Palmehatet gödslas ännu av dem som inte tål demokratisk socialism

Palmehatet gödslas ännu av dem som inte tål demokratisk socialism

Helmersson en elak fa'n utan minsta stjärnglans

Stjärnglansen bländar blicken skriver Erik Helmerson i dagens DN och slutar med ”...tappade han den för honom så viktiga passionen. På 1980-talet var Palme tvungen att slåss för löntagarfonder han inte ville ha, den spirande ekonomiska globaliseringen var bortom hans intressesfär, de unga och de intellektuella hade sedan länge övergivit honom. Han var trött och verkade ensam”. Den ende som i dag verkar ensam är just Erik Helmersson, en arrogant ledarskribent med specialitet att alltid förringa och med yttersta elakhet beskriva Socialdemokrati. Och eftersom han inte är en av ledarredaktionens stjärnor kan han bara få glans genom påhoppen: ”Filmen... ger ingen ny bild av en kontroversiell politiker som efter sin död förvandlades till ikon”. Är det rimligt att avfärda en skribent? Är det ett dåligtg försvar att Helmersson bara får svar på tal med samma mynt?

DN Kultur: Hänförande film ger Olof Palme liv

Helmersson ställer frågorna: Vem var han? Egentligen? Men besvarar dem inte med en enda sentens annat än spydiga elakheter: ”Socialdemokraterna har alltid varit odiskutabla svenska mästare i konsten att förgylla sina före detta ledare.” På DN Kultur finns istället mer än en helsida med rubriken Hänförande film ger Olof Palme liv. Filmen om ”Palme är lika gripande som det bästa drama. Helena Lindblad ser en av höstens hetaste svenska filmer som gräver djupt i samtidshistorien.. en komplex bild av svensk politiks mest lyskraftiga och omstridda personlighet... så välgörande och sevärd för att den genom att gestalta Olof Palme, ger en annan och överraskande vidvinklad bild av samtidshistorien”. Webbredaktören är tydligen kompis med Helmersson och har skamligt uteslutit denna recension från nättidningen.

Starkt Palmeporträtt

Skriver SvD Kultur och detta är genomgående utlåtandet. I Aftonbladet skriver Karin Magnusson Palme-filmen kommer ge politikerna en svettig höst... Jämförelsen är inte rättvis men den är oundviklig... Det finns alltså inga skäl att bli nostalgisk. Inte desto mindre är filmen om Palme ett fascinerande stycke Sverigehistoria för dem som inte var med och ett märkvärdigt återseende för oss som minns 1900¬-talets sista decennier. Olof Ruin skriver på DN Kultur Därför lever intresset för Olof Palme än i dag: Olof Palme uppfattades som exceptionell redan av sin samtid. Han framstår som ännu mer exceptionell i dag om man jämför honom med de politiker som nu dominerar. Det är svårt att föreställa sig att någon av dem ett kvartssekel efter sin sorti från politiken skulle förmå väcka ett lika stort intresse som han alltjämt gör. Emma Engström skriver i GP Personligen lämnar filmen Palme mig arg och sorgsen. Över att bli påmind om att det sällan är en ensam galning som begår politiska mord, tidsandan finns alltid med i dådet. Över att döda politiker skapar rädda politiker. Och personligen över att jag, som växte upp efter mordet, aldrig fick uppleva den tid då man fortfarande trodde på kraften i en gemensam berättelse

Projektet Den onödiga ledarskribenten

När man läser dessa recensioner framstår Helmerssons ledarartikel som än mer oförklarlig. Han har ju en gång varit filmrecensent! Visst fanns det händelser som också gjorde mig förbannad när det gällde Palmes politiska gärning från Boforsaffären, Geijeraffären, IB mm. Men att därifrån förneka hans storhet som politiker med retorisk skärpa, ledare för Socialdemokratin och inspiratör för förtryckta grupper världen över skapar frågetecken om skribentens motiv. Detta är märkligt. Direkt stötande blir det när Helmersson försöker tala om att Palme inte förstod skillnaden mellan folkvälde och tyranni eller demokrati och diktatur. Lika uppseendeväckande är Helmerssons försök att skyla över det skamliga palmehatet genom hänvisning till Palmes ”retoriska utfall mot meningsmotståndare”. Det som slår en är att det knappast fordras särskilt stort mod att ge sig på ett eftermäle. Vad som är mer skrämmande är att det så drastiskt formuleras. Därför frågar man sig om det groteska Palmehatet hos vissa var så starkt att det fortfarande lever kvar och odlas i vissa enklaver. Apropå litterära ambitioner så ger Helmerssons skriverier mig projektet Den onödiga ledarskribenten .

Gå och se filmen och döm själv!

2012-09-15, 01:16 Permalink
Andra bloggar om: Olof palme Palmefilmen Palmehatet Erik helmersson Slaskjurnalistik Bo widegren

Kommentar av Thomas Åkerblad - 15 september 04:08, 2012

Vad är det som skiljer det "skamliga" och "groteska" Palmehatet mot det hat som dagligen öses över främst Bildt och Reinfeldt på S-bloggar. Så är ju "Reinsvält" ett vanligt skällsord på S-bloggar.

Bo Widegren: Aldrig hört detta och aldrig använt det själv. Men faktum är att reinsvält är en god beskrivning av det aktuella för många med bara grundpension eller andra straffbeskattade pensionärer, långtidssjuka eller långtidsarbetslösa som en följd av Högerregeringens politik. Jag tycker alltså att det är en viss skillnad eftersom reinsvält - som jag inte själv skulle använda - anknyter till en sann verklighet medan palmehatet bara är groteskt. Ta detta med att på muf-stämma kasta ut genom fönstret och stampa på en docka föreställande Olof Palme eller använda hans ansikte som bakgrund i en pilkastningstavla med uppmaningen träffa honom mitt i ögat, vilka yttringar inte har det minsta med politik att göra utan just bara är adekvata uttryck för hatets kolportörer.

Kan du också se viss skillnad om du tar av dig dina förblindande skygglappar?

Kommentar av Jonas Lundqvist - 15 september 15:33, 2012

Det är ju uppenbarligen dåligt omdöme, och hör inte hemma i en rumsren politisk rörelse, att göra dockor av sina politiska motståndare som man stampar på. Inte heller att göra piltavlor.

Fast till sitt väsen är det väl samma andas barn när vänsterpartiet i Malmö gör dockor (Pinatas) av Annie Lööf, Borg och Reinfeldt som barn kan få gå lös på med basebollträn?

I både fallen handlar det väl om politisk undervegitation som knappast är representativ för de mer vuxna politiska organisationerna.

Bo Widegren: Jonas, jag håller med dig. Jag gillar överhuvudtaget inte dylik voodooaggression.

Däremot är jag inte säker på att det inte finns bland vuxna dylika yttringar. Har man som jag med mina 73 år minnen av nazistiska erxcesser och just palmehatet så vet man att tyvärr inte bara ungdomar beter sig på detta sätt. Men därför så tycker jag att visst kan vi på olika håll vara litet elaka med varandra, men när man ser att här håller det på att gå ut i fundamentalism och oförbehållsamt hat - ja då är det dags att borsta tänderna och skärpa sig. Det var det min blogg handlade om.

Kommentar av Magnus Johnsson - 16 september 11:25, 2012

Ett slags soundtrack till tiden kring skotten på sveavägen och vakuumet som följde därefter:
Under sommarturnén 2005 valde Ulf Lundell att framföra den så sällan spelade sången "Vänd dej inte om", från samlings cd:n Slutna rum 75-95, under konserterna. Sången, vars titel anspelar på den grekiska myten om Orfeus och Eurydike, bröt av mot det annars så publiktillvända låtmaterialet och gav en märklig nerv åt konserten. När jag hörde Ulf Lundell sjunga texten ifrån scenen så var det som att färdas tjugo år tillbaks i tiden och jag upptäckte hur sången expanderat innehållsmässigt sedan den skrevs i mitten av 80-talet och fått ett såväl dokumentärt som ett närmast profetiskt drag över sig. Det är en sång som beskriver det själsliga tillståndet efter skilsmässan mellan sångaren och hans första hustru; de avklingande känslorna som inte helt vill försvinna men som heller inte betyder så mycket längre. Trots att en tredje person finns närvarande i dialogen får man ingen känsla av triangeldrama. Lundell uttrycker snarare en resignerad smärta och en känsla av desillusion och tomhet och att ingenting egentligen betyder så mycket längre. Beskrivningen av att stå utanför den sociala gemenskapen och att ha tappat fotfästet är konstaterande. Genom att placera personerna i det nationella trauma som mordet på Olof Palme innebar så får sången även samhälleliga och politiska dimensioner. Skotten från Sveavägen ekar genom hela sången och det finns en närmast Beckettsk atmosfär av ödslighet i sången. (Lundell refererar för övrigt till ett Samuel Beckett-drama i sången) Vad vi får beskrivet för oss är inte bara skilsmässan ifrån en kvinna utan ifrån en hel tidsepok.
Under sommarturnén 2005 när jag hörde "Vänd dej inte om" blev det uppenbart hur politiskt laddad sången fortfarande är, hur väl den fångar in den stämning som rådde i samhället från mitten av 80-talet (förvirringen efter mordet på Olof Palme, starten på socialdemokratins kris och desillusionen hos den generation vars politiska medvetenhet formades av det radikala 60-talet) och hur den samtidigt på ett närmast profetiskt sätt i dialogen pekar ut den riktning som svensk politik sedan kom att ta. Som om Ulf Lundell redan då när sången skrevs, 1986, på ett intuitivt sätt anade hur Sverige skulle förändras och komma att se ut idag. Plötsligt förändrades den där dialogen i sången - som jag tidigare tolkat som efterdyningarna av ett relationsdrama mellan sångaren och hans första fru - till ett samtal, en dialog som rör sig mellan det personliga och det politiska, det genomtänkta och det undermedvetna, det enskilda och det kollektiva. Det slog mig plötsligt att någon eller några av de personer som förekommer i den där märkliga dialogen kan vara metaforer eller representanter för den politiska högervänsterskalan och att dialogen kan tolkas såväl bokstavligt som symboliskt.
Så när Lundell ställde frågan "Vart tog du vägen sen?" ifrån scenen så undrade jag naturligtvis till vem den frågan är riktad. Är frågan ställd till den f.d. hustrun eller inåt i självrannsakan ? Eller är det kanske en uppfodrande fråga till socialdemokratin, till det svenska folket ?

Bo Widegren: Tack Magnus för din kommentar. Spännande analys som jag vill bara låta vara där den är. Själv slogs jag - utan direkt anknytning till Ulf Lundell - av tankarna när titeln "Vänd dej inte om" förs samman med frågan "Vart tog du vägen sen?" att det var något som avslutades i början av 80-talet och att vi efter viss vilsenhet var tvungna att välja väg. Detta läge är accentuerat nu efter 8 år av högerstyre. Man kan verkligen fråga vart tog Sverige vägen efter 2006 och den viktiga frågan varthän vill vi styra kosan fr.o.m. 2014.

Nya kommentarer kan ej göras för detta blogginlägg!