Ett hjärta av sten (eller fyllt av elak avundsjuka)

Jonas Gardell sa i en intervju inför dramaseriens sändning i SvT ”om du inte blir berörd av dessa människors öde, då är du av sten”. Själv har jag tidigare skrivit en bloggartikel om hur boken och dramaserien öppnade minnen från den tid då jag själv upplevde åren med ideliga begravningar. Fil dr Sara Edenheim skriver i DN om Jonas Gardells dramaserie Torka aldrig tårar utan handskar att pamfletten Gardell gråter bara för männen . Det är ett ganska infernaliskt angrepp både på Jonas Gardell, romanen, dramaserien och alla som djupt gripits av detta nära och fint skildrade förlopp i svensk gayhistoria.
• ”Ger en missvisande och förenklad bild av aids” – precis som om Jonas någonsin påstått att han skulle en historisk allsidig berättelse om aids liknande de torra historiska vetenskapliga uppsatser som Edenmalm själv skriver

• ”Har egentligen de som dog i aids varit bortglömda”, frågar sig Edenheim och hänvisar till några amerikanska filmer. Men Jonas Gardell pratar om ”en berätttelse om en tid och en plats” Tiden är som alla vet början av 1980-talet och platsen är som alla vet Stockholm. Och då och här var det bögar som dog. Denna historia har som Jonas Gardell säger tidigare inte berättats och den har också – vilket jag själv kan omvittna – varit bortglömd

• ”Homosexuella kvinnor inte ens nämns”, är ytterligare något svårsmält för Edenheim som deklarerat sig vara lesbisk. Men om Jonas Gardell berättar en historia om bögar som dör i en okänd sjukdom på vad sätt skulle man då i en litterär framställning nödvändigtvis ha ett kapitel om lesbiska? När detta argument faller på sin egen orimlighet ägnar sig Edenheim åt personangrepp på Gardell med lösryckta citat ur debatter och summerar med att anklaga honom för att vara mer upprörd över att lesbiska ”inte skulle ha lyft ett finger när bögarna dog” (ja det står faktiskt så) än heterosexuellas likgiltighet. Hur lågt får en lesbisk sparka?

• Gardells historia synliggör .. en grupp människor på bekostnad av andra osynliggjorda såsom prostituerade kvinnor, drogmissbrukare och heterosexuella kvinnor som hade sex med hivpositiva män. Hon glömde de grupper av människor som smittades genom blodtransfusion. Men Jonas Gardell har aldrig utgett sig för att skildra dessa gruppers öden och han t.o.m. hoppas att hans bok skall initiera flera att skildra vad som skedde dem. Dessutom så är det väl inte att osynliggöra några andra bara därför att man litterärt skriver om en grupp. Det är ju barnsligt absurt.

• ..i ärlighetens namn, har rätt skrala litterära kvaliteter... är den sakkunniga recensionen från historikern, genusforskaren och lesbiska Sara Edenheim. Var hon nu erövrat denna kompetens, undrar man naturligtvis? Litteraturkritikern Jens Lindstrand i DN var naturligtvis av annan mening: Dråpligt, mustigt och konstruerat. Och över allt bultar en rasande sorg... anar att han läst en blivande klassiker. Svds Paulina Helgeson: ... en roman som faktiskt känns viktig, på riktigt, från första till sista sidan... Som sorgesång, som påminnelse, som vidräkning, som återupprättelse, som kärleksförklaring, och inte minst som ytterst angelägen historieskrivning... . Detta bara några bland de 1000-tals röster som prisat kvaliteten i både boken och dramaserien.

Jonas Gardell svarar själv föredömligt.

Dags för fler att träda fram och berätta sina historier . Han hänvisar till en anmärkning i boken ”Det som berättas i den här historien hände samtidigt på många andra platser under samma tid, men det får andra berätta om... Det som berättas i den här historien händer också i dag, det händer hela tiden, men inte heller det tillhör just den här berättelsen, även om den sträcker sig in i nuet.” Beträffande afrikanska kvinnor hänvisar han också till en annan bok som skrivits om dessa.

Var det vetenskapare och historiker hon är? Bara Fan trot.

Av punkterna ovan kan man börja undra över motivet till Edenheims påhopp. Och att det bara är ett infernaliskt påhopp framgår av hennes slutsummering: ”...att lyfta ett sentimentalt verk om vackra, vita män till skyarna..... Numera är det inte de vita homosexuella männen som dör. Det är deras antites: de svarta, heterosexuella kvinnorna. Bryr vi oss? Sörjer vi deras död? Lyfter Gardell ett endaste finger?... nu blivit en narcissistisk historia som inte kan få nog av sig själv. Och sådana finns det redan tillräckligt av". Frågan kommer genast upp: Vem är det egentligen som är så narcissistiskt innesluten i sin egen bubbla att hon inte ens kan uppfatta en angelägen gripande litterär skildring. Och någonstans klingar en historisk debatt där Edenheim ansågs vinkla sin feminism så hårt att det lämnade det vetenskaplig planet och blev ett renodlat angrepp på manlighet. Denna gång är det Jonas Gardell som råkat komma i skottgluggen genom sin framstående och därmed uppmärksammade kulturgärning. Vad Edenheim i sin iver att komma åt Gardell missat är att genom hans verk så har diskussionen om hiv/aids fått ett uppsving och fördomar mot sjuka och mot homosexuella ställts vid skampålen.   

Tillägg 2012-11-23

Björn Wiman har i dagens DN skrivit en blänkare om Sara Edelheims littania, där han försvara Gardells framställning:  Detta är inte sagt för att osynliggöra lesbiska kvinnors lidande under nazismen, utan för att synliggöra att här – precis som i fallet med aidsepidemins första offer – fanns en reell skillnad. Sara Edenheim kallar sig ”historiker med både fokus och kunskap om den så kallade homohistorien”. Som sådan borde hon veta att denna historia är tillräckligt fasansfull i sig, också utan övernitiska kvoteringsambitioner.