Fortsätter jakten på Juholt?
Intressant är också åsikterna bland kamraterna på s-info. Å ena sidan Bengt Silfverstrand som summerar ”lite svårt att förstå att de som tidigt krävde hans avgång fortsätter jakten och gör gemensam sak med några spekulativa författare, vars borgerliga sympatier lyser igenom hela framställningen”. Å den andra Jan Andersson som okritiskt lapar i sig vad Möller och Silberstein berättar om under förmenande att ”allt väsentligt är korrekt” och t.o.m. talar om Möller och Silberstein som utomstående - och förment objektiva - granskare. Detta trots att Jan samtidigt tvingas medge att mycket är ”höljt i dunkel” och ”inte vet han om Pär Nuder hade den roll som författarna ger denne”. Men läser man noga så förstår man att Jan huvudsakligen vill upprepa sina tasksparkar mot Håkan. Jag kan hålla med om att det är bra att en granskning sker, men att den då naturligtvis för att tas på allvar skall ha en slags analys av hela skendet och inte bygga på lösryktra detaljer från olika håll.
Watergate på Sveavägen 68!
Författarparet Möller/Silberstein försvarar sitt arbetssätt med att avslöjandet i samband med Watergate hade knappast varit möjligt utan anonymitet! ”Anonyma källor är vanliga inom journalistiken och förekommer även inom den statsvetenskapliga forskningen om känsliga beslutsprocesser. Visst finns problem, men vi är inte helt främmande inför fenomenet källkritik.” Jovisst förekommer slaskjournalistik, där man bygger på lösryckt skvaller men det är knappast vanligt med hela skeenden på dylika lösa grunder i seriöst berättande. Och jag har svårt att tro att statsvetenskaplig forskning skulle erkännas som just vetenskaplig, om de inte fanns några veriefierbara källor. Det är ju närmast patetiskt när det görs en jämförelse med Watergate, som ju handlade om rent brottsliga gärningar. Där hade man ju dessutom vissa fakta att utgå ifrån, bl.a. brottsplatsen, förutom den Deep Throat som i bilgaragets skymning vidarebefordrade sina uppgifter till journalisterna.
En helhetsanalys saknas! – Allt bygger på ansvarslöst skvaller!
Har man suttit som domare och hört vittnen berätta om en misshandel så vet man hur svårt det är att klarlägga ett händelseförlopp. Särskilt om detta varit turbulent och skett snabbt och varit uppdelat i olika dramatiska delhändelser. Någon har sett vad vittnet tror är första slaget men det första skedet ägde rum tidigare, innan vittnet uppmärksammades på slagsmålet. Andra vittnen har stått på en annan sida och sett en spark. Kanske inte någon kan tala om hur själva slagsmålet startade som en följd av ett meningsutbyte. Det kanske t.o.m. finns ett delskeende med delvis andra kombatanter.Tar man bara vittnesuppgifterna så är man gravt handikappad i bedömningen. Men domstolen har ofta läkarintyg på skador och skråmor på båda de inblandade att jämföra med. Man kan också observera kroppsstorlek och om någon av de inblandade inte har rent fysiska möjligheter att delta i slagsmålet. Man kan klarlägga antagonism och andra känslomässiga fakta av betydelse för att bedöma sanningshalten. Vittnesuppgifterna måste också avges sanningsenligt och vittnena erinras om att det vid straffansvar är förbjudet att tillägga, förändra eller förtiga något som är av betydelse. Möller/Silberstein har bara lösa ”vittnesuppgifter”, som vittnena dessutom inte har minsta ansvar för att de är sanna. Därför kan uppgifterna – så länge de inte kan verifieras på annat sätt – rätteligen inte betecknas som annat än ansvarslöst skvaller.
Möller och Silberstein försöker samtidigt spela utredare och domare.
En av anledningen till att domare själva inte utreder brott utan att detta läggs på polis och åklagare är just att utredningen skall granskas om den gått rätt till. Det är ju faktiskt ganska bekvämt att vara domare och utredare på en gång. Ingen ifrågasätter om jag ställer ledande frågor eller hur jag värderar de olika uppgifterna ”allt kommer ju från skyddade källor”. Jag menar nu inte att journalistik behöver vara ett ett domstolsförfarande. Men när dessutom "domarna" i detta fall hör hemma i en annan politisk kategori och rimligen har förutfattade meningar om skeendet blir det synnerligen problematiskt med trovärdigheten. Och det jävsliknande förhållandet behöver inte nödvändigtvis vara en rent illvillig inställning hos författarna. Det räcker med att man försummar att sätta sig in vad vårt parti är och utgår från sin borgerliga uppsättning av kriterier.
Inga säkra källor och ingen mästerstrateg
Helhetsbilden stämmer inte med skandalboken skriver Peter Akinder i Östran att Sahlin beredde vägen för Juholt. Tanken är då att partiet - faktiskt inte bara en liten klick kring Pär Nuder – blev varnad av Mona Sahlin genom talet till Förtroenderådet. Det fanns en klar inställning att partiet borde ha en annan ledning än kretsen kring henne. Det var därför naturligt att samlas kring någon som inte tillhörde den. Framförallt är Anne-Marie Lindgren sågning av boken i Aktuellt i Politiken viktig : ”Det handlade helt enkelt om en organisation i kris, inte ett planerat spel av någon eller några centrala aktörer. Processen drevs fram av sin egen dynamik och av flera parallella skeenden, som ledde till ständiga omkast på spelplanen. Ingen aktör hade styrka eller överblick nog för att kunna styra det.
• Det fanns inga "säkra källor". Ingen vet nämligen allt. Alla gör tolkningar, en blandning av kunskap, andrahandsuppgifter och rykten vilket görs om till sanningar
• Det fanns ingen ”mästerstrateg” som ledde processen. Ingen hade sådan kontroll över skeendet. Ingen hade sådan position som skulle krävts för att få en sådan kontroll”.
Så så var det troligen med det!
