En marsch mot avgrunden: när historieförfalskningen blev Agendas angelägenhet - förklaringen heter vänskapskorruption!
Tryck- och yttrandefriheten äventyras av lusten att prata skit: statvetaren Möller och SvT-journalisten Silberstein Rubriken är en alludering på Maria Schottenius kulturkrönika den 16/3 där hon sätter fokus på en rad händelser sista tiden som haft sammanhang med påhittade historier som sprids inte bara som näthat utan också i tidningar och böcker och nu senast i Agenda. Hon påpekar skillnaden mellan tidningar där en ansvarig utgivare får stå till svars för förtal medan böcker kan ges ut utan att förlaget blir ansvarigt. Den krisande förlagsbranschen har upptäckt en ny marknad; skvallra-, ljuga- och förtala-branschen. Schottenius slutar med följande fråga: Varför inte tillämpa omdöme innan man ställer sig på gränsen mot förtal? Det är beklagligt och beklämmande att vår utmärkta tryckfrihetslagstiftning, som tillåter så stor frihet, håller på att äventyras av människors småskurna lust att prata skit om folk.
Håkan Juholt: Möller/Silberstein ljuger Flera erfarna socialdemokrater har redan dömt ut boken såsom en orimlig beskrivning av den socialdemokratiska verkligheten, nämligen både ledarskribenten i Östran Peter Akinder i Sahlin beredde vägen för Juholt och i Aktuellt i Politiken Anne-Marie Lindgren "Det fanns ingen mästerstrateg" . Det av Möller och Silberstein beskrivna skeendet med ”säkra sanningsvittnen” och Pär Nuder som ”mästerstrateg” är helt enkelt omöjligt, då ingen har sådan överblick att ge sanningen eller sådan position att kunna styra partiet på det sättet. En av huvudpersonernna Håkan Juholt har själv uppgett att Margit Silberstein ljuger: "Började läsa en nyutkommen bok i dag. Redan i de inledande sidorna hävdade författaren att jag: 1. Krävt att få vara första namn på listan till förra EU-valet, 2. Blivit lovad av Mona Sahlin att bli partisekreterare, 3. Övertalats av Pär Nuder att bli ordförande. Då jag vet att alla dessa uppgifter är lögn och förbannad dikt, fanns ingen anledning att läsa vidare. Jag tycker synd om författaren som blivit lurad och jag tycker synd om de "säkra källor" som föder henne". Detta vispar Margit Silberstein i ett uttalande bort med att hon betackar sig för Juholts medlidande. Litet synd hon kanske kan komma att behöva det. Det litet märkliga är att hon intet har något att tillägga om de faktauppgifter som Håkan Juholt nämner.
Nuder: När verkligheten inte passar in i deras story skriver de helt enkelt om den ”Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta över den låga nivån på journalistiken och den ovetenskapliga forskningen” . Man hade förväntat sig mer än skvaller av en professor i statsvetenskap och en public service-journalist säger Pär Nuder, och frågar om sanningen blivit ett ovidkommande ¬störningsmoment i den samtida facklitteraturen. I boken redogörs för saker som aldrig har hänt, vilda spekulationer som blir till grova anklagelser... Hela historien med Nuder påstådda nyckelroll är inte sann. Den blir inte sannare för att författarna träffat några anonyma källor, som kämpar med sorgen över att de vältes från sina taburetter och som för allt i världen inte vill erkänna någon egen skuld till partiets kris. Som inget hellre vill än att allt ska vara någon annans fel. Pär Nuder har inte heller deltagit i en påstådd konspiration, än mindre övergett sina politiska övertygelser. När det gäller Pär Nuders roll ”övertalningen av Håkan Juholt” att ställa upp som partiledare, så betecknar Nuder det som en ren lögn. Nuder ansåg inte att Juholt var ett partiledarämne och han hade ingen kontakt med denne förrän denne presenterades av valberedningen. Skildringen i dessa delar utgör ren historieförfalskning. Pär Nuder skildrar detta övertygande på den anförda länken.
En marsch mot avgrunden: när historiförfalskningen blev Agendas angelägenhet – förklaringen heter vänskapskorruption! När det gäller att avgöra frågan om SvTs ansvar för att sprida den Möllerska/Silbersteinska ”historieförfalskningen” är kanske frågan om sanningshalten av underordnad betydelse. Även spekulationer som har nyhetsvärde måste naturligtvis kunna annonseras i Agenda och andra nyhetsprogram. Men då måste man uppmärksamma dels inramningen, där programledaren Anna Hedemo annonserade boken såsom ett ”avslöjande av det fula maktspelet när Håkan Juholt valdes till partiledare” och intervjun med Lars Stjernkvist klipptes sönder och manipultativt varvades med speakerröst dels ock den helt uteblivna granskningen och ifrågasättandet från programledningens sida. Inte heller presenterades någon motbild, vilket måste varit ganska lätt att inhämta. Det som ytterligare komplicerar bilden är författarnas moderata bakgrund, vilket ger ett annat perspektiv än statsvetenskap och objektiv samhällskommentar, kanske illvilja eller kanske bara bristande kunskap om hur motståndarpartiet fungerar. Dessutom måste en tittare efter denna anlays fråga sig vad det var för något speciellt med denna bok som gjorde den värd uppmärksamhet i Agenda och då något sådant inte kan återfinnas, kvarstår bara den uppenbara vänskapskorruptionen. I detta läge måste både Anna Hedenmos framtid som prograledare aktualisera. Vidare lär det ur trovärdighetssynpunkt var omöjligt att anlita Margit Silberstein och Tommy Möller såsom kommentatorer.
SVT är inget statligt företag, utan mer att likna vid en herrelös hund, som själv bestämmer om den ska sitta vackert, när husse så vill. Och husse är i det här fallet den som fyller matskålen, och inte drar sig för att hota med att inte göra det om hunden inte lyder.
Detta stämmer mycket bra på Moderaterna, som har gjort våld på sin egen ideologi, som säger att SVT:s och SR:s priviligier ska avskaffas. När Juholt hotade med att flytta partiledardebatten till TV4, om inte partierna själva fick bestämma placeringen, så bet den herrelösa hunden ifrån med byrackans hela kraft. Och det bara fortsätter.
De s.k. public service-företagen SVT, SR och UR ägs sedan 1997 av "Förvaltningsstifelsen för SVT, SR och UR". Och en stiftelse är en bolagsform, som inte har någon ägare, utan äger sig själv. Det finns inga aktieägare eller föreningsmedlemmar, som kan gå till bolagsstämman och rösta bort styrelsen.
Förvaltningsstiftelsens styrelse består av tretton ledamöter, som formellt uses av regeringen efter förslag av de politiska partiernal Riksdagen har slagit fast att politisk enighet är viktigt vid valet av ledamöter och att ett omedelbart genomslag av politiska val inte bör ske. Detta betyder i praktiken att styrelsen speglar mandatfördelningen i riksdagen under förra mandatperioden (2006 - 2010).
Förvaltningsstiftelsens uppgift är att utse styrelselseledamöter i programföretagen SVT, SR och UR, vars styrelser utser sina egna verkställande direktörer. De har all makt över programutbudet. Det är där makten ligger. Det var SVT:s VD Eva Hamilton, som ledde kampen mot Juholt under placeringsstriden, med personliga fördömanden av Juholt. Hunden ville inte ha Juholt som en ny husse. För med den konstruktion, som råder, så är ju statsminstern husse.
För varje program eller programblock ska finnas en ansvarig utgivare (som utses av VD?) på samma sätt som för tidningar. Enligt Wikipedia var Lars Adaktusson den första ansvariga utgivaren för Agenda, som dock har genomgått stora förändringar sedan hans tid. I förteckningen över Adakussons efterträdare anges Mats Knutsson, som nuvarande "programledare". Det framgår inte tydligt om därmed menas att han är ansvarig utgivare.
Ansvariga utgivaren har befogenhet att delegera utgivaransvaret till den aktuella programledaren under direktssändning. Men det är mycket osannolikt om inte den aktuella programledaren (Anna Hedenmo) inte hade ansvariga utgivarens tillstånd till ett så tendentiöst upplägg som söndagens Agenda.
Den nyligen avgångne VD:n för SR, gamle SVD-chefredaktören Mats Svegfors, har haft en nyckelroll i förändringen av Moderaternas syn på "public service" från något som ska avskaffas till en osynligt moderat propagandaministerium.
Vnskapskorruption? Ja, säkerligen, men med förgreningar långt upp i makthierarkin.
Instämmer. Samma tema som jag för övrigt varit inne på. Ska ändå läsa boken,
Bo Widegren: Jag väntar nog till rean eller bibliotek då jag i minsta möjliga mån vill bidra ekonomiskt till skiten och Bonniers. Jag hade missat ditt inlägg och det finns ju på http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1427&blogg=59327 och ger ytterligare belägg för vänskapskorruptionen.
Kommentar av Henning Bask - 22 mars 10:11, 2013
Jag såg fredagstyckarpanelen i morse i Gomorron Sverige. Någon i panelen uttryckte sin förvåning över att Pär Nuder reagerat så starkt mot påståendena i boken, underförstått "det var väl ändå inte så farligt..."
Jo, det är just vad det är det! Det är angeläget att sätta ner foten annars slutar det precis var som helst. Då kan vem som helst hitta på precis vad som helst utan att behöva riskera något.
Det är bra att Nuder försvarar sin heder och bidar det till sanering av journalistiken är det både välkommet och välbehövligt.
Bo Widegren: Håller helt med dig Henning. Det är faktiskt få som håller efter journalister. De är naturligtvis viktiga. Men de blir också mäktiga och har ingen som kontrollerar dem att de håller sig inom hederlighetens gränser.
Dessutom så vet jag av egen erfarenhet att jag blir topp tunnor rasande om någon påstår att jag har gjort något som jag inte gjort. Däremot kan jag med godmodighet ta att någon tycker att jag handlat fel eller litet överilat. Men att lögnaktigt beskylla mig för något då exploderar jag!!
Nya kommentarer kan ej göras för detta blogginlägg!
Kommentar av Lars Flemström - 21 mars 20:09, 2013 
