.” Man kan hålla med om de sociala åtgärderna utan att gå in för ett tiggeriförbud. Denna debatt har pågått så länge EU öppnade gränserna och inte minst sedan Rumänien blev medlem. Moderata justitieministern Beatrice Ask talade redan förra året om ett tiggeriförbud, vilket kritiserades både i Aftonbladet och Expressen.  Tidningarna menade att moderaternas tiggeriförbud slår mot romerna.

Där sitter du och är utfattig. Måste du vara så … oundviklig?
Gp redogör för hur man i Norge försöker begränsa sovplatser för att motverka det synliga tiggeriet. Men både Finland och Norge motsätter man sig tiggeriförbud. I Norge har visserligen infört en lokal anmälningsplikt och samtidigt avsatt tio miljoner till humanitära åtgärder och ett åtgärdspaket. Det finns anledning att i detta sammanhang erinra om debatten om REVA-projektet med Jonas Hassen Khemirs brev till Beatrice Ask . Reva-projektet handlade ju om att förfölja papperslösa, som också omfattar många tiggare. Jag kan konstatera att det hos både mig och andra som har            tillräckligt det lätt blir en slags brist på verkligt inkännande för andras lidande och bristsituation. Det är klart att problemet med fattigdom inte kan lösas med välgörenhet. Men kan å andra sidan välgörenhet avvisas. Malin Ullgren uttrycker det så väl: Det är egentligen märkligt att den som inte vill hjälpa en människa som ber om hjälp, kan känna sig så rättfärdig. Jag tror att min tidigare, principiella vägran att ge pengar också handlade om att gömma sig för andras lidande: Där sitter du och är utfattig. Måste du vara så … oundviklig?