I ett blogginlägg häromdagen (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1670 ) tog jag upp det deprimerande förhållandet att fascismen i sina olika skepnader sprider sig i vårt europeiska omland. Det är i den kontexten som jag menar att man måste se Sverigedemokraterna och dess re-make från tidigare tydligt nazistiskt parti. Sverigedemokraternas medlemmar är ju en sammanslutning av människor med en sådan bakgrund. Med Jimmie Åkesson som partiledare har den nya inriktningen genomförts; de gamla bilderna av koppel, armbindlar och brunskjortor har systematiskt tvättats bort och en uppträdandekod som ansluter till gängse normer i medelklassens samhälle har införts.

Som Karin Pettersson skriver i AB 2012-11-22 har inte de nazistiska åsikterna försvunnit, de tonas bara ner i en ordentligt tvättad kommunikationsplan (http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/karinpettersson/article15815509.ab ). Hon menar att Expressens avslöjande om SD är journalistik när den är som bäst. Några av Sveriges ledande politiker uttrycker sig rasistiskt, beväpnar sig med järnrör, kallar en kvinna för hora och hotar en man med våld. Sedan ljuger de upprepade gånger om det inträffade. Karin Pettersson menar att detta är en påminnelse om att medierna har svikit sitt uppdrag; SD är ett rasistiskt parti.

Johan Croneman är inne på samma spår i sin krönika i DN 19 november (http://www.dn.se/kultur-noje/johan-croneman-agendas-och-anna-hedenmos-kris-var-varre-an-jimmie-akessons ). Croneman menar att Jimmie Åkessons framträdande i SVT:s Agenda den 18 november kan ha förvandlat SD: s kris till en framgång. Han menar att Anna Hedenmo helt förvirrande tog oss bort från kärnfrågan genom att fördjupa sig i tolkningen av en viss mening i partiets partiprogram och hur man skulle skilja mellan det skrivna och det talade. ”Anna Hedenmo spelade inte hem en enda poäng”.

I SR:s Studio 1 den 22 november får partiets nye talesman i rättsfrågor breda ut sig om sin syn på partiets kris och hur allvarligt de publicerade filmerna med invandrarfientliga utfall, järnrör m.m. egentligen är. Man hör hur reportrarna har förberett sig för riktigt avslöjande frågor som dock faller platt till marken.

Det verkar som om journalisterna inte har förstått att framträdanden i olika journalistiska finrum är Sverigedemokraternas livsrum, oavsett om det gäller försvar av helt uppenbart negativa händelser. Partiet vill och måste helt enkelt synas så mycket som möjligt i former och sammanhang som gäller de etablerade partierna.

Ska man då inte redovisa vad SD har för sig och står för? Självklart! Nyheter är nyheter och ska naturligtvis redovisas. Men om man ska lyssna till Karin Petterssons och Johan Cronemans budskap, så måste intervjuarna i efterföljande uppföljningsprogram våga utgå från det faktum att man pratar med en företrädare för ett rasistiskt parti och att man är ordentligt påläst om bakgrund och framtidsmål. Och – man kan mycket väl uppfylla alla krav på opartisk nyhetsförmedling utan att fördenskull släppa in partiets företrädare i medias olika finrum. Allra minst behöver man för att visa sin opartiskhet bjuda in Jimmie Åkesson och andra företrädare för SD i olika morgonsoffor med sina puttriga samtal. Det är trots allt ingen demokratisk rättighet att få delta i underhållningsprogram av skilda slag. Public service och andra journalistiska fora har ingen anledning att fjäska för Sverigedemokraterna.

Rolf L.