DN går på i ullstrumporna - bravo!
Tidigt i morse skrev jag och apropå elchocker som behandlingsmetod och undrade hur mycket av läkarvetenskapen som var kvacksalveri. Det finns en akademisk gren som öppet erkänner att man inte fyller vetenskapliga krav utan mer diskuterar olika modeller. Det är klokt nog nationalekonomin. Ändå finns det t.o.m ministrar på nära håll som försöker slå blå dunster i ögonen på oss genom självsäkra påståenden. Peter Wolodarski skriver regelbundet sina söndagskrönikor och behandlar aktuella ämnen och under våren har det i hög grad handlat om Eurokrisen. I början av året gjorde Wolodarski det som han nu hånar Fredik Reinfeldt och Anders Borg för, nämligen pekar finger åt södra Europa. Men han har genomfört en stor kursändring i DNs politiska inriktning, som jag skrev för några dagar sedan om Politiken är på väg att ändras: Reinfeldt/Borgs budgetdisciplin eller en sund anpassning till ekonomisk och politisk verklighet?
Nu går Wolodarski vidare och erkänner öppet: ”jag begrep inte bättre”
I dag talar han om En farlig medicin för ekonomier i djup kris Spanien är Europas största krisekonomi. Det recept som euroländerna och Sverige skrev ut för landet byggde på en felaktig diagnos av krisen och har allvarligt fördjupat problemen. .. För Spanien hade det förmodligen varit bäst att aldrig gå med i valuta¬unionen, med tanke på hur medlemskapet eldat på ekonomin och hur illa euro¬systemet fungerat som brandkår. I stället för att erbjuda adekvat hjälp i den akuta situationen (lättnader från ECB, europeisk insättningsgaranti, skuldavskrivning, viss gemensam upplåning och bankakut) har EU genom framför allt krav på åtstramningar tryckt ned krisländerna djupare. Nedgången har blivit självförstärkande och tillåtits passera en farlig gräns, då själva demokratin på sina håll är i fara... Det är i dag tydligt att euroförespråkarna i den svenska folkomröstningen 2003, däribland undertecknad (=wolodarski; min anm.), felbedömde riskerna för enskilda medlemsländer vid en finanskris. Samtidigt kunde jag inte föreställa mig att EU-systemet skulle ha så svårt att vidta nödvändiga åtgärder i ett allvarligt läge.
Renäsans för Keynes
Till saken hör att Peter Wolodarskis källa för nya tankar hör ekonomiskribenten i Financial Times Martin Wolf. Han är enligt Wikipedia ”one of the world's most influential writers on economics” och har ändrat inriktning “from free market thinking back to the Keynesian ideas he had been taught as a youth”. Han var också de senaste åren en av de mer pådrivande för en renäsans för keynesianska idéer. Intressant att detta är DNs huvudkälla för ekonomiska tänkandet. Wolodarski vill uppenbarligen inte ägna sig åt kvacksalveri utan tar skeden med medicin i vacker hand.
Löfven slagen i huvet av Wolodarski med Keynes
I samma veva utdömer Wolodarski Fredrik Reinfeldt för att ”sprida villfarelser om att depressionen beror på budgetslarv, när det är depressionen som skapat de senaste årens underskott... Sveriges statsminister har uppenbart ingen idé om hur den akuta krisen ska lösas, förutom att EU:s (läs Tysklands) dikterade åtstramningar ska fullföljas; något som hittills bara spätt på nedgången och fått förödande sociala och politiska konsekvenser”. Lika intressant är det att Wolodarski ger Stefan Lövfen en skrapa för att ”inte vara mycket bättre” genom att i Dagens Arena tala om att ”lån ska alltid betalas tillbaka... En dogmatisk syn är inte bara orealistisk... utan direkt farlig, vilket Keynes visade redan 1919 efter Versaillesfreden i sin inflytelserika bok ”The economic consequences of the peace”.
Blottar Eurozonens verkliga svaghet, dess oförmåga till ett gemensamt hållbert system för eldsläckning
Wolodarski har ytterligare ett steg att ta vilket han antyder, nämligen inse omöjligheten med en gemnsam medicin för hela EU med så olika förutsättningar. M.a.o. budgetdisciplin kan vara rätt medicin för en del medlemsländer i balans eller där staten levt på för stor fot men att detta kan störta andra med en ”privat” finansbubbla i fördärvet. Wolodarski skriver själv: ”Internationellt ekonomiskt samarbete skulle bygga på ömsesidighet och solidaritet, inte på att en part trycks ned.. Så undviker man att explosiv bitterhet växer fram länder emellan. Krispolitiken inom euroområdet har hittills byggt på premissen att Syd¬europa och Irland samlat ihop till sina egna problem och att man med hjälp av budgetbalans och strukturreformer kan åtgärda dem. I Spaniens fall är det som om en läkare skulle ordinera fortsatt bantning till en svårt undernärd patient.”
Européer kan ha mycket gemensamt även om vi har polika pengar!
Man talar om att ljuta olja på vågorna för att lugna ner - På ett mer eldfängt underlag leder detta naturligtvis till katastrof. Och Euron förutsätter gemensamt valutavärde, samma ränta samma penningpolitik och säger man nu samma finanspolitik. Kanske dags att inse att Euron var en dröm. Frågan på dagordningen borde vara: skall fler länder göras fattiga för försvara denna dröm? Kanske dags också att besinna att vi i Europa kan ha mycket gemensamt utan att ha samma pengar. Jo, det är faktiskt sant!
