Stickar Löfven och Reinfeldt på samma garntråd, när de blir överens över en kopp kaffe?
Jag åberopar inte opinionsundersökningar, även om de antyder att allt inte står rätt till med hur övertygande vår politik är. Och jag vill inte heller ifrågasätta Stefan Löfvens eller Carin Jämtins eller Magdalena Anderssons omdöme när det gäller att granska s-kompassen. Däremot börjar jag – och några andra - bli oroliga. Oron tar sig bildmässigt ut på följande sätt:

Ingemar Göransson har skrivit väl om detta Tydliga alternativ istället för trianguleringen . Han skrev bl.a. Socialdemokraterna har nogsamt undvikit att reta någon, att lägga förslag som kan möta kritik från motståndarna mer än av marginell karaktär. Allt detta har gjort det politisk samtalet har blivit ett kafferep där man tar en kaka till och är överens om det mesta.

Vi kan ta över regeringsmakten om vi ger välfärdstat, klasskillnad och sysselsättningspolitik nytt innehåll
Statsvetenskapsprofessorn Jonas Hinnfors, Göteborgs Universitet har en intressant analys på SvT Debatt  Med reformer mot klasskillnaderna kommer SD:s stöd rasa. Han gör en god analys av bakgrunden, som jag hänvisar till, och konstaterar att den som lyckas med att erbjuda kraftfulla reformer som rör välfärdsstat, klasskillnader och sysselsättningspolitik kan förmodligen också säkra regeringsmakten. Så länge de mer etablerade partierna kan utmålas som att de saknar recept för dessa frågor kommer dessa utsatta grupper dra sig till Sverigedemokraterna. Det var just frågorna om arbetslöshet och utanförskap som var grunden för S-förlusten i valet 2006. För att slå mot Sverigedemokraterna torde det vara kontraproduktivt att ”ta debatten” om invandring, etnicitet, samt lag och rätt eftersom den verkliga grogrunden för Sverigedemokraterna ären annan, nämligen att Socialdemokraterna och Moderaterna inte förmått ge en hållbar lösning på de frågor som berör de ganska stora väljargrupper som befinner sig på marginalen och är tänkbara marginalväljare för Sverigedemokraterna. Vad Hinnfors egentligen säger är    att Socialdemokratins nedgång beror på att vi inte tillräckligt klart tagit konflikt för att försvara välfärdsstaten, motarbeta klasskillnader och göra en kraftsamling för arbete åt alla. Eric Sundström på Dagens Arena säger liknande Snälla sossar vinner inga val.

Förutom arbete åt alla måste vi med hög röst tala om klasskillnader och sociala orättvisor.                                                                                       
Också Malin Ullgren i DN berör samma sak Ska vi få tillbaka vår tro på framtiden behöver vi känna att det finns en plan  och hänvisar till Hinnfors artikel. Hon konstaterar att det finns flera skäl att göra klass och sociala orättvisor till huvudfrågorna i rikspolitiken 2013, inför valet 2014. Men gör vi inte med vårt stilla tölande mot mitten. Jag tror att Stefan Löfven gör det alltför lätt för sig när han säger att det är Alliansens fel att SD går framåt för att deras politik fördjupar klyftorna . Jodå, visst är det rätt vad Stefan säger, men vad som saknas är ett kraftfullt S-alternativ med kraftfulla tag mot dessa klyftor. Själv betvivlar jag verkligen inte fackkunskaperna hos Stefan, Carin och Magdalena. Det är en sak att vara skicklig facklig förhandlare eller ha erfarenhet av ekonomi och förvaltning, men gör det nödvändigtvis en till god politiker? Säkerligen är de bra att nå samförståndslösningar. Men Inför valet fordras inte ett stilla sökande efter mittfåran, efter en "affärsplan" som kan accepteras av alla, utan det behövs klara konfliktytor målade i klarröda färger. Vi måste klara att ge väljarna en Olof Palmisk Demokratisk Socialism med reellt politiskt innehåll! Det handlar just om faktiskt solidaritet i de frågor om välfärdssamhället, klasskillnad och sysselsättning där vi tappat till Sverigedemokraterna och Högern.