Roslagstulls personal gjorde storartade insatser
Hanne Kjöller har i DN idag 4/12 skrivit en ledare ”Aids: Torka alltid tårar” . ”Det är lätt att med facit i hand ha åsikter om hur Sveriges första aidssjuka behandlades av vården. Mycket svårare om man väger in vad vi då faktiskt visste” fortsätter Kjöller och åberopar sin tid som praktikant på Roslagstull. Hon menar att det var nog inte så dumt att använda handskar, skyddsutrustning, isolering och förpacka de som dött i aids såsom smittofara innan man visste hur smittosam sjukdomen var. Fakta är enligt smittskyddsinstitutet . Kjöller fortsätter uppbragt: ”Jag vet inte vilka det är som kränkt, skuldbelagt eller behandlat dessa patienter ovärdigt. Men inte sjutton var det vårdpersonal vid infektionsklinikerna i alla fall”. Det sista är verkligen sant. Det finns berättelser om fantastiska och självuppoffrande insatser både av sjukvårdspersonal och präster från bl.a. Roslagstulls sjukhus. Inte heller är det märkvärdigt att man vidtar åtgärder för att motverka smitta  , inbillad eller faktisk. Men det är märkvärtdigt att en skribent har så små händer att hon inte fattar en litterär metafor. Man nästan får för sig att hon fattar men vill göra sig märkvärdig genom att säga något negativt om Jonas Gardell som just prisats för att han skildrat fördomar mot hiv-smittade och homosexuella.

Jo, riktigt uppfattat Kjöller det är en anklagelseakt!

”Det är någonting som skaver efter filmatiseringen av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar och den efterföljande debatten. Det vi sett är ett tidsdokument. Men också, har i alla fall jag läst in, ett slags anklagelseakt.” Det är inget fel att skydda sig mot adekvata risker, men genom myndigheternas hysteriska insatser såsom lagen om tvångsinternering av hiv-positiva och läkare och samhällsdebattörers förslag om att hivpositiva skulle ha synlig stämpel eller rent av interneras på Gotland lever fördomar än i dag kvar . Undersökningar visar att många i dag vill att en arbetskamrat som är positiv skall tvingas ha ensam toalett och inte få använda porslinet i lunchrummet. Jag råkade själv ut för detta på en central förvaltning i Stockholm under senare delen av 1980-talet och vägrade då under hänvisning till att det är personalavdelningens skyldighet att inhämta fakta hos dåvarande Medicinalstyrelsen och inte sprida oberättigad hysteri på arbetsplatsen.

Hur kan man försvara det absurda förtrycket?

Hanne Kjöller försvarar ”föräldrar och familjer, som skrev Tänk på cancerfonden i dödsannonsen för att de inte orkade stå upp för sin homosexuelle son”. Men det handlar om att föräldrar, när deras barn verkligen befann sig i en utsatt situation och ofta låg döende, svek honom därför att han var homosexuella. Man helt enkelt uteblev under hela sjukdomstiden. Hur kan man vara så kallsinnig inför sitt barn? Efter dödsfallet kunde släktingar till den avlidne komma till lägenheten och byta lås och kasta ut den efterlevande mannen och ställa ut hans saker i trappuppgången. Släkten kunde bokstavligen ta liket och begrava det i heterosexuell pompa och från begravningen utesluta både efterlevande och den avlidnes verkliga vänner. Det är dagens sanning det som Rasmus föräldrar gjorde mot Benjamin. Jag var knuten till RFSLs jourverksamhet som jurist och jag vet inte i hur många uppslitande fall jag förgäves försökte tala heterosexuella släktingar till rätta. Den efterlevande kunde naturligtvis inte stå i dödsannonsen och än mindre få någon del i det av den avlidne och den efterlevande gemensamt skapade hemmet. Det förekom också att man förstörde handlingar, testamenten och samboavtal för att utplåna den ”homosexuella skammen”. Nej fy faen, alla familjemedlemmar och ”vänner” som medverkat i dessa övergrepp borde skämmas ögonen ur sig. Genom sina skriverier bagatelliserar, ja rent av indirekt förnekar Hanne Kjöller vad som faktiskt förekom.

Samhället lämnade helt enkelt smittade homosexuella utan skydd mot heterosexuellas övergrepp.

RFSL uppvaktade upprepade gånger myndigheter och politiker – jag har själv flera gånger deltagit i sådana - för att betona behovet av lagstiftning för att skydda utsatta homosexuella. Första dödsfallet i Sverige diagnosticerat som aids inträffade någon gång 1982/83. Först 1 januari 1988 trädde lagen om homosexuella sambor i kraft under protester från Moderater och Kristdemokrater. Även efter 1988 försökte den avlidnes släktingar göra gällande att den efterlevande ”bara” var inneboende. Svårigheten var att det krävdes gemensam folkbokföring och detta hade ibland undvikits för att man p.g.a. fördomarna i samhället inte önskade annonsera parföhållandet. När man satte hårt mot hårt så var det för den avlidnes släkt en fråga om att den efterlevande ”skandaliserade” den avlidne. Men fortfarande hade den efterlevande ingen rätt att ordna begravning osv. Först 1 januari 1995 trädde partnerskapslagen och 1 maj 2009 äktenskapsbalken i kraft för homosexuella. Dessa lagar skyddade emellertid inte dem som levt i garderoben och alltså inte öppet levt som par. Hur samhället övergav de smittade talar inte DN och Hanne Kjöller om – det är som om DN prydligt lassar in också fördomarna mot HIV och homosexuella i garderoben som om de aldrig funnits. Men denna tystnad ger man de facto fortsatt stöd åt dessa fördomar.

DN, är det inte dags för en ursäkt för sådana skriverier?

Nu handlar detta inte bara om bristande respekt för homosexuella par eller att efterlevande inte kunnat delta i begravning osv. Det handlar om att heterosexuella släktingar tillskansade sig lägenheter och diverse lösöre som rätteligen tillhörde paret gemensamt. Så visst pekar jag finger. Och det med rätta. Att du, Hanne Kjöller, är så inskränkt att du inte fattar Jonas Gardells metafor för att samhället bokstavligen satte på sig skyddshandskar, svepte in sig i skyddsdräkter och isolerade hivpositiva. Detta, när man såg hur homosexuella led och grät av smärtan att vara övergiven, så länge tårkanalerna inte var sönderfrätta av cancer. Är det något som skaver i efterdebatten till Torka aldrig tårar... så är det när korkade skribenter visar oförmåga att ta till sig verkligheten och visar kallsinne inför det stora lidande man utsatte hivsmittade för. Hanne Kjöller hur kan du? Och DN är det inte dags för en ursäkt för sådana skriverier.